Irriterad, irriterad men hoppas ändå!!

Jaha, ångesten kryper i min kropp. Känns så jobbigt att han, som gjort mig så illa och dessutom inte funnits för min store plutt, nu ska komma här och spela ut allt som om han funnits där hela tiden. Här har man kämpat i två år och haft ALLT ansvar. Sen kommer han nu och ska "bestämma" och domdera. Naturligtvis köper jag inte det men vet ju att sonen behöver sin pappa. Ja, han har behövt honom i två år nu. Fast mitt hjärta vill ju att min underbara goa plutt ska må så gott han bara kan och jag HOPPAS verkligen att hans pappa finns där nu och inte sviker. Samtidigt som jag blir arg, irriterad och ledsen. För jag vet ju att han då kommer att ta åt sig äran om nu sonen skärper till sig. Att jag som funnits där så länge, kämpat helt själv, ska nu få släppa detta till en som tidigare inte brytt sig. Det som också irriterar mig är att han ska försöka "köpa" sonen genom att ge honom pengar. Jag vet att kärlek övervinner pengar, men inte just nu. Sonen är ju tonåring. Förhoppningsvis vet han vad jag gjort så att jag inte får mer ord kastade mot mig, ord som egentligen är riktade någon annanstans.
Visst för att jag ska orka kämpa ännu mer så behöver jag ett andrum, men jag vill att mina barn ska vara där de är älskade. Jag kommer att sakna och sakna och sakna. Fast om detta nu är vändningen, ursäkta min skepsis (men med tanke på att sonen redan visat tidigare genom att slå sönder sin hand, missa skolan mm och inget hänt), så vet jag att det blir en lugnare och mer lycklig person så är det (nästan) allt vad jag önskar. Då får jag leva med att den andre personen som var med och skapa detta underverk tar åt sig äran eller vad man ska säga. Huvudsaken att sonen vet vad jag gjort.

Människan formas av

den jord hon växer i

stenig och karg

eller varm och generös.

Den kärlek

du ger ett barn

kommer att knoppa av sig,

blomma och ge frukt

under lång tid framöver

Anne Swärd

Så min ena halva hoppas att sonen ska få det jättebra om och när han ska bo växelvis hos sin pappa och mig, den andra halvan är mer egoistisk och vill ha honom hos mig hela tiden. Vet att det är fel men det är så jag känner, för mina barn är mitt allt.