Jaha, dagen idag började ju inte så bra. Var på väg att åka till jobbet efter att ha gjort frukost till mina två minsta. Ser då att min mellanson inte börjar äta och då började ju alarmklockan i mitt huvud att ringa. Är det något fel på honom? Kan tillägga att min son har diabetes och är glutenintolerant så man har väl känselspröten utanför kroppen så att säga. Mycket riktigt, mina känselspröt hade rätt frekvens inställd. Bara att ta av sig jackan och skorna, sätta sig och försöka få min son att äta sin frukost. Efter mycket matande, en arg 12-åring, druvsocker så ansåg jag att nu kan jag åka till jobbet, om inte annat för att se till att någon ta hand om mina underbara elever. (Arbetar nämligen som lärare.) Jag ber minstingen, min extrahjälp (är så glad över att jag har honom) att han ringer mig om något händer. Naturligtvis har jag koll på att min andra plutt mår någorlunda ok. Sen sätter jag mig framför ratten, efter att skrapat bort frosten och far till jobbet. Väl där ringer jag igen och då får jag veta att gosen min inte har fått på sig kläder utan bara ligger och är trött. Detta bidrar därmed till att jag ger min planering vidare och åker hem igen.
Stackars liten, han är helt slut. Vi bestämmer oss för att stanna hemma ett tag så ser vi senare om han orkar att ta sig till skolan. Det blir lite filmtittande och sen lite betapetspelande. När väl lunchen var i hans mage så kände han att nu var det nog tillräckligt med ork för att ta sig till skolan, så vi sätter oss i bilen och åker dit. Skönt att det inte blev så långvarigt denna gång, men man blir så arg/besviken/ledsen å hans vägnar. Vill ju bara att han ska må bra.
Vad kan då vara positivt med hans diabetes/glutenintolerans? För naturligtvis är det många nackdelar med det. Men eftersom det är två "sjukdomar" som man för tillfället inte kan bota så får man lära sig att leva med det. Det har ju dock gjort att vi har rutiner. Rutiner som man ibland är trött på men som också är mycket bra för alla våra kroppar. Jag har också blivit mer medveten vad gäller andra och deras eventuella allergier, samt så har jag ju fått några vänner som jag inte hade haft om min son inte blivit sjuk. En av dem är en go vän som jag har kontakt med varje vecka, så några positiva saker finns det som tur är.
Var rädda om varandra och tänk på att det alltid finns någon som har det värre, det brukar min son säga ibland när han ser vissa program på TV. Kram på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar