Jaha då har man fått utlopp för sin ilska igen. Och eftersom jag inte kan ge den åt rätt håll så måste jag skriva av mig. Så trist att man, även om man skulle skriva det på ett positivt sätt, för sonens skull, så skulle jag troligtvis få f.n tillbaka.
Det hela började i lördags, efter en fantastiskt härlig fredag och lördag förmiddag som tur var, när jag fick ett sms från min fd där han undrade hur vår son hade legat i sin diabetes i veckan. Jag svarade då både bra och mindre bra. Får då veta att min fd inte är hemma så det är hans sambo som har ansvar för vår son och att det som han skrev i sms: är så jävla typiskt. Tyvärr var ju jag 25 mil hemifrån också. Min första tanke var att dra hem direkt, men jag kunde ju inte bara dra då det fanns vissa saker jag var tvungen att fixa mm. Försökte få tag i sonen men lyckades inte först. Pratade då med två kloka väninnor som förstod mina känslor men samtidigt sa att det faktiskt inte var mitt ansvar, att min fd hade lämnat det på sin sambo. Om jag stack hem och fixade direkt så kommer det alltid att ligga på mig. Så jag lugnade ner mig (LITE GRANN i alla fall) och ringde storsonen så att jag fick tag i ett annat telefonnummer till sonen. Pratade med honom för att se hur han mådde och vi bestämde att han skulle ge extra medicin och höra av sig. Dessutom skickade jag ett sms till min fd, där jag skrev att han kunde ju be sin sambo att ta stick på natten. Då får jag ett sms där det står: Bevakning är till fullo kan du tro när jag inte e hemma. (Naturligtvis ska han kunna åka iväg men då måste man ha gett direktiv och det kanske han har gjort det vet inte jag...) Mitt svar blir då ok och så tänker jag men då kan ju jag, till viss del naturligtvis, släppa det då. Jag visste att jag var tvungen att vara kontaktbar med sonen, då min fd var på en plats där han inte alltid var kontaktbar. Detta är jag naturligvis och somnar ganska sent, efter att ha gråtit och känt mig som en dålig mamma. Men som sagt det var inte min helg, då var det inte mitt ansvar som mina vänner sa...
Dagen efter hör jag inget på ett tag och hörde inte själv av mig, eftersom bevakningen skulle vara bra. Sent på eftermiddagen fick jag ett sms igen ifrån sonen där han frågade mig när jag kom hem. Då jag inget hört så trodde jag naturligvis att han mådde lite bättre men det var fortfarande mycket upp och ner. Vi kommer överens om att jag ska komma hem tidigt i dag eftersom jag hade några saker som jag hade kvar att fixa.
I morse när jag vaknade vid klockan fyra så bestämde jag mig för att äta frukost och åka hemåt. Sagt och gjort. Sätter mig i bilen efter en timme och far hemåt.
Väl hemma så får jag reda på att min fd.as sambo har varit iväg båda dessa dagar i simhallen då sonen mått dåligt. Vet inte hur länge och visst måste man kunna åka ifrån en stund, men när en diabetiker mår dåligt så kan det gå så fort. Jag vet inte varför hon inte har den kunskapen men det gjorde mig måttligt arg. Kan ju hänt vad som helst, när det inte finns någon vuxen som ser till honom.
Dessutom visade det sig att hon inte tagit ett enda stick på de här två nätterna som han legat högt. Att det legat på min son. Då kände jag ilskan stiga ännu mer... En hög diabetiker sover på natten och ska inte ha det ansvaret, i alla fall inte som barn. Då ska man känna den tryggheten att någon finns där och kollar en. Vad som felat det har jag ingen aning om, men jag kallar INTE det kontroll till fullo. Gissa om jag tyckte det var skönt att få hem honom till mig, mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar