Försöker och kämpar varje dag. Lever och umgås med underbara vänner, skrattar och har kul. Jag vet att jag kommer att hitta någon en dag och att jag mer sällan kommer att ha sådana här stunder. Att denna man kommer att värma mitt innersta så att såret blir mer och mer ett ärr. Jag vet det lika väl som om det kommer en dag i morgon med. Men varför har livet bestämt att det ska ta sådan tid, vad är meningen med det. Vad är det ödet/himlen vill att jag ska vänta på?
Är för det mesta positiv och det är äkta, men idag har allt känts helt fel. (Trots en BRA dag). Så när min son på kvällen vill att jag ska köra honom till hans pappa för att hämta hans dator mår jag så dåligt. Jag känner hur hjärtat går upp i högvarv, jag känner hur tårarna börjar trilla. Ångesten bara skriker: Tänk om han kommer ut! Varför gjorde han mig så illa! Var de åren vi hade tillsammans så lite värda? Varför? Varför? Varför? Varför ska dessa dagar komma? Tror aldrig att man förstår hur det känns om man inte varit där. Tror inte att det syns hur stort såret är inuti mig, att bli sviken och sårad så hårt att såret inte läker i tillräcklig snabb takt. Att det fortfarande kan göra SÅ ont vissa dagar. Så ikväll vill jag inte vara positiv och glad. Jag kommer att strunta i allt jag försöker att leva för och bara krypa ner under täcket och låta ångesten ta med mig på sin våg. Flyta med den ett tag för att sen komma tillbaka och sprida glädje och positiva tankar omkring mig. Just nu orkar jag bara inte det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar