ARG! ARG! ARG!

Jaha då har man fått utlopp för sin ilska igen. Och eftersom jag inte kan ge den åt rätt håll så måste jag skriva av mig. Så trist att man, även om man skulle skriva det på ett positivt sätt, för sonens skull, så skulle jag troligtvis få f.n tillbaka.
Det hela började i lördags, efter en fantastiskt härlig fredag och lördag förmiddag som tur var,  när jag fick ett sms från min fd där han undrade hur vår son hade legat i sin diabetes i veckan. Jag svarade då både bra och mindre bra. Får då veta att min fd inte är hemma så det är hans sambo som har ansvar för vår son och att det som han skrev i sms: är så jävla typiskt. Tyvärr var ju jag 25 mil hemifrån också. Min första tanke var att dra hem direkt, men jag kunde ju inte bara dra då det fanns vissa saker jag var tvungen att fixa mm. Försökte få tag i sonen men lyckades inte först. Pratade då med två kloka väninnor som förstod mina känslor men samtidigt sa att det faktiskt inte var mitt ansvar, att min fd hade lämnat det på sin sambo. Om jag stack hem och fixade direkt så kommer det alltid att ligga på mig. Så jag lugnade ner mig (LITE GRANN i alla fall) och ringde storsonen så att jag fick tag i ett annat telefonnummer till sonen. Pratade med honom för att se hur han mådde och vi bestämde att han skulle ge extra medicin och höra av sig. Dessutom skickade jag ett sms till min fd, där jag skrev att han kunde ju be sin sambo att ta stick på natten. Då får jag ett sms där det står: Bevakning är till fullo kan du tro när jag inte e hemma. (Naturligtvis ska han kunna åka iväg men då måste man ha gett direktiv och det kanske han har gjort det vet inte jag...) Mitt svar blir då ok och så tänker jag men då kan ju jag, till viss del naturligtvis, släppa det då. Jag visste att jag var tvungen att vara kontaktbar med sonen, då min fd var på en plats där han inte alltid var kontaktbar. Detta är jag naturligvis och somnar ganska sent, efter att ha gråtit och känt mig som en dålig mamma. Men som sagt det var inte min helg, då var det inte mitt ansvar som mina vänner sa...
Dagen efter hör jag inget på ett tag och hörde inte själv av mig, eftersom bevakningen skulle vara bra. Sent på eftermiddagen fick jag ett sms igen ifrån sonen där han frågade mig när jag kom hem. Då jag inget hört så trodde jag naturligvis att han mådde lite bättre men det var fortfarande mycket upp och ner. Vi kommer överens om att jag ska komma hem tidigt i dag eftersom jag hade några saker som jag hade kvar att fixa.
I morse när jag vaknade vid klockan fyra så bestämde jag mig för att äta frukost och åka hemåt. Sagt och gjort. Sätter mig i bilen efter en timme och far hemåt.
Väl hemma så får jag reda på att min fd.as sambo har varit iväg båda dessa dagar i simhallen då sonen mått dåligt. Vet inte hur länge och visst måste man kunna åka ifrån en stund, men när en diabetiker mår dåligt så kan det gå så fort. Jag vet inte varför hon inte har den kunskapen men det gjorde mig måttligt arg. Kan ju hänt vad som helst, när det inte finns någon vuxen som ser till honom.
Dessutom visade det sig att hon inte tagit ett enda stick på de här två nätterna som han legat högt. Att det legat på min son. Då kände jag ilskan stiga ännu mer... En hög diabetiker sover på natten och ska inte ha det ansvaret, i alla fall inte som barn. Då ska man känna den tryggheten att någon finns där och kollar en. Vad som felat det har jag ingen aning om, men jag kallar INTE det kontroll till fullo. Gissa om jag tyckte det var skönt att få hem honom till mig, mitt hjärta.

Tankar som maler!

När huvudet är fullt av tankar som man inte riktigt kan hitta något bra svar på så måste man få utlopp för dem någonstans. Har så många funderingar på vad som ska hända vidare här i livet. Är det meningen att man ska behöva flytta från Sveg för att finna den inre lyckan? Eller väntar den runt hörnet här? Hur mycket ska man själv svälja för att få det drägligt? Ska man visa den man egentligen är och vill vara, men då sälja en del av sin själ? Hur gör man för att må som man förtjänar? Hur gör man för att vara den man är inuti? Och hur mycket ska det kosta av annat för att finna lyckan?
Ja, inga frågor som man kan få snabba svar på. Det är helt enkelt att fortsätta leva och låta livet få många glädjestunder. Sen faller förhoppningsvis vissa av dessa frågor på plats. Det jag vet är att jag kommer att välja ett steg åt något håll så småningom och då finns det vänner som stöttar mig i ur och skur. Så skönt mitt i allt malande. <3 <3 <3

Fredagen den 13.de?!

Jaha då var det fredag igen, denna gång ser jag inte fram emot den, då mina söner åker till sin far. Men innan de gör det så hoppas jag på en mysig fredag. En mysig fredag trots att det är fredagen den 13de.
Då jag har legat sjuk i veckan (fortfarande lite trött och hostig) och det har varit påsklov så hoppas jag på en dag där grabbarna, innan de åker iväg, vill spela lite sällskapsspel och kanske baka en god kaka så att vi har en mysstund innan de åker. Gillar att ha mysstunder med mina söner. Kanske vi bakar en GI-rulltårta eller något annat gott.
Har nu gått ner nästan 8 kilo, trots en del fusk ibland, och det gör mig jättenöjd över mig själv. Några kilo till sen känner jag att jag är där jag vill vara, för jag vill inte vara någon trålsmal tjej, det är inte JAG. Trådsmal var jag tillräckligt av som tonåring. Några kilo till sen tror jag också att jag kommer att känna mig mer glad över min vikt och att jag i min astma mår gott eftersom jag rör på mig så mycket mer när jag är lite lättare.
Det är många vinster över att jag äter enligt GI, jag har inte samma sockersug nu heller. Det är annars min drog. Så jag mår bra, förutom förkylningen då, och samtidigt har jag kontroll över det enda som med mellanrum tagit tag i mig totalt, sockerkicken. Klarar mig så bra utan den och bara jag tänker att jag är värd att må så gott så kommer detta att gå toppen. Fuskar dock med lite choklad ibland och något litet annat. Är alltså just nu där jag vill hamna, på en plats där jag hittar balansen över mitt" fuskande". För med GOTTESAKER är ju livet så mycket mer lustfyllt. Fniss :D.

Har idag fått göra något tufft men nödvändigt, ta bort sonens kanin. Efter fem år så känns det konstigt att hon inte ska finnas hos oss längre. Hon har givit oss så mycket kärlek, skratt och glädje. Tänk bara på dagen då sonen fick henne (han hade då haft hand om henne sedan hon föddes och visste att han inte skulle få henne eftersom jag är allergisk). Kvällen innan kom han hem sent eftersom han visste, trodde, att han aldrig mer skulle få se henne. Lyckan när han öppnade dörren till rummet där hon fanns går inte att beskriva. Det bara glittrade av glädje i hans ögon. Att Madicken, som hon hette, sedan också förgyllde livet för oss andra var också ett plus. Helt säker är jag på att hon var delaktig till att jag och min fd höll ihop ett tag till, för hans glädje över henne var helt fantastiskt. Och detta plus en del annat gjorde att jag fick ha mina barn heltid i några år till, fick ett fantastiskt år med min fd med äkta kärlek igen och dessutom har fått några underbara vänner eftersom vi flyttade. Madicken var väldigt speciell, hon gillade inte speciellt att vara ute utan istället hoppade hon in efter bara några minuter i det sköna gräset. Hon var helt enkelt hemmatam. Dessutom var hon duktig på att vara där hon fick vara, förutom den gången då hela familjen var borta. Då blev hon förbannad och hoppade in till vardagsrummet, bajsade i soffan mm. Det är till att visa sina känslor. :)
Att hon sen stannade i mitt hus vid skilsmässan var ju eftersom sonen då bara bodde hos mig. Trots att jag fick skit för att jag inte lät henne flytta till min fd, där han skrev att har hon blivit din nu (fast med andra ord), så svarade jag bara att hon är varken din eller min. Hon är vår sons och han bor just nu hos mig. Detta gjorde att hon sen blev kvar hos mig/oss och det har varit skönt (trots att jag väldigt sällan kunnat kelat med henne). Hon kom hoppande varje morgon när jag gick till tvättstugan, hon ville ha sin morotstablett mm. Det var så skönt med någon som var vaken samtidigt som jag :D. Värmen från ett djur är fantastiskt <3
Så idag fick jag se henne på ett sätt som gjorde att det inte fanns någon annan väg än att låta henne få komma till min far, farmor mfl. Hon kunde inte hoppa längre, utan bara låg där. Som tur är så var hon inte sådan speciellt länge och nu har hon fått fara till andra som behöver henne. Jag har faktiskt också meddelat min fd att hon inte skulle vara i livet så länge till, detta för att jag själv skulle vetat om någon man älskat gått bort. Begravningen kommer att bli av någon dag, då vi begraver henne på den plats hon gärna satt, så länge hon ville vara ute så att säga. Kommer alltid att älska och sakna dig Madicken.

Inget gjort men samtidigt massvis gjort!

Funderade på varför jag inget gjort idag och kom då fram till att jag gjort massvis. Tvättat, städat och svabbat, som man bara gör utan att tänka. Hållt på med tunnan hela dagen för att få bort isen. Så antingen blir det bad i natt eller i morgon. Stått på crosstrainern så att jag kunde kolla på en film en stund. Ringt och pratat med en av mina underbara vänner och försökt få henne att umgås med mig en helg. Smart som jag är hoppas jag att hon tar med min husvagn till min uppställningsplats, då den nu står hos henne, samtidigt som jag får en helg tillsammans med henne. Bara sitta och tjöta, äta och dricka lite husvagnsmat och njuta av lugnet vid havet.
Dessutom har jag haft sms-kontakt med min fd för att se om han planerat något för sonen som fyller 18, men det hade han inte gjort. Så där fick jag som jag ville, jag får fira kvällen med min son )). Har haft kontakt med några av hans vänner för att vi ska överraska honom. Se där ännu en bocka-av-grej som jag gjort idag.
 Lagat lunch och håller nu på att laga middag. Så sitter jag och tycker att jag inte har gjort någonting. Men det är väl för att jag faktiskt också bara varit och trots att jag kommit långt med att jag  faktiskt får göra så, så kommer tankarna kring "lathet" fortfarande lite grann.
Har nu också definitivt bockat av två från min lista, då jag helt och fullt bestämt mig för att ställa upp husvagnen vid havet. Precis som jag ville. Känns gött i själen.
Så innan du tänker mindre tankar om dig själv och det du gjort....FOKUSERA på det du faktiskt har gjort. För du gör säkert massvis varje dag, kanske inte stora saker, men trots allt saker du måste göra. <3 <3