När ska lyckan krypa in i hjärtats innersta?

Försöker och kämpar varje dag. Lever och umgås med underbara vänner, skrattar och har kul. Jag vet att jag kommer att hitta någon en dag och att jag mer sällan kommer att ha sådana här stunder. Att denna man kommer att värma mitt innersta så att såret blir mer och mer ett ärr. Jag vet det lika väl som om det kommer en dag i morgon med. Men varför har livet bestämt att det ska ta sådan tid, vad är meningen med det. Vad är det ödet/himlen vill att jag ska vänta på?
Är för det mesta positiv och det är äkta, men idag har allt känts helt fel. (Trots en BRA dag). Så när min son på kvällen vill att jag ska köra honom till hans pappa för att hämta hans dator mår jag så dåligt. Jag känner hur hjärtat går upp i högvarv, jag känner hur tårarna börjar trilla. Ångesten bara skriker: Tänk om han kommer ut! Varför gjorde han mig så illa! Var de åren vi hade tillsammans så lite värda? Varför? Varför? Varför? Varför ska dessa dagar komma? Tror aldrig att man förstår hur det känns om man inte varit där. Tror inte att det syns hur stort såret är inuti mig, att bli sviken och sårad så hårt att såret inte läker i tillräcklig snabb takt. Att det fortfarande kan göra SÅ ont vissa dagar. Så ikväll vill jag inte vara positiv och glad. Jag kommer att strunta i allt jag försöker att leva för och bara krypa ner under täcket och låta ångesten ta med mig på sin våg. Flyta med den ett tag för att sen komma tillbaka och sprida glädje och positiva tankar omkring mig. Just nu orkar jag bara inte det...

Inte van att tänka på mig själv!

Tänk så konstigt det är. Har nu köpt en husvagn, för att jag vill det och trivs i husvagn med allt lugn och inkrypheten. Men samtidigt så har jag nu lite ångest. Tänk att jag har slösat massvis med pengar på mig själv. Jag kunde ju faktiskt köpt en billigare eller? Vad kunde jag göra med alla de pengarna. Ja, jag vet att jag är knäpp. Jag vet att jag kommer att älska min husvagn och att få bara vara där, att få bada i havet och vakna på morgonen eller natten av smattrande regn. Men jag har då aldrig slösat något sådant bara för att JAG vill så därför har jag lite ångest över det.
Får se det som så att jag nu har bockat av en av mina tio önskningar/mål i alla fall. Smile

Björklund, utbildningspoliktikern som glömde bort barnen!

 

Ibland önskar jag att man kan ruska om folk och få lite vett i dem. Folk och folk, Björklund slår ibland allt. Han är gammal militär, men tror sig ändå veta bättre än både forskare och alla pedagoger som jobbar. Jag älskar mitt jobb och jag tycker att man måste ha olika bedömningsmaterial till våra elever för att se så att de inte missar något. Men att det sen slår över så att han ska överreagera och göra så att vi lärare får mer och mer administrativt, vilket i sin tur gör att man lägger mindre tid på planering, det är något jag inte kan förstå. Trodde vi var där för eleverna. Om nu alla "prov" ledde till något bra så hade jag varit den som gått i bräsen för fler prov. Men tyvärr, det finns inte pengar att sticka till extra om elever "missar" på nationella prov mm trots allt snack om extra hjälp mm.
Om nu betyg hade gynnat eleverna så hade jag också gått i spetsen för det, men forskningen säger ju precis tvärtom. Fast det är klart Björklund vet ju bättre än både oss pedagoger och forskarna, eller?
Kommer att fullfölja mitt uppdrag att skriva betyg, kommer att vara väl insatt i det och ha bra koll på vilket betyg vilken elev ska ha. Men kommer inte att skriva det med glädje i min själ. Det enda jag kan hoppas är att jag kan få vissa av mina elever att förstå att det skriftliga omdömet är det som de ska läsa och sätta sig in i, att de utvecklas utifrån sin kapacitet samt vem de är. Betyget är bara något ovanifrån som glömt att människor är olika och behöver olika lång tid på sig att lära.

Barn är barn, de har INGEN nytta av betyg förrän de slutar nian (och endast då för att komma in på gymnasiet.)

Känner mig så duktig ;).

Jaha man börjar se slutet på mitt trappprojekt. Vilket jobb jag tog på mig, men vet att jag kommer att vara nöjd sen och dessutom stolt över mig själv. Fattar knappt att jag klarar så mycket själv (trots en del pauser pga min astma mm). Har ju aldrig tidigare renoverat någonting. Detta för att min fd var överjävlig på att renovera och fixa med hus. Det han inte klarade av var det inte många som klarade av och fint blev det. Det gjorde att jag aldrig tog mig an något projekt. Men sen vi gick skilda vägar så har jag ju FAKTISKT klarat av en hel del. Tapetserat, renoverat två rum, målat om huset (tillsammans med goa vänner till stor del också), målat och fixat till ett badrum, börjat med groventrén och trapprenovering. Jag kan ju :D. Visst, det går inte fort fram, eftersom jag också prioriterar att leva, men jag har ju tid så varför stressa. ASG. De två nyaste projekten kommer att göra mig ännu mer glad över hur fint jag kan göra det. Visst "fuskar" jag lite här och där, men det är så det får vara för att jag ska klara av det.
Hoppas att ni också får känna er duktiga och var stolt över det ni kan. Var inte rädda för att testa på nya fix, klarar jag det så klarar ni det. :)).
Kramar till er alla

Härliga dagar, underbart lugn i mitt hjärta.

Jaha först tänkte jag bara berätta att jag idag har varit i sms-kontakt med min fd och det på ett sådant bra sätt. Vi har kommit överens om saker som vi tidigare inte löst, det har verkligen känts som om att det har varit sms med "snälla tankar". Och det är många sms som vi har skickat till varandra. Både om det där vi ville lösa och om sonens sjukdom. Att man kan känna sådan glädje och värme efteråt gör att man förhoppningsvis kommer att sova mycket gott i natt. Det var så länge sedan jag kände sådant lugn i min själ vad gäller detta och det gör att jag nästan vill gråta av lycka.
Sen bara måste jag berätta lite om min resa, då jag var på Irland med en väninna. Vi passade på att prova lite Guinness, till och med till soppa. Det smakade delicious ;). Fötterna våra fick jobba rejält för vi var ute och gick, både i Dublin, (där man fick direktiv om att titta åt rätt håll, kanske tur det med tanke på vänstertrafiken :) )

                                                                                                      

och vid Cliff of Moher. Om ni ska till Irland så tycker jag absolut att ni ska besöka Cliffs of Moher. När blåsten tog tag i en så blev man påmind om sin litenhet i världen. Helt skrämmande, fantastiskt med underbara vyer. Två personer hade redan dött där i år och 18 förra året (fast de hade nog gått utanför där man inte fick gå). Trots detta var det magnifikt att vara där.
                                     
En resa som jag gärna rekommenderar och är man dessutom singel och inte har varit på Irland så ska man ju passa på i september då det är matchmakingfestival där. Själv ska jag åka någon annanstans nästa gång, men som sagt annars passa gärna på, kärlek är ju aldrig fel <3 <3

Varför ser vi så olika på saker och ting??

Ja då lyckades han igen, hitta ett kryphål och kasta skit på mig. Vi ser olika på saker och ting. För mig är det självklart att man tar reda på saker, medan han tycker att man sak få veta saker från andra. Denna gången gällde de en SM-tävling som vår son skulle åka på och som vi båda vetat om i flera veckor. Han tyckte att jag skulle meddela vad som skulle tas med mm, medan jag såg till att få veta. Ja det är väl så livet kommer att vara ett tag till. Får väl helt enkelt tänka på att vi är olika och försöka att ha det i tanken oftare. Tilläggas kan att sonen vann ett SM-brons :)).

Det som även denna gång visade sig var mina fantastiskt underbara vänner. Alla som skickar sms, ringer och visar att jag är värd så mycket mer än att kastas glåpord på. (Glad att jag inte kastar något tillbaka). De bara finns där, det enda jag behöver göra är att visa att jag behöver dem. De fyller kanske inte min soffa, som en av mina vänner skrev till mig, men väl så trängdes de i mitt hjärta. Och det gör de verkligen. Ja, kanske inte trängs men finns där med sådan värme så att jag verkligen känner att min själ, efter lite smällar, snabbt återhämtar sig och läker mer och mer.
I morgon åker jag med en av dessa vänner till Dublin för att bara vara och njuta. Därefter ska jag hem och se till att umgås med min vänner igen för ingen kan vara rikare än jag där.
Jag försöker ge mina vänner den kärlek som de är värda, jag tror och hoppas att de också att känner det. Det jag nu vill hitta snart är en man som kan få ta del av all kärlek som jag har att ge. En man som ser mig för den jag är och som gillar att kramas. .Enligt ett medium ska det ske detta år eller början på nästa år. Det är så synd att jag inte får slösa den kärleken redan nu. För kärlek ger så mycket till alla människor. Så mina underbara vänner, för min skull, sprid lite extra mycket kärlek och några vackra leenden till dem som inte får så mycket kärlek. Varma kärlekskramar från mig.