Pessimist för en dag

Idag tänker jag bara tänka som så här:

Jag vill ha någon att krama om - vill inte sitta ensam.
Just idag vill jag bara flytta härifrån - för att vara nära mina släktingar.
Jag vill vara omslukad av vänner - men sitter här helt själv. (Vet att jag kan åka till vänner och vet att de finns här för mig, men idag är en sådan dag där jag inte vill ringa någon eller åka iväg).
Idag vill jag inte vara positiv - idag vill jag bara att denna dag försvinner och att livet samt morgondagen blir bättre. Att sakna någon så mycket och att samtidigt känna sig som en utböling är inte lätt.
Försökte få med vänner på mat - men de var just idag upptagna, så det fick bli något riktigt smidigt då jag ABSOLUT inte kände för att gå ut själv.
Idag är jag trött på allt som går åt fel håll och på att titta på tv. Men orkar inte göra något annat.
För att alltid vara tvungen att kämpa tar på krafterna. Och just idag tog krafterna slut.
Idag vill jag knappast ens ta mig en kopp te för även det är något sällskapligt över det och det är sällskap jag saknar. Sällskap i form av en varm och kärleksfull man som kan värma mig och läka de ärr som inte läkts tillräckligt än. Sällskapet i form av mina hjärtan, som nu INTE är här...Sällskapet av mina vänner, som är upptagna, vilar, ligger på sjukhus mm, när jag helst hade velat ha dem här. (Men jag har inte bett om det och VET att de inte är tankeläsare ;) )
Så idag tänker jag inte heller tända några ljus utan bara sitta här.
Imorgon är jag säkert tillbaka. Då ska jag vara positiv och glad igen. Arbeta med min groventré och göra fint här  hemma. Nästa helg är full av vänskap och barn så jag överlever :)

Men jag vill, just nu, vara en pessimist för en dag. För att det är så det känns i hjärtat just nu.

För mycket??!!

Jaha idag då förstod jag att det nog är för mycket just nu. Skulle besiktiga bilen och fick, tyvärr, tre tvåor på den. Det är väl egentligen inte något stort, men för mig kändes det först så här: Ännu en sak som hänger över mig, eller som jag måste be mina vänner om hjälp med. Gillar inte att be om hjälp för sådana här saker, vill be om hjälp när jag verkligen behöver det. Kunde inte bilen åtminstone gå igenom???!!!
Visst, jag kan lämna in bilen och det ordnar sig. Det är bara att det inte är något jag egentligen vill slösa min tid på (eller pengar heller för den delen). Men reaktionen som först blev så stark, visar att jag nu måste vara rädd om mig för att inte gå in i den berömda!!
Och det får jag väl se som något positivt, att jag känner efter och säger till innan det blir för sent.
Nu återstår det ju bara att se om jag kommer att be någon av mina vänner om hjälp, eller om jag kommer att lämna in bilen.

Tilläggas kan att jag igår fick veta att min kollega var sjukskriven i tre veckor till. Det är tungt och jobbigt att ha huvudansvaret för 40 elever och vet att det ska skrivas betyg mm. Att planera mina egna lektioner, på ett sätt som inte är helt tillfredsställande, för att också hinna med min kollegas. Dags att säga ifrån (har sagt ifrån lite grann, men känner jag mig rätt så jobbar jag en hel del ändå, för det är sådan jag är ;) )

Var rädda om er allihop där ute. Var glad för varje dag som går i rätt riktning och ta lärdom av de som inte gör det. Kramar från mig.

Ett steg till i rätt riktning!

Har haft en tuff vecka, varit alldeles för mycket. Det går inte att jobba för två när man bara är en, (och dessutom en dag fick arbeta/planera för tre då min andra kollega inte heller kom och inte hade planerat upp några lektioner) hur mycket man än vill det. Att sen vikarien till min kollega, en underbar vikarie och vän, blev sjuk gjorde ju inte saken bättre precis. Då slogs man ner igen och fick planera om allt. Blir en vecka till så här, sen tänker jag säga till att jag inte orkar mer.  Om det nu inte blir förändring förstås. För min förhoppning är att min kollega kommer tillbaka snart. Att de kommer på vad det är för fel på henne, även om man nu kan andas ut över att det inte är MS eller hjärntumör. Vad är det då??? Ja det kapitlet fortsätter ett tag till.

Det jag idag konstaterade, trots allt, är att jag kommit en bit till på väg. Hade ingen koll på att min fd fyllde år. Inte så att jag någonsin kommer att glömma vilket datum han fyller år på, men jag hade faktiskt kopplat bort det totalt och det känns så gott. Tror inte man förstår hur stort steg det är, om man inte har varit där själv. För en födelsedag är väl inget?!! Jo för mig är det faktiskt så. Jag har mått dåligt över att inte kunna fira hans födelsedagar, inte för att jag har några känslor kvar för honom, utan för att han har funnits i mitt liv så länge och för mig är födelsedagar jätteviktiga. Så även hans dag, även om det är tredje året den inte firas. Detta året dock utan en enda tår och ingen ångest alls över att vårt liv blev som det blev.

Förra året hade jag så fantastiska vänner här, då han fyllde 40 och det var superjobbigt för mig att bli påmind om det onda han gjort mig som gjorde att jag inte kunde fira den med honom. Då förgyllde mina vänner min kväll, så tårarna blev färre än vad de annars skulle ha blivit.

Som sagt detta året, tar jag ett stort steg framåt och är stolt över mig själv!!!

Olika syn på olika saker

Jaha då reagerade hjärtat med tårar igår. Det blir ju så spontant när jag vet att mina barn inte mår gott.
Denna gång handlade det om min minsting. Han är en härlig men väldigt känslig kille. Nu hade han och en kompis, för ett tag sedan, hittat en cykel i skogen. Denna cykel tog de hem till kompisen och byggde om den, eftersom de älskar att konstruera med cykeldelar. Visst skulle de lämnat in cykeln till polisen först och att det var dumt gjort, men de tänkte ju inte längre.
Nu hade ägaren, en klasskompis till sonen och hans kompis, fått veta att det var hans cykel och ville ha den tillbaka. Och det med all rätt.
Det som för mig blev fel och som gjorde att jag reagerade så skarpt var att jag tyckte att straffet sonen fick av sin pappa var för hårt. Jag vet att sonen mår dåligt utan att få utegångsförbud i två veckor (hos sin pappa måste det blir för jag har INTE varit med och bestämt det). Jag vet att han säkert "gömmer" sig någonstans och gråter när ingen ser, för han menade ju inget illa. Och att då inte kunna finnas där det är en grym känsla. Som tur var kunde jag i alla fall skicka ett sms, till hans storebror och hälsa att jag tänker på honom.
För mig är det så att jag alltid diskuterar hur det blivit som det blivit och efter det ser hur vi ska göra för att det ska bli så bra det bara kan bli. Tror inte att straff är det bästa sättet och absolut inte vid ett sådant här fall när det uppenbart inte var något uppsåt i det.
Men jag och min fd har alltid haft olika syn på massvis med saker. Det är ju bara så att innan han kränkte mig så grymt så kunde vi diskutera kring detta. Vill han bestraffa så kan jag inget göra. Och visst tycker jag att det är bra om man kan hålla ungefär samma regler på båda ställena, men samtidigt vet jag att barn vet att så är det hos den ena och så hos den andra och mår inte speciellt dåligt över det om det är konsekvent. Jag kan inte göra något jag inte står för, så är det bara.
Idag är jag dock lugnare än vad jag var igår eftersom jag njuter av mina stunder med barnen och dessutom inte kan förändra mitt ex. Det är han som kan förlora på det här, inte jag.

Ha dåligt samvete eller inte, det är dagens fråga!

Har funderat på vad som har hänt med den där människan jag var innan min själ slogs sönder. Har ofta haft dåligt samvete för att jag faktiskt slöat istället för att göra det jag brukade göra först. Det är nämligen så, innan helvetesskilsmässan (även om det är ett tag sedan nu så...) och en liten stund efter så städade jag på morgonen och hade det gjort när det var förmiddag. Innan så bakade jag mycket mer, innan så var jag inte lika trött, innan så hade jag fixat både det ena och det andra, samt varit ute och gått före lunch.
Och för det har jag haft dåligt samvete, eftersom jag numera på sin höjd har städat och plockat lite under den tiden. I stället njuter jag (med med dåligt samvete oftast) av en film och en kopp te på förmiddagen och plockar lite då och då.
Det jag idag har landat i är att jag ska vara glad för den jag är. För mitt hus faller inte igen, jag städar när det behövs, med lite damm här och där. Jag kan utan problem ta hem mina vänner för jag har ett vackert hus som jag trivs i. Att baka är något som många inte orkar eller hinner med, så att njuta av de gångerna det blir av är bättre än att gräma sig och leta efter en människa som inte längre finns. För visst bakar jag fortfarande, när jag vill och när jag får lust eller får besök av underbara vänner. I ens liv händer så mycket som gör att man förändras. Att ta den förändringen och se fördelarna med den man blivit är mycket bättre än att hänga upp sig och leta efter den som varit. Även om jag ibland saknar den där andra personen.

Så njut över den ni är, utan att döma eller ha dåligt samvete över det. <3