Glad påsk!

Vill bara passa på och önska alla er där ute i etern en riktigt glad påsk! Ska själv fira den till viss del själv, tll viss del med underbara vänner.
Idag har jag fått ett glad påsk, från mitt ex. Fattar inte vad han håller på med. Eller egentligen gör jag nog det. Det är bara så konstigt för mig att förstå att någon vars själ man totalt trampat sönder och som man skrivit så elaka saker till ska man önska en glad påsk. Att be om ursäkt och visa att man bryr sig vore väl första steget eller? Nej så är det inte. Det som gör mig arg är att halva mig ville skriva att han kunde dra..., men naturligtvis segrade den andra halvan. Att jag sedan mår dåligt över ett litet sms, där jag svarade detsamma, det är något jag måste jobba med. Dock kommer jag aldrig skriva något elakt till honom, vi var ju trots allt tillsammans i över 20 år. Tre fantastiska ungar har vi också tillsammans och en vänskap innan vi blev ett par dessutom. Vet inte om och när jag kan släppa allt det här, kanske kommer det där ärret gnaga och skava på min själ lite då och då för att påminna mig om vilken stark människa jag är ibland och att jag trots allt jag varit med om och som han gjort så vill jag bara tänka gott om honom.

Ibland bor jag i en för liten by!!

Det är bara att konstatera att jag ibland flyttas tillbaka i tiden och såren töjs ut lite grann. Att behöva vara på samma ställe som min före dettas sambo sliter på själen även om man har trevligt. För hur eller hur så kommer tankarna på vad de gjort mig och hur de betett sig varken jag vill det eller inte. Försöker verkligen att glädjen ska nå mitt innersta men känner att en del är spelad glädje. Att få dansa och ha skoj med elever gillas skarpt. Men att då se henne där leende och glad gör att det kryper i själen.
Visst måste jag lära mig stänga av, att fokusera på det som är bra med kvällen och det kommer vara det braiga som jag kommer att minnas. Konstateras ska dock att jag verkligen ska försöka få en helt annan klass än hennes son till hösten. Även om sonen är jättetrevlig så kommer inte ångesten vara värt det. Jag vill må så gott jag bara kan på jobbet, vet ju hur sårbart det kan bli.
Som turer så är det inte allt för ofta som jag måste stöta på henne, trots att jag bor i ett litet samhälle.

Härlig vecka!

Har haft en helt fantastisk vecka på jobbet. Åkt slalom med eleverna och denna gången gick det ju ganska bra. Är livrädd för nerförsbackar, men nu var det tredje gången jag åkte och kunde lämna barnbacken (förra gången blev jag fast där med elev som var mer rädd än jag). Underbar dag men kall.
Har också denna vecka sett när mina elever spelade fotboll och kämpade så väl.
Dessutom har jag mina hjärtan hos mig och då mår jag så gott. Vet att jag inte kan leva genom mina barn, men energin jag får av att de är här gör att jag orkar mer i min stress. Idag har det bakats bullar med minstingen, så härligt. Jag har också burit ved, fick igår lite över en kubik av en så snäll människa som finns i mitt liv. Han ställer upp på allt och alla. Han har blivit lite av min extra pappa, då min älskade pappa inte finns här hos mig längre. Donar och fixar åt mig när jag behöver eller han upptäcker att jag kanske behöver ;)
Är dock lite besviken på att min store son inte hjälpt mig med veden. Tänker inte be honom mer än en gång, passar det inte så får det vara. Älskar verkligen honom, men han är då inget hjälpsam. Antingen måste man betala honom eller så hjälper han inte. Blir så trött på det tankesättet men varken orkar eller har lust att tjata och försöka få honom att hjälpa. Den energin det tar är inte värd att slösa. Lägger hellre det på själva veden, trots att jag naturligtvis helst hade velat att han kom och hjälpte. Det ska jag inte sticka under stolen med.
Tur att minstingen funnits hos mig idag då. Han hjälpte inte så mycket med själva veden, men han brukar hjälpa så ofta. Däremot höll han mig sällskap, såg till att snön var mer platt där jag skulle köra med skottkärran och var glad och positiv. Han slängde in en skottkärra ved också. Snart dags att bada tunna igen alltså. Har inte haft ved på ett tag och dessutom har det varit så fruktansvärt kallt.
Minstingen tog idag fram sin hoppjerka också så vi njöt av det fina vädret. Snön har smält bort på en hel del ställen och jag längtar verkligen efter våren. Det är jag naturligtvis inte ensam om men vill och hoppas att mitt sociala jag kommer mer tillbaka då.
Har igår fått igång internetet igen, men haft lite strul med att få till det på mer än min hemmadator. Kändes riktigt skönt när jag faktiskt listade ut det själv, med hjälp av inlägg på nätet förstås ;).
Nu återstår bara att skriva ett mail till Bahnhof och se till att de drar av den månaden som teknikerna struntade i att fixa nätet..
Ha en härlig lördag där ute. Önskar er alla kärlek i överflöd, skulle önska att ni alla som jag älskar fanns här hos mig så jag fick kramas lite.

Från mobilen!

Jaha då testar jag att blogga från mobilen. Så det kan ju bli en del fel. Smile!  Att jag sitter vid mobilen har med att göra med att jag inte har något Internet hemma. Har inte haft det på en månad nu. Urgg!  Ringt Bahnhof förr tredje gången idag. Trevliga på supporten varje gång men trött på det ändå. Tilläggas kan dock att även de tyckte att teknikerna inte gjort sitt jobb så de skulle nu lämna det vidare till sin chef. Så nu kanske det händer något.
Sedan är det ju så att jag redan är stressad kroppsligen. Så till den pass så att jag till och med glömde bort tiden hos företagsläkaren igår. Men som han sa det var nog meningen eftersom han nog ändå behöver mer än timme med mig. Så nu finns det två timmar tillgodo när vi ses. Ha det nu såå gott där ute alla människor.

Fighten för att komma tillbaka!

Känns som om att jag skrivit detta förr, men nu j..vlar är dagen idag när jag börjar kampen för att komma tillbaka. Jag ska nu gå minst 30 minuter på morgonen varje dag detta lov och sedan hoppas jag att jag kommit en liten bit på vägen. Jag vill vara "bara" den glada kvinnan som glädjs åt alla andra. Jag vill inte vara den som tänker fel tankar kring nyförälskade, lyckliga och alla som man ser litar på varandra. Jag vill inte behöva tänka en gång extra för att min första tanke säger att det är orättvist. Visst tanke nr ett kan man inte styra över, utan först tanke nr 2 och den är som tur är bara glad för alla som har det bra. Men tanke nr ett MÅSTE komma färre gånger. Det är klart att jag inte är sämre än att jag förstår att det egentligen bara handlar om mig och min saknad, naturligtvis. Saknaden gör att jag känner mig så tom längst in. Men samtidigt tror jag att jag måste sätta mig själv i första rummet, dock måste jag lyssna mindre till kroppen och mer till huvudet. För annars kommer dessa tankar fortsätta att styra mig. Jag vet att om jag kommer ur min "depression" så kommer jag att må bättre. Och när jag mår bättre så kommer jag glädjas direkt mer. Även om jag inte är lycklig längst in. För att alla människor är värda att vara lyckliga. Livet för oss som är runt omkring blir så mycket bättre då.

Jag får tänka att mina tankar kring andra människors lycka är något positivt i stället och se det så här: 

Avundsjuka är den mest uppriktiga formen av smicker. 

Ha en härlig dag nu allihop och glädjs över det du har, det gör jag så mycket jag bara kan. 

Sportlovets sköna lugn :))

Har nu äntligen sportlov. Älskar mitt jobb men huvudet behöver också vila ibland. Ska eventuellt åka till vänner och bara vara. Hade tänkt att eventuellt ta med mig världens bästa systerson på kryssning, men vet inte om jag orkar riktigt. Vill vara superglad och nöjd när jag umgås med honom, för det är så underbart att ha en sådan person i sin närhet.
Ikväll hade jag som val att vara hemma och lyssna på mitt huvud eller att gå ut och ha trevligt med vänner. Denna gång vann huvudet. Vet ju att det kommer flera gånger då det blir fest. Det enda är väl att man kanske missar sin framtida prins. Saknar så någon att mysa med, diskutera med och ha kul med.
Har denna vecka brottats med att glädjas åt saker, som jag faktiskt gör, men där känslorna spelas åt ett annat håll. Vet att glädjen segrar, men blir irriterad att det andra över huvudtaget finns där i mig.
Dessutom så pratade jag igår med en av mina underbara vänner och hennes vecka har varit en sådan tuff berg och dalbana, där hennes minsting slutade andas för ett tag. Som tur var så var de på sjukhuset så att de kunde sätta in hjälp direkt. Så mitt lilla själsspel är ingenting, jag är stark, fast lite sliten i kanten bara.
Har idag lovat mig själv att vara rädd om mig själv. Tvinga mig själv lite mer till olika saker, förhoppningsvis vänder det nu. Jag vet ju vad jag behöver göra för att må bra, men har väl inte riktigt orkat. Och den enda som förlorar på det är jag och jag är värd så mycket bättre. Dags att rycka upp sig och se till att själ och kropp mår så bra som den förtjänar.

Det är så erbarmligt lite

en människa kan förstå.

Man skulle ej grubbla och tänka

men tänker och grubblar ändå.

Och dagarna fogas till veckor,

veckorna fogas till år.

Man skulle ej snärjas av grubbel

så hastigt som livet går. 

Nils Ferlin