Har idag varit på kant med mig själv lite. Fast egentligen är jag ganska trygg i där jag står. Allt började med att jag öppnade ett mail från min tonårs-sons mentor. Han går andra året på gymnasiet. Där står det att min son nu kommer att få Csn-varning, för att han varit borta 24 % från skolan. Gissa om jag var en mamma som kokade just då, trött över att jag får/fått ta allt kring den sonen och precis då kändes det som om jag bara skulle gråta, att jag inte orkade att ta hand om allt själv mer nu. Som tur är så brukar mitt kokande gå över ganska fort och min kämpaglöd kommer fram och blir till något mer kreativt. Ringde sonen och sa att jag just nu var superbesviken på honom och att jag ville att han kom hem direkt när jag slutade så att vi kunde prata.
Väl hemma så satte jag mig ner och frågade honom vad det var som hade hänt och varför? Då berättar han att han har en lärare som han inte förstår, att han inte lär sig något där utan hellre vill ha arbete som att han kan arbeta med men för sig själv. Det andra han berättar är att han struntat i matematiken eftersom de nu går igenom sådant som han redan varit godkänd i, han fick nämligen IG i matematik A och ska ta igen det han missat. Då blev jag arg, åh sonens vägnar. Han ska väl inte läsa om sådant som han redan är godkänd i. Så jag sa helt enkelt att jag förstod honom där. Även där han hade missat två idrottslektioner, då det visade sig att de skulle ha orientering. Det har nämligen visat sig de senaste fyra åren att de har samma orienteringsbana varje år. Jag trodde att man skulle stegra sig där, de ska väl utvecklas inte stagnerat.
Naturligtvis hade han en del annan frånvaro också, försovning och håltimmar som blev längre håltimmar än vad det skulle mm ;).
Så det blev ett litet dilemma när jag skulle svara hans mentor. För jag försvarar INTE att han skolkar. Det är aldrig okej. Men som en mamma (som inte glömt sin egen tonårstid) så hade jag nog till viss del gjort samma sak. Och som mamma lyssnar jag naturligtvis på hans känslor och tankar kring sitt lärande. Jag hoppas nu dock att hans mentor förstår mina, och sonens tankar, och att de tillsammans kan hitta bra åtgärder, så att jag inte behöver vara en mamma som "bråkar". Att sonen och hans mentor kan samarbeta och göra det bättre.
Det positiva med dagen är att jag och min son fick ett mycket givande samtal. Ett samtal där vi även diskuterade en del andra saker. Det händer, tyvärr, lite för sällan nu då mamma inte är prio ett. Konstigt va ;).
Vi tog oss båda tid att verkligen lyssna till varandra och jag kände att han faktiskt förstod att han hade gjort fel men att han samtidigt kände att jag lyssnade på honom. Ofta när vi annars sitter och pratar blir det mer ytliga saker, som hur dagen har varit mm. Så när jag tänker tillbaka på det som hände så blev det något bra av det. Hoppas nu bara att det fortsätter att blomma åt det hållet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar