För mycket??!!

Jaha idag då förstod jag att det nog är för mycket just nu. Skulle besiktiga bilen och fick, tyvärr, tre tvåor på den. Det är väl egentligen inte något stort, men för mig kändes det först så här: Ännu en sak som hänger över mig, eller som jag måste be mina vänner om hjälp med. Gillar inte att be om hjälp för sådana här saker, vill be om hjälp när jag verkligen behöver det. Kunde inte bilen åtminstone gå igenom???!!!
Visst, jag kan lämna in bilen och det ordnar sig. Det är bara att det inte är något jag egentligen vill slösa min tid på (eller pengar heller för den delen). Men reaktionen som först blev så stark, visar att jag nu måste vara rädd om mig för att inte gå in i den berömda!!
Och det får jag väl se som något positivt, att jag känner efter och säger till innan det blir för sent.
Nu återstår det ju bara att se om jag kommer att be någon av mina vänner om hjälp, eller om jag kommer att lämna in bilen.

Tilläggas kan att jag igår fick veta att min kollega var sjukskriven i tre veckor till. Det är tungt och jobbigt att ha huvudansvaret för 40 elever och vet att det ska skrivas betyg mm. Att planera mina egna lektioner, på ett sätt som inte är helt tillfredsställande, för att också hinna med min kollegas. Dags att säga ifrån (har sagt ifrån lite grann, men känner jag mig rätt så jobbar jag en hel del ändå, för det är sådan jag är ;) )

Var rädda om er allihop där ute. Var glad för varje dag som går i rätt riktning och ta lärdom av de som inte gör det. Kramar från mig.

Ett steg till i rätt riktning!

Har haft en tuff vecka, varit alldeles för mycket. Det går inte att jobba för två när man bara är en, (och dessutom en dag fick arbeta/planera för tre då min andra kollega inte heller kom och inte hade planerat upp några lektioner) hur mycket man än vill det. Att sen vikarien till min kollega, en underbar vikarie och vän, blev sjuk gjorde ju inte saken bättre precis. Då slogs man ner igen och fick planera om allt. Blir en vecka till så här, sen tänker jag säga till att jag inte orkar mer.  Om det nu inte blir förändring förstås. För min förhoppning är att min kollega kommer tillbaka snart. Att de kommer på vad det är för fel på henne, även om man nu kan andas ut över att det inte är MS eller hjärntumör. Vad är det då??? Ja det kapitlet fortsätter ett tag till.

Det jag idag konstaterade, trots allt, är att jag kommit en bit till på väg. Hade ingen koll på att min fd fyllde år. Inte så att jag någonsin kommer att glömma vilket datum han fyller år på, men jag hade faktiskt kopplat bort det totalt och det känns så gott. Tror inte man förstår hur stort steg det är, om man inte har varit där själv. För en födelsedag är väl inget?!! Jo för mig är det faktiskt så. Jag har mått dåligt över att inte kunna fira hans födelsedagar, inte för att jag har några känslor kvar för honom, utan för att han har funnits i mitt liv så länge och för mig är födelsedagar jätteviktiga. Så även hans dag, även om det är tredje året den inte firas. Detta året dock utan en enda tår och ingen ångest alls över att vårt liv blev som det blev.

Förra året hade jag så fantastiska vänner här, då han fyllde 40 och det var superjobbigt för mig att bli påmind om det onda han gjort mig som gjorde att jag inte kunde fira den med honom. Då förgyllde mina vänner min kväll, så tårarna blev färre än vad de annars skulle ha blivit.

Som sagt detta året, tar jag ett stort steg framåt och är stolt över mig själv!!!

Olika syn på olika saker

Jaha då reagerade hjärtat med tårar igår. Det blir ju så spontant när jag vet att mina barn inte mår gott.
Denna gång handlade det om min minsting. Han är en härlig men väldigt känslig kille. Nu hade han och en kompis, för ett tag sedan, hittat en cykel i skogen. Denna cykel tog de hem till kompisen och byggde om den, eftersom de älskar att konstruera med cykeldelar. Visst skulle de lämnat in cykeln till polisen först och att det var dumt gjort, men de tänkte ju inte längre.
Nu hade ägaren, en klasskompis till sonen och hans kompis, fått veta att det var hans cykel och ville ha den tillbaka. Och det med all rätt.
Det som för mig blev fel och som gjorde att jag reagerade så skarpt var att jag tyckte att straffet sonen fick av sin pappa var för hårt. Jag vet att sonen mår dåligt utan att få utegångsförbud i två veckor (hos sin pappa måste det blir för jag har INTE varit med och bestämt det). Jag vet att han säkert "gömmer" sig någonstans och gråter när ingen ser, för han menade ju inget illa. Och att då inte kunna finnas där det är en grym känsla. Som tur var kunde jag i alla fall skicka ett sms, till hans storebror och hälsa att jag tänker på honom.
För mig är det så att jag alltid diskuterar hur det blivit som det blivit och efter det ser hur vi ska göra för att det ska bli så bra det bara kan bli. Tror inte att straff är det bästa sättet och absolut inte vid ett sådant här fall när det uppenbart inte var något uppsåt i det.
Men jag och min fd har alltid haft olika syn på massvis med saker. Det är ju bara så att innan han kränkte mig så grymt så kunde vi diskutera kring detta. Vill han bestraffa så kan jag inget göra. Och visst tycker jag att det är bra om man kan hålla ungefär samma regler på båda ställena, men samtidigt vet jag att barn vet att så är det hos den ena och så hos den andra och mår inte speciellt dåligt över det om det är konsekvent. Jag kan inte göra något jag inte står för, så är det bara.
Idag är jag dock lugnare än vad jag var igår eftersom jag njuter av mina stunder med barnen och dessutom inte kan förändra mitt ex. Det är han som kan förlora på det här, inte jag.

Ha dåligt samvete eller inte, det är dagens fråga!

Har funderat på vad som har hänt med den där människan jag var innan min själ slogs sönder. Har ofta haft dåligt samvete för att jag faktiskt slöat istället för att göra det jag brukade göra först. Det är nämligen så, innan helvetesskilsmässan (även om det är ett tag sedan nu så...) och en liten stund efter så städade jag på morgonen och hade det gjort när det var förmiddag. Innan så bakade jag mycket mer, innan så var jag inte lika trött, innan så hade jag fixat både det ena och det andra, samt varit ute och gått före lunch.
Och för det har jag haft dåligt samvete, eftersom jag numera på sin höjd har städat och plockat lite under den tiden. I stället njuter jag (med med dåligt samvete oftast) av en film och en kopp te på förmiddagen och plockar lite då och då.
Det jag idag har landat i är att jag ska vara glad för den jag är. För mitt hus faller inte igen, jag städar när det behövs, med lite damm här och där. Jag kan utan problem ta hem mina vänner för jag har ett vackert hus som jag trivs i. Att baka är något som många inte orkar eller hinner med, så att njuta av de gångerna det blir av är bättre än att gräma sig och leta efter en människa som inte längre finns. För visst bakar jag fortfarande, när jag vill och när jag får lust eller får besök av underbara vänner. I ens liv händer så mycket som gör att man förändras. Att ta den förändringen och se fördelarna med den man blivit är mycket bättre än att hänga upp sig och leta efter den som varit. Även om jag ibland saknar den där andra personen.

Så njut över den ni är, utan att döma eller ha dåligt samvete över det. <3

Trött och sliten!

Jaha dags igen att känna sig sliten och trött efter jobbet. Och inte detta för att jag har ett slitsamt jobb. Visst kan det ibland vara arbetsamt men samtidigt trivs jag och har, för mig, det mest rätta jobbet som finns. Men nu var det dags igen. Min närmsta kollega är sjukskriven. Har på tre år bytt kollegor tre gånger samt fått några vikarier däremellan. Det är tur att jag och eleverna har fått behålla varandra :D. Skämt och sidor, känns tufft. Att dessutom min kollega inte vet vad det är som är fel på henne, gör mig ännu mer oroad. Har varit nog med ledsamheter nu, får hoppas att det är något "enkelt" som går att kurera relativt snabbt. Då hon varit sjuk har jag indirekt några dagar arbetat för två, fått in en annan kollega tillsammans med elever och lite annan hjälp, en kollega som gärna hjälper till, som tur är för annars hade jag nog inte orkat. Tur man har lätt för att göra schema mm och tycker det är kul. Men saknar någon att bolla med när jag gör LPP mm, någon att diskutera vissa saker med.
Den enda fördelen i det här är att jag, i alla fall tillfälligt får ha min "gamla" kollega med dottern som fick leukemi som vikarie. Att få skratta och ha kul med henne ett tag kommer nog att lätta upp min trötta själ.

Först tänkte jag bara gnälla men sen så tänkte jag om!

Jaha, det tar tydligen aldrig slut. Får fortfarande, men mer sällan ska sägas, sms som får mig att må illa långt in i själen från mitt ex. Direkt när jag får det så mår jag så illa, vad är det som hänt som gör att det måste vara så här. Men nu har jag kommit så långt att jag, faktiskt, lättare skakar av mig dem. Visst blir jag arg, ledsen eller kanske det rätta ordet är besviken fortfarande, men inte lika länge. Den här gången gällde det något kring vår son och hans diabetes, trots att jag gör allt för sonens skull men fick en känga för att ja, jag vet inte vad jag ska säga vill att sonen ska få det så bra i sin nya skola som möjligt. Som tur är har jag också kloka vänner som ser vad jag gör och finns för mig. Dessutom är de så kloka och öppnar mina ögon för det jag ska fokusera på. En väninna skrev, att det är så många som vet att allt jag gör är för mina barns bästa och att det aldrig kommer att ändras. Värmde mitt hjärta så gott. En annan väninna skrev, eftersom jag hade hennes son, två av mina hjärtan samt en kille till i husvagnen, att jag bara skulle titta vad jag hade nära mig och fokusera på det. Så det var vad jag gjorde. Njöt av att få en sådan kvalitetstid med dem sista veckan på sommarlovet. Tog mig verkligen tid till att njuta av varje stund med dem. Att se dem leka själva medan jag tog en kopp te, att ha trampebilsrace mot dem, spela spel och nummerkubb med dem, ja helt enkelt njuta och ta tillvara på varje minut. Det är sådant jag ska fokusera på . Det andra kommer jag nog aldrig undan, men ju bättre jag blir på att se allt underbart i mitt liv, desto mindre ont kommer det andra att göra. Så välj några härliga moment i ert liv som ni fokuserar på när det kommer mindre bra stunder så blir de mindre bra stunderna inte lika jobbiga.

Kramar till alla underbara människor.

Vad är det som saknas i min kropp?

Sitter nu i förtältet och tänker på vilken underbar sommar jag faktiskt har haft, för det har jag trots hur det känns inuti mig. Vad sommaren har gett mig kommer jag att skriva om  en annan gång, just nu kände jag att jag behövde skriva av mig kring mitt inre. Trots allt som  hänt av roligheter, resor, vänner mm så känner jag mig trött och håglös. Ja, inte när jag umgås med folk, men så fort jag är ensam. Därför har jag valt att vara mycket ensam för att se om lugnet kan ge mig en större visdom. När jag har folk omkring mig så mår jag så gott och har så kul, men vad händer med mig sen. När jag sitter för mig själv och faktiskt egentligen har det ganska skönt.

Jo, jag blir trött och orkar inte mycket alls. Jag försöker, genom att gå ut och gå, njuta av varje minut av härliga saker och ser mig omkring. Njuter av böcker och filmer, OS mm. Njuter av god mat varje dag och av att se människor i alla de slag. Men ändå är jag, trots sex veckors ledighet nu  och mycket ute i solen, trött och sliten när jag är själv.

Så kanske det är något som saknas? Sitter och funderar på vad, behöver jag någon medicin som saknas i min kropp. Tycker att jag borde få i mig en massa endorfiner, sjunger varje dag, för Caroline af Ugglas har berättat att forskarna har kommit fram till att sång och musik lössläpper fler endorfiner. Är ju inte en person som knaprar tabletter om jag inte måste, men kanske det nu är så att jag måste. Att trots att jag lever och mår gott, behöver en extra liten push? Fast innan jag ger mig på mediciner mm, ska jag testa på massageterapi. Kanske det kan hjälpa mig bättre?!!