Hur mycket ska man orka!

Jaha då gick luften ur en igen och det rejält. Förstår inte hur mycket man ska orka, men vet ju att jag tar mig igenom detta med. Tycker att jag kämpar och kämpar och kämpar, men sonen ändå inte förstår. Vet att tonåringar är tonåringar men när man får ta allt själv så rasar man till slut ihop och det gjorde jag rejält igår kväll. Sonen är i en rejäl det finns inget roligt-period. så är skolan inte viktig, vilket säkert är så för många. Men att ändå ta ansvar för att ta sig till skolan, det borde väl vara viktigt, eller?? Nej tydligen inte. Nu ryker CSN, jag skiter väl i pengarna, men jag bryr mig om min plutt. Jag älskar honom och vill att det ska gå bra för honom. Idag kommer man inte långt om man inte har en gymnasieutbildning.
Inte blev dagen bättre av att jag kände mig tvungen att skicka sms till hans pappa och berätta. Detta trots att han inte bor hos honom. Men jag kände att han är ju ändå hans pappa. Tyvärr mår jag skitdåligt över att behöva ha kontakt med honom pga allt han gjort mig. Som tur är fick jag ingen skit för att jag inte sagt något tidigare om varningen sonen fick. Inte ens när han skrev att han skulle sälja bilen om sonen inte tog sig i kragen och jag svarade att jag inte tror på straff utan på diskussioner och åter diskussioner. Blev bara ledsen över att kommentaren kom över huvudtaget. Hade såååå önskat att han i stället skrivit att han skulle ta sig tid och bara umgås med honom en stund. Och tänk så mycket lättare allt varit om vi kunnat prata med varandra, om jag hade fått mitt förlåt.
Inte blev det bättre av att halva huset var totalt mörkt i morse. Det var ingen stor sak, men efter att ha gråtit i flera timmar kvällen innan, avbeställt en tjejmiddag pga att jag inte orkar laga mat, bilens tvåor var mer jobb och kommer att kosta mer än vad jag trodde och att mittensonen är sjuk i sin diabetes mm så gick proppen ur. Visste ju inte vart huvudströmmen fanns så min minsta son ringde sin pappa som förklarade vart den fanns, vill inte ha något med honom att göra förrän han visar sitt hjärta (som jag vet finns där inne). Men det som gjorde mest ont är att då ringer han för att kolla hur det gått, till sonen naturligtvis eftersom jag inte pratar med honom. Det kan han bry sig om, men mitt hjärta då. Vi levde ju trots allt tillsammans så länge att min respekt borde vara något värd.

Vad kan då vara bra med det här? Ja alla säger ju att man blir väldigt stark så småningom, det blir väl bra det... Jag hoppas bara att det kommer snart.
Det jag dock känner är att jag har underbara vänner som finns och förstår. Kommer nog att få besök idag och få lite energi från både den ena och den andra av dem.

Så ha det nu gott allihop där ute, ge varandra kärlek och energi.