Har haft en tuff vecka, varit alldeles för mycket. Det går inte att jobba för två när man bara är en, (och dessutom en dag fick arbeta/planera för tre då min andra kollega inte heller kom och inte hade planerat upp några lektioner) hur mycket man än vill det. Att sen vikarien till min kollega, en underbar vikarie och vän, blev sjuk gjorde ju inte saken bättre precis. Då slogs man ner igen och fick planera om allt. Blir en vecka till så här, sen tänker jag säga till att jag inte orkar mer. Om det nu inte blir förändring förstås. För min förhoppning är att min kollega kommer tillbaka snart. Att de kommer på vad det är för fel på henne, även om man nu kan andas ut över att det inte är MS eller hjärntumör. Vad är det då??? Ja det kapitlet fortsätter ett tag till.
Det jag idag konstaterade, trots allt, är att jag kommit en bit till på väg. Hade ingen koll på att min fd fyllde år. Inte så att jag någonsin kommer att glömma vilket datum han fyller år på, men jag hade faktiskt kopplat bort det totalt och det känns så gott. Tror inte man förstår hur stort steg det är, om man inte har varit där själv. För en födelsedag är väl inget?!! Jo för mig är det faktiskt så. Jag har mått dåligt över att inte kunna fira hans födelsedagar, inte för att jag har några känslor kvar för honom, utan för att han har funnits i mitt liv så länge och för mig är födelsedagar jätteviktiga. Så även hans dag, även om det är tredje året den inte firas. Detta året dock utan en enda tår och ingen ångest alls över att vårt liv blev som det blev.
Förra året hade jag så fantastiska vänner här, då han fyllde 40 och det var superjobbigt för mig att bli påmind om det onda han gjort mig som gjorde att jag inte kunde fira den med honom. Då förgyllde mina vänner min kväll, så tårarna blev färre än vad de annars skulle ha blivit.
Som sagt detta året, tar jag ett stort steg framåt och är stolt över mig själv!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar