Har idag fått göra något tufft men nödvändigt, ta bort sonens kanin. Efter fem år så känns det konstigt att hon inte ska finnas hos oss längre. Hon har givit oss så mycket kärlek, skratt och glädje. Tänk bara på dagen då sonen fick henne (han hade då haft hand om henne sedan hon föddes och visste att han inte skulle få henne eftersom jag är allergisk). Kvällen innan kom han hem sent eftersom han visste, trodde, att han aldrig mer skulle få se henne. Lyckan när han öppnade dörren till rummet där hon fanns går inte att beskriva. Det bara glittrade av glädje i hans ögon. Att Madicken, som hon hette, sedan också förgyllde livet för oss andra var också ett plus. Helt säker är jag på att hon var delaktig till att jag och min fd höll ihop ett tag till, för hans glädje över henne var helt fantastiskt. Och detta plus en del annat gjorde att jag fick ha mina barn heltid i några år till, fick ett fantastiskt år med min fd med äkta kärlek igen och dessutom har fått några underbara vänner eftersom vi flyttade. Madicken var väldigt speciell, hon gillade inte speciellt att vara ute utan istället hoppade hon in efter bara några minuter i det sköna gräset. Hon var helt enkelt hemmatam. Dessutom var hon duktig på att vara där hon fick vara, förutom den gången då hela familjen var borta. Då blev hon förbannad och hoppade in till vardagsrummet, bajsade i soffan mm. Det är till att visa sina känslor. :)
Att hon sen stannade i mitt hus vid skilsmässan var ju eftersom sonen då bara bodde hos mig. Trots att jag fick skit för att jag inte lät henne flytta till min fd, där han skrev att har hon blivit din nu (fast med andra ord), så svarade jag bara att hon är varken din eller min. Hon är vår sons och han bor just nu hos mig. Detta gjorde att hon sen blev kvar hos mig/oss och det har varit skönt (trots att jag väldigt sällan kunnat kelat med henne). Hon kom hoppande varje morgon när jag gick till tvättstugan, hon ville ha sin morotstablett mm. Det var så skönt med någon som var vaken samtidigt som jag :D. Värmen från ett djur är fantastiskt <3
Så idag fick jag se henne på ett sätt som gjorde att det inte fanns någon annan väg än att låta henne få komma till min far, farmor mfl. Hon kunde inte hoppa längre, utan bara låg där. Som tur är så var hon inte sådan speciellt länge och nu har hon fått fara till andra som behöver henne. Jag har faktiskt också meddelat min fd att hon inte skulle vara i livet så länge till, detta för att jag själv skulle vetat om någon man älskat gått bort. Begravningen kommer att bli av någon dag, då vi begraver henne på den plats hon gärna satt, så länge hon ville vara ute så att säga. Kommer alltid att älska och sakna dig Madicken.