Varför tänker vi alla så olika?

Har idag funderat mycket kring att vissa av mina sk. nära vänner inte förstår att man tyvärr sårar mig väldigt mycket om och när man umgås med min fd. Vet att jag kanske inte kan ställa det kravet, men när någon sårat mig så mycket som han gjort så är såret djupt och långt. Men, visst jag mår dåligt av det, sånt är livet.Tänker jag verkligen så tokigt och fel när jag känner så här. Känner dock att jag inte kan lita fullt ut på någon som först kan ha kul med mig (och vet allt jag varit med om) för att sedan ha kul med honom. Så reagerar jag. Visst jag kanske förlorar någon vän, men min själ är tyvärr inte till salu.  Det jag inte heller  kommer att göra, är att låta det förstöra mig. Jag ska blicka framåt, förgylla mitt liv med de vänner som rör vid mitt hjärta och står på min sida.