Vecka fylld med roligheter och tråkigheter.

Tur att en vecka går relativt fort, eller kanske lite för fort ibland, men ändå hinns det med en hel del. Denna vecka har det varit Lucia och Lucia och Lucia. Då mina underbara elever haft sitt Luciatåg och det behövdes övas en hel del, eftersom tomten och tärnan bytt kläder med varandra, stjärngossarna strejkat och tomtarna kommit lite sent så blev det i alla fall en succe ;). Gillar att ha med lite busigheter blandat med det traditionella. Hade inte med några pepparkaksgubbar dock, men detta eftersom ingen elev nämde att de ville ha med det. Annars hade det ju naturligtvis varit en del även det i vårt program.
Tyvärr kunde man inte få njuta fullt ut av denna vecka, då min bonuspappa, sedan jag var två år, fick en stroke. En fantastisk människa som orkade när jag var som mest hopplös och funnits för mig hela livet. Som tur är, i denna hemska händelse, är att han snabbt fick vård och hjälp. Detta gör att jag precis fått veta att han kommit hem, att han inte får köra bil på ett tag och lite medikament. Men förhoppningsvis blir han helt återställd :)).
Var rädda om livet och varandra. Man vet aldrig vad som händer i morgon <3

Vänner!

Idag har jag känt av en stor saknad över de vännerna jag valt bort efter såret i min själ. Tårarna har runnit och orken har trytit en del. Men det tänker jag inte fokusera på nu utan jag kommer att tänka: Tänk vad rik jag är som "kan" välja bort vissa för att överleva i min själsliga resa och ändå ha fantastiska vänner kvar. Trots detta så gör det naturligtvis ont i min själ, för det är aldrig enkelt att släppa taget om personer som betyder mycket för en.
Det som är skönt är att jag har och har haft ett rikt liv, fyllt av så många skojsigheter. Så trots att vännerna inte längre finns i mitt liv så finns alla fina minnen det. Och de ska jag vårda med kärlek och glädje, de ska jag minnas långt längre än sorgen över att det blivit som det blivit.
Dessutom vet jag att mitt liv kommer att fortsätta att fyllas med goda minnen, glada skratt och underbara upplevelser. Detta tillsammans med de vänner som fortsätter att fylla mitt liv med värme och kärlek. Tack för att ni finns.

Härliga december!

Tycker att det är så underbart i december, när fönstrena är fyllda av fina ljusstakar mm, när gardiner och dukar är bytta och jultomtarna framme, för ja jag tar fram mina jultomtar väldigt tidigt. Att tomtarna kommer fram tidigt är för att de också åker bort ganska så fort efter nyår. Då anser nämligen jag att det är ett nytt år och julen ska bort.

Att sen december innebär lite mer ljuständande än vanligt är ju inte så dumt heller, gillar när glöden från ljusen flammar och jag sitter med en kopp te. Det är äkta njutning det. Om man sedan har något gott till och trevligt sällskap så gör det att jag njuter av stunden ännu mer.

Denna ljusstake njuter jag av året runt, men nu är det lite fina tomtebarn som får leka i snön.

Denna veckan var jag på bio med två underbara väninnor. Filmen hette: Äta, sova, dö. Om man skulle summera vad som hände i den så var det en utländsk tjej, som arbetade med att packa grönsaker, hur hennes liv tillsammans med hennes arbetslösa pappa var och hur det blev när hon blev uppsagd från sitt jobb. Det hände som sagt var inte mycket i filmen, trots det så fick den ett godkänt betyg. Det roliga i det hela var att min ena väninna inte berättade att det var filmklubben som hade själva visningen, så det syntes vilka som inte var några vana filmklubbsbesökare. Vi var nämligen de enda som hade med oss gott till filmen och skrattade gott åt detta. Då jag jobbar tillsammans med henne med så blir vår nya standardfras när vi inte orkar eller är irriterade(över betygssättande mm) :

Men vi plockar i alla fall inte grönsaker!

Idag har vi skrattat gott på jobbet, då tanterna på 60 + bjudit till på vad de gjorde på badhuset igår. Det var nämligen en snygg man, enligt dem där, men alldeles för ung för dem. Trots det så betedde de sig som larviga tonåringar. Så skönt när man kan släppa på ramarna lite :).

I morgon ska jag på julbord, ska bli riktigt trevligt. Innan dess ska vi har förfest med spel och vin innan hos mig. Ser nästan ännu mer fram emot själva spelandet, då  jag älskar att spela spel.



Vilken vecka!

Ja det är väl bara en liten rubrik till vad som har hänt. Så mycket roligheter och några mindre roliga saker.

Först har jag fått lite "dramafeeling" när en kollega hade några övningar med oss. Det var sååå skönt och jag kände sådan eufori. Att själv bli ompysslad ibland ger så mycket i ens själ. Visst är det trevligt att ge också men ibland behöver man få fylla på själv.
Samma dag fast på kvällen var jag hos mina "gamla" kollegor, de första kollegorna här i Sveg. Trots att vi inte ha arbetat nära varandra på några år, och två av dem gått i pension, så har vi fortfarande lika kul när vi träffas. Vissa arbetslag kompletterar varandra på ett fantastiskt sätt och det var precis vad vi gjorde. God mat och mycket skratt var en perfekt avslutning på en härlig dag.
Mitt i allt detta så har jag tyvärr haft en mindre lyckad smskontakt med min fd. Har tidigare skrivit att vi verkligen har olika syn på mycket och det har ännu en gång visat sig vara så. Jag kan då inte förstå att någon tror at saker vi haft tillsammans men nu lämnat på det ena eller andra stället fortfarande är bådas, och detta efter nästan tre år.När han skrev att han ville att jag skulle ställa ut högtryckstvätten så skrev jag att jag inte skulle hinna det, men att han gärna fick låna den av mig till helgen, bara jag fick tillbaka den. Då fick jag tillbaka, vad då låna något som är mitt... Tydligen så tror han fortfarande att det vi haft tillsammans är bådas saker, men så är det inte för mig, speciellt när vi inte är vänner. Jag vet naturligtvis att enligt lag så har jag rätt, men det känns ändå fel att det skulle bli så här. Men då han, någon dag senare, försöker hämta saker i mitt hus, genom våra barn, då blir även jag arg och förbannad. Våra barn ska inte vara några bollar mellan oss. Så när sonen kom till mig och sa att han skulle hämta högtryckstvätten så sa jag nej och då fick jag några mindre snälla sms, inte lika elaka som förr, men ändå inte roliga att få. Så kontentan av detta blev ju, tyvärr, att jag inte lät honom få tag i tvätten, då jag med all säkerhet inte skulle få tillbaka den. Känns så trist att ha det så här, men jag har inte begärt att få ha alla verktyg som finns i stugan, detta trots att jag hade behövt dem. Nej, jag har lånat av mina VÄNNER och det kanske han också behöver göra!
Nu tllbaka till skojsigheter, igår hade vi en Gå-runt-fest här i byn och den var väldigt lyckad. Då det var jag som hade fixat den, så var det så roligt när folk jag inte ens känner kommer fram och berömmer mig för detta tilltag. En härlig och minnesvärd lördag.
Idag har mina fd svärföräldrar fått en tårta som en tjej gjort åt mig. Detta då de har varit och är mycket saknade i mitt liv. När de ätit av tårtan så fick jag ett samtal från "svärfar". Det var ett sådant skönt samtal, med tanke på att han inte är riktigt frisk längre heller. Att få prata med någon som har funnits i mitt liv i över 20 år och sedan "försvunnit" var fyllt med mycket kärlek, men det rann också en del tårar. Speciellt då han sa att de har gjort ett fel i det här, att de inte kommit förbi även mig när de åkt uppåt.
Åh, varför kan inte min fd låta oss se om vi kan bli vänner igen...då hade det känns lättare att ha kontakt med dem. De vet ju ingenting av det han gjort mig, men det känns ändå så konstlat att tillbringa tid med dem eftersóm deras son gjort en sak som förändrat mig för livet. Fast livet levs bara en gång, kanske dags att tänka om.

Här är en bild på tårtan som fick mina tårar att rinna av kärlek och saknad, men också en dörr som öppnades.

Underbara Lennart!

Har i dagarna fått veta att en person som betytt mycket för mig tyvärr  gått bort. Lärde känna honom när jag utbildade mig till dramapedagog. Han var en tokig, helmysig och så kärleksfull person, som hjälpte mig mycket både när pappa dog och jag gick in i väggen. Men en sak vet jag och det är att Lennart inte vill att vi ska sörja, fast visst har tårarna trillat, så därför kommer jag skriva av mig lite kring denna man.
Vi åkte och träffade honom en gång i månaden, från fredag em till lördag kväll. Fullt ös hela tiden, mycket skratt och fniss och en del vin på kvällen och söndriga luftmadrassen som lagades med tuggummi blev det när man fått förkovra sig med allt från avspänning (eller som min underbara väninna skrev, det var ju mest skratt och tok på avspänningen eftersom vi alltid var helt slutkörda) till KASAM (känsla av sammanhang). Ett av felen med ennart var att han var en riktig TE-förtryckare, smile, då han alltid glömde bort oss tedrickare. Det var nämligen så att Lennart hatar förtryck mer än många andra och det gjorde att vi alltid skämtade med honom när han ännu en gång glömt teet.
Där Lennart for fram, där sattes det hela tiden spår. Ingen förblev oberörd. Det fanns säkert en del som tyckte att han kunde bli för mycket, men för mig var han en man som gav av sig själv och faktiskt inte tänkte så mycket på vad andra tänkte om honom.
Tänk när han berättade för oss att han städar naken, så att hans barn var tvungen att se till att deras kompisar inte kom då det var städtime ;). Jag skulle kunna berätta många tokigheter kring denna man men det tänker jag inte göra. Jag tänker bara minnas alla våra stunder med glädje och skratt, så att han där uppe i himlen nu ser till att min underbara pappa och alla andra fina människor som finns där, ska få det underbart och roligt.
Jag tänker avsluta med en dikt, då Lennart älskade dikter. Denna dikt hittade jag på nätet och författaren heter Göran Hansson:

Vem gör poeten ?

Fråga nångång …
vem äger makten att plita ett
rim i en bok?
Vem bjuder in till ett
resonemang?
Vem skapar minnen att
tänka?
Fråga nångång …
Vem?


Vem leder ord till en
mening?
Vem rusar brått att
förstå?
Vem ger dig tiden att
vila?
Fråga nångång …
Vem?


Vem är din stjärna?
Vem ger dig kraft?
Vem får dig att tala?
Vem kastar dig bort?


Jo, makten att plita,
den bjuder dig in
och skapar ett minne
som leder till ord,
att brått dig förstå
så tiden får vila.
För du är din stjärna!
Du är din kraft
som får dig att tala
och sen kasta dig bort.


Frågar du sedan …
Vem?
Så säger jag,
bara du

Du.

Ångest, men kanske ändå en början!

Har idag fått ett sms från min fd. Ett sms som har gjort att jag har gråtit, haft attacker av ångest, men ändå med en förhoppning om att detta kanske är början på något nytt.
Vår mellanson är jättedålig i sin diabetes och just nu hos sin pappa, så vi har bollat några frågor via sms, för det brukar gå bra numera. Nu var det så att min fd skrev en massa saker, efter att ha varit kontakt med sjukhus mm, att vi kanske borde träffas om inte annat för sonens skull. De som inte vet vad som hänt i vårt liv eller så, tycker säkert att det är självklart. Att man gör allt för sin son, ni som känner mig väl vet vilka såren är i min själ. Så under dagen, där dessutom en elev till mig stack från skolan så jag fick ut och leta, hade jag ångest över hur jag skulle svara för att inte skriva något provocerande eller dumt men ändå visa hur jag mått mm. Så här blev en del av mitt sms: (eftersom han ställde mer än en fråga), ...

Vad gäller dig och mig så är tyvärr den frågan svårsvarad.

En av mina högsta önskningar, trots allt som du och jag har varit med om,

 är att du och jag en gång i tiden kommer att bli vänner igen.

Du kanske tror att jag hatar dig men så har aldrig fallet varit.

Men det du gjorde och att du INTE kunde berätta, trots många år tillsammans,

har gjort ett väldigt stort sår i min själ så är det bara.

Och då menar jag inte att vi bråkat i skilsmässan för det gör många.

Är du beredd att vara ärlig mot mig så är jag beredd att mötas!

Men jag kan inte bara gå vidare och träffas som om inget har hänt.

Sådan är inte jag, även om livet vore enklare då.

Hoppas att du förstår vad jag vill ha sagt med det här.

Om du tror att jag bara pratar skit om dig så är så inte fallet.

Jag har berättat för mina vänner att du har många fina sidor,

men att det du gjorde sårade mig djupt, djupt.

 

 

Så nu när tårarna snart har stillnat och ångesten krypit tillbaka in i sin lilla vrå, lite mindre för varje gång, så hoppas jag naturligtvis att denna ångest är en början på något nytt och bättre. Att att förlåta är bättre än att hata. För det är allt jag vill, förlåta, förlåta, förlåta. 

För tre år sedan!!!

Tänk att det gått tre år nu sedan min berg och dalbana började, en berg och dalbana fylld av kärlek och helvete. Det är tre år sedan min fd kom hem och sa de ord som så småningom har gjort oss så långt ifrån varandra som bara tänkas kan. Jag är dock glad att trots allt han gjort mig så är det inte hat jag känner för honom utan saknad över den vännen som fanns i mitt liv så länge.
Att han sedan valde en dag som för alltid ändå finns fylld av saknad gjorde ju inte saken bättre. Fars dag är en dag som jag egentligen inte brukar fira speciellt, jag tycker att man ska visa sin omtanke vid dagar som känns rätt för en själv. Men trots allt så hade jag ju den dagen för tre år sedan planerat en mysig middag och något från barnen till honom. Dessa planer sprack totalt...Jag vet att de flesta dagarna är helt fel dagar kring ett sådant här beslut, men...

Dagen till ära har också fått mig att sakna min pappa...En saknad som aldrig försvinner, men som är fylld av kärlek och längtan. Jag tror säkert att längtan vissa dagar är tyngre eftersom jag vet att pappa hade funnits för mig på ett helt annat sätt än vad mamma gör och pappas sätt är egentligen det sättet jag behöver. Jag vet att min mamma älskar mig och jag älskar henne. Men vi har olika sätt på att visa det och för mig är kramar viktigt.

Tänker dock inte låta denna dag bli helt förstörd. Ska sörja en stund och tänka på allt fantastiskt som jag och pappa gjort ihop, pratade med min minsta son i veckan, där jag berättade att han skulle älskat sin morfar då de är så lika. Skrotsamlare båda två :), kanske tur att det inte finns två av dem i familjen ;).
Jag ska också sitta och ta stöd genom allt fint som jag och min fd hade. Då går nog smärtan och saknaden fortare över.

Skrattretande!! Prioritering åt pipsvängen!

Ja, skrattretande är väl bara förnamnet. Inte för att jag hade trott att det skulle blivit något annat svar än nej, när en mamma i sonens curlinglag frågade min fd om han kunde vara med i ungdomskommitten. Hon fick då som svar att han hade inte tid eftersom de hade fem barn och för mycket, och att jag var väl ändå engagerad där. (Att han kunde köra och så någon gång om det behövdes).  Men när ska han prioritera sonens hobby?? Visst förstår jag att man har mycket, det är därför som jag sa nej den här gången. Men det beror också på att jag är med sonen på både det ena och det andra, går på alla möten (som jag bara kan) och finns där när han har match mm. Tror inte att min sons pappa har varit på mer än en curlingmatch och jag vet inte om han ens varit på en enda fotbollsmatch. Nu ska han i och för sig köra sonen 20 mil enkel till helgen, det ska jag ABSOLUT inte ta ifrån honom. Jag vet att han älskar sina barn, men jag vet också att han visar att deras intressen inte är så viktiga. Vet också att jag inte ska lägga krut på detta, men vis av erfarenhet så mår jag bättre när jag fått skriva av mig. Att jag bryr mig är för att jag är rädd att innerst inne blir det sår som inte syns så väl, när någon man älskar inte kommer och tittar på det man tycker är kul. Vet att jag inte kan göra något åt det, mer än att finnas så mycket jag bara kan. Ikväll fick jag  slänga i mig maten, för att vara på ett möte en halvtimme senare. Ett möte jag fick veta idag, men som jag naturligtvis gick på, för sonens skull. Våra barn har vi en sådan liten del av våra liv och att prioritera dem (men inte till överdrift naturligtvis) borde vara något som är självklart.
Det positiva är väl att jag inte behöver ha någon ångest över att behöva träffa min fd här och där, att ärret i själen får frid när jag är med sonen vid olika tillställningar.

Trött, trött, trött!

Nu är det dags att ta tag i mitt liv ordentligt. Trots att jag nu har barnen hos mig så är jag så trött, så trött. Försöker göra saker med dem men känner att tröttheten kryper längre in. När jag är med vänner så känner jag mig trött, när jag kommer hem från fantastiska saker så känner jag mig trött. Vet att den mörka hösten kan göra en riktigt trött, men jag känner att detta är något annat.
Vet att jag jobbat för två och att lugnet kring jobbet lär dröja ett tag till, men trots det så är nog det bara en del av tröttheten. Det tror jag i alla fall.
När jag rört på mig brukar jag i vanliga fall känna mig pigg och glad, men nu känner jag mig bara trött. Så nu är det verkligen dags att ta tag i det här. Beställa tid hos en osteopat och se om det hjälper, ut och gå ännu mer, för att se om tröttheten i alla fall blir lite mindre. Beställa tid på vårdcentralen för att helt enkelt se till att jag inte saknar något i kroppen. Kanske se om man ska köpa in en ljuslampa, för att få lite extra hjälp. Denna trötthet som bara kryper längre och längre in i själen vill jag bli av med så fort som möjligt. Så jag måste helt enkelt be mina vänner ta mig ut fler dagar i veckan, ta tag i telefonen och boka några möten. Allt för att må så bra som jag bara kan.

Kan man? Får man?

Kan man vara glad över att sonen tydligen inte vill åka till sin far? Får man känna att äntligen får jag ha honom lite mer igen? Har faktiskt undrat varför hans pappa inte har kommit och hämtat honom, men nu ska (väl) hans pappa har lite upprättelse i alla fall. För, enligt honom, så har han tjatat på sonen att han ska komma till honom. Jag har själv tänkt att varför kommer han inte och hämtar honom, jag hade inte velat vara utan sonen så länge nämligen. Men tydligen har då mitt ex tjatat på sonen men inte fått honom dit.
Då, nu när mitt ex skrev om detta kunde jag äntligen ta upp, utan att få någon skit, att jag tycker att sonen antingen ska bo bara på ett ställe eller så måste strukturen finnas, för att jag ska veta om jag ska laga mat till en eller två. Inte för att jag vill att sonen ska vara hos sin far, för jag vill ha honom boende hos mig hela tiden, trots att han snart är utflygen. Jag blev mamma för att få umgås med mina barn så mycket som det går och de vill förstås ;). Och min fd höll med mig, men på ett litet annat sätt än vad jag gjort. Men det är ändå något att vara lite glad för, ingen skit alls där...
Kanske får jag nu njuta av att få ha sonen lite mer. Vore så gott att få denna bekräftelse på att han känner sig hemma här. Att här som han hela tiden har bott, under skilsmässa mm när han inte hade någon plats hos sin pappa, känns som den trygga punkt han behöver innan han flyttar hemifrån. Att allt tjat och bråk lönar sig för att trygghet mm finns mellan oss. Att allt slit som jag alldeles själv fick uppbåda, då jag kände att jag höll på att gå sönder, nu ska ge lite frukt. Hoppas, hoppas, hoppas!

Hur mycket ska man orka!

Jaha, då kommer det att bli så att jag ska skriva 40 skriftliga omdömen, även i en del ämnen som jag själv inte har (naturligtvis med hjälp av henne som är vikarie i min sexa), ha närmare 40 utvecklingssamtal samt att jag just nu håller på att strukturera upp betygen till mina elever. En sådan här arbetsbelastning har jag aldrig haft. Det är en tung börda som finns på mina axlar just nu. Men bara att gilla läget. Tur att chefen ändå ser att om vi inte passar oss så kan jag gå in i väggen och ska försöka hitta en så bra lösning som möjligt för att undvika det.
Dessutom är det indirekt tur att jag en gång tidigare varit där, i den berömda väggen, vilket gör att jag själv är räddare om mig denna gång. Dock kan jag helt ärligt säga att det inte var långt till tårarna i eftermiddags. Fast då försöker jag att få ur mig dessa tankar så gott det bara går. Denna dag var det en underbar kompis som jag fick prata av mig till. Jag har sagt det förut men jag kommer aldrig att säga det för ofta. Jag är lyckligt lottad med sådana vänner som jag har.

Pessimist för en dag

Idag tänker jag bara tänka som så här:

Jag vill ha någon att krama om - vill inte sitta ensam.
Just idag vill jag bara flytta härifrån - för att vara nära mina släktingar.
Jag vill vara omslukad av vänner - men sitter här helt själv. (Vet att jag kan åka till vänner och vet att de finns här för mig, men idag är en sådan dag där jag inte vill ringa någon eller åka iväg).
Idag vill jag inte vara positiv - idag vill jag bara att denna dag försvinner och att livet samt morgondagen blir bättre. Att sakna någon så mycket och att samtidigt känna sig som en utböling är inte lätt.
Försökte få med vänner på mat - men de var just idag upptagna, så det fick bli något riktigt smidigt då jag ABSOLUT inte kände för att gå ut själv.
Idag är jag trött på allt som går åt fel håll och på att titta på tv. Men orkar inte göra något annat.
För att alltid vara tvungen att kämpa tar på krafterna. Och just idag tog krafterna slut.
Idag vill jag knappast ens ta mig en kopp te för även det är något sällskapligt över det och det är sällskap jag saknar. Sällskap i form av en varm och kärleksfull man som kan värma mig och läka de ärr som inte läkts tillräckligt än. Sällskapet i form av mina hjärtan, som nu INTE är här...Sällskapet av mina vänner, som är upptagna, vilar, ligger på sjukhus mm, när jag helst hade velat ha dem här. (Men jag har inte bett om det och VET att de inte är tankeläsare ;) )
Så idag tänker jag inte heller tända några ljus utan bara sitta här.
Imorgon är jag säkert tillbaka. Då ska jag vara positiv och glad igen. Arbeta med min groventré och göra fint här  hemma. Nästa helg är full av vänskap och barn så jag överlever :)

Men jag vill, just nu, vara en pessimist för en dag. För att det är så det känns i hjärtat just nu.

För mycket??!!

Jaha idag då förstod jag att det nog är för mycket just nu. Skulle besiktiga bilen och fick, tyvärr, tre tvåor på den. Det är väl egentligen inte något stort, men för mig kändes det först så här: Ännu en sak som hänger över mig, eller som jag måste be mina vänner om hjälp med. Gillar inte att be om hjälp för sådana här saker, vill be om hjälp när jag verkligen behöver det. Kunde inte bilen åtminstone gå igenom???!!!
Visst, jag kan lämna in bilen och det ordnar sig. Det är bara att det inte är något jag egentligen vill slösa min tid på (eller pengar heller för den delen). Men reaktionen som först blev så stark, visar att jag nu måste vara rädd om mig för att inte gå in i den berömda!!
Och det får jag väl se som något positivt, att jag känner efter och säger till innan det blir för sent.
Nu återstår det ju bara att se om jag kommer att be någon av mina vänner om hjälp, eller om jag kommer att lämna in bilen.

Tilläggas kan att jag igår fick veta att min kollega var sjukskriven i tre veckor till. Det är tungt och jobbigt att ha huvudansvaret för 40 elever och vet att det ska skrivas betyg mm. Att planera mina egna lektioner, på ett sätt som inte är helt tillfredsställande, för att också hinna med min kollegas. Dags att säga ifrån (har sagt ifrån lite grann, men känner jag mig rätt så jobbar jag en hel del ändå, för det är sådan jag är ;) )

Var rädda om er allihop där ute. Var glad för varje dag som går i rätt riktning och ta lärdom av de som inte gör det. Kramar från mig.

Ett steg till i rätt riktning!

Har haft en tuff vecka, varit alldeles för mycket. Det går inte att jobba för två när man bara är en, (och dessutom en dag fick arbeta/planera för tre då min andra kollega inte heller kom och inte hade planerat upp några lektioner) hur mycket man än vill det. Att sen vikarien till min kollega, en underbar vikarie och vän, blev sjuk gjorde ju inte saken bättre precis. Då slogs man ner igen och fick planera om allt. Blir en vecka till så här, sen tänker jag säga till att jag inte orkar mer.  Om det nu inte blir förändring förstås. För min förhoppning är att min kollega kommer tillbaka snart. Att de kommer på vad det är för fel på henne, även om man nu kan andas ut över att det inte är MS eller hjärntumör. Vad är det då??? Ja det kapitlet fortsätter ett tag till.

Det jag idag konstaterade, trots allt, är att jag kommit en bit till på väg. Hade ingen koll på att min fd fyllde år. Inte så att jag någonsin kommer att glömma vilket datum han fyller år på, men jag hade faktiskt kopplat bort det totalt och det känns så gott. Tror inte man förstår hur stort steg det är, om man inte har varit där själv. För en födelsedag är väl inget?!! Jo för mig är det faktiskt så. Jag har mått dåligt över att inte kunna fira hans födelsedagar, inte för att jag har några känslor kvar för honom, utan för att han har funnits i mitt liv så länge och för mig är födelsedagar jätteviktiga. Så även hans dag, även om det är tredje året den inte firas. Detta året dock utan en enda tår och ingen ångest alls över att vårt liv blev som det blev.

Förra året hade jag så fantastiska vänner här, då han fyllde 40 och det var superjobbigt för mig att bli påmind om det onda han gjort mig som gjorde att jag inte kunde fira den med honom. Då förgyllde mina vänner min kväll, så tårarna blev färre än vad de annars skulle ha blivit.

Som sagt detta året, tar jag ett stort steg framåt och är stolt över mig själv!!!

Olika syn på olika saker

Jaha då reagerade hjärtat med tårar igår. Det blir ju så spontant när jag vet att mina barn inte mår gott.
Denna gång handlade det om min minsting. Han är en härlig men väldigt känslig kille. Nu hade han och en kompis, för ett tag sedan, hittat en cykel i skogen. Denna cykel tog de hem till kompisen och byggde om den, eftersom de älskar att konstruera med cykeldelar. Visst skulle de lämnat in cykeln till polisen först och att det var dumt gjort, men de tänkte ju inte längre.
Nu hade ägaren, en klasskompis till sonen och hans kompis, fått veta att det var hans cykel och ville ha den tillbaka. Och det med all rätt.
Det som för mig blev fel och som gjorde att jag reagerade så skarpt var att jag tyckte att straffet sonen fick av sin pappa var för hårt. Jag vet att sonen mår dåligt utan att få utegångsförbud i två veckor (hos sin pappa måste det blir för jag har INTE varit med och bestämt det). Jag vet att han säkert "gömmer" sig någonstans och gråter när ingen ser, för han menade ju inget illa. Och att då inte kunna finnas där det är en grym känsla. Som tur var kunde jag i alla fall skicka ett sms, till hans storebror och hälsa att jag tänker på honom.
För mig är det så att jag alltid diskuterar hur det blivit som det blivit och efter det ser hur vi ska göra för att det ska bli så bra det bara kan bli. Tror inte att straff är det bästa sättet och absolut inte vid ett sådant här fall när det uppenbart inte var något uppsåt i det.
Men jag och min fd har alltid haft olika syn på massvis med saker. Det är ju bara så att innan han kränkte mig så grymt så kunde vi diskutera kring detta. Vill han bestraffa så kan jag inget göra. Och visst tycker jag att det är bra om man kan hålla ungefär samma regler på båda ställena, men samtidigt vet jag att barn vet att så är det hos den ena och så hos den andra och mår inte speciellt dåligt över det om det är konsekvent. Jag kan inte göra något jag inte står för, så är det bara.
Idag är jag dock lugnare än vad jag var igår eftersom jag njuter av mina stunder med barnen och dessutom inte kan förändra mitt ex. Det är han som kan förlora på det här, inte jag.

Ha dåligt samvete eller inte, det är dagens fråga!

Har funderat på vad som har hänt med den där människan jag var innan min själ slogs sönder. Har ofta haft dåligt samvete för att jag faktiskt slöat istället för att göra det jag brukade göra först. Det är nämligen så, innan helvetesskilsmässan (även om det är ett tag sedan nu så...) och en liten stund efter så städade jag på morgonen och hade det gjort när det var förmiddag. Innan så bakade jag mycket mer, innan så var jag inte lika trött, innan så hade jag fixat både det ena och det andra, samt varit ute och gått före lunch.
Och för det har jag haft dåligt samvete, eftersom jag numera på sin höjd har städat och plockat lite under den tiden. I stället njuter jag (med med dåligt samvete oftast) av en film och en kopp te på förmiddagen och plockar lite då och då.
Det jag idag har landat i är att jag ska vara glad för den jag är. För mitt hus faller inte igen, jag städar när det behövs, med lite damm här och där. Jag kan utan problem ta hem mina vänner för jag har ett vackert hus som jag trivs i. Att baka är något som många inte orkar eller hinner med, så att njuta av de gångerna det blir av är bättre än att gräma sig och leta efter en människa som inte längre finns. För visst bakar jag fortfarande, när jag vill och när jag får lust eller får besök av underbara vänner. I ens liv händer så mycket som gör att man förändras. Att ta den förändringen och se fördelarna med den man blivit är mycket bättre än att hänga upp sig och leta efter den som varit. Även om jag ibland saknar den där andra personen.

Så njut över den ni är, utan att döma eller ha dåligt samvete över det. <3

Trött och sliten!

Jaha dags igen att känna sig sliten och trött efter jobbet. Och inte detta för att jag har ett slitsamt jobb. Visst kan det ibland vara arbetsamt men samtidigt trivs jag och har, för mig, det mest rätta jobbet som finns. Men nu var det dags igen. Min närmsta kollega är sjukskriven. Har på tre år bytt kollegor tre gånger samt fått några vikarier däremellan. Det är tur att jag och eleverna har fått behålla varandra :D. Skämt och sidor, känns tufft. Att dessutom min kollega inte vet vad det är som är fel på henne, gör mig ännu mer oroad. Har varit nog med ledsamheter nu, får hoppas att det är något "enkelt" som går att kurera relativt snabbt. Då hon varit sjuk har jag indirekt några dagar arbetat för två, fått in en annan kollega tillsammans med elever och lite annan hjälp, en kollega som gärna hjälper till, som tur är för annars hade jag nog inte orkat. Tur man har lätt för att göra schema mm och tycker det är kul. Men saknar någon att bolla med när jag gör LPP mm, någon att diskutera vissa saker med.
Den enda fördelen i det här är att jag, i alla fall tillfälligt får ha min "gamla" kollega med dottern som fick leukemi som vikarie. Att få skratta och ha kul med henne ett tag kommer nog att lätta upp min trötta själ.

Först tänkte jag bara gnälla men sen så tänkte jag om!

Jaha, det tar tydligen aldrig slut. Får fortfarande, men mer sällan ska sägas, sms som får mig att må illa långt in i själen från mitt ex. Direkt när jag får det så mår jag så illa, vad är det som hänt som gör att det måste vara så här. Men nu har jag kommit så långt att jag, faktiskt, lättare skakar av mig dem. Visst blir jag arg, ledsen eller kanske det rätta ordet är besviken fortfarande, men inte lika länge. Den här gången gällde det något kring vår son och hans diabetes, trots att jag gör allt för sonens skull men fick en känga för att ja, jag vet inte vad jag ska säga vill att sonen ska få det så bra i sin nya skola som möjligt. Som tur är har jag också kloka vänner som ser vad jag gör och finns för mig. Dessutom är de så kloka och öppnar mina ögon för det jag ska fokusera på. En väninna skrev, att det är så många som vet att allt jag gör är för mina barns bästa och att det aldrig kommer att ändras. Värmde mitt hjärta så gott. En annan väninna skrev, eftersom jag hade hennes son, två av mina hjärtan samt en kille till i husvagnen, att jag bara skulle titta vad jag hade nära mig och fokusera på det. Så det var vad jag gjorde. Njöt av att få en sådan kvalitetstid med dem sista veckan på sommarlovet. Tog mig verkligen tid till att njuta av varje stund med dem. Att se dem leka själva medan jag tog en kopp te, att ha trampebilsrace mot dem, spela spel och nummerkubb med dem, ja helt enkelt njuta och ta tillvara på varje minut. Det är sådant jag ska fokusera på . Det andra kommer jag nog aldrig undan, men ju bättre jag blir på att se allt underbart i mitt liv, desto mindre ont kommer det andra att göra. Så välj några härliga moment i ert liv som ni fokuserar på när det kommer mindre bra stunder så blir de mindre bra stunderna inte lika jobbiga.

Kramar till alla underbara människor.

Vad är det som saknas i min kropp?

Sitter nu i förtältet och tänker på vilken underbar sommar jag faktiskt har haft, för det har jag trots hur det känns inuti mig. Vad sommaren har gett mig kommer jag att skriva om  en annan gång, just nu kände jag att jag behövde skriva av mig kring mitt inre. Trots allt som  hänt av roligheter, resor, vänner mm så känner jag mig trött och håglös. Ja, inte när jag umgås med folk, men så fort jag är ensam. Därför har jag valt att vara mycket ensam för att se om lugnet kan ge mig en större visdom. När jag har folk omkring mig så mår jag så gott och har så kul, men vad händer med mig sen. När jag sitter för mig själv och faktiskt egentligen har det ganska skönt.

Jo, jag blir trött och orkar inte mycket alls. Jag försöker, genom att gå ut och gå, njuta av varje minut av härliga saker och ser mig omkring. Njuter av böcker och filmer, OS mm. Njuter av god mat varje dag och av att se människor i alla de slag. Men ändå är jag, trots sex veckors ledighet nu  och mycket ute i solen, trött och sliten när jag är själv.

Så kanske det är något som saknas? Sitter och funderar på vad, behöver jag någon medicin som saknas i min kropp. Tycker att jag borde få i mig en massa endorfiner, sjunger varje dag, för Caroline af Ugglas har berättat att forskarna har kommit fram till att sång och musik lössläpper fler endorfiner. Är ju inte en person som knaprar tabletter om jag inte måste, men kanske det nu är så att jag måste. Att trots att jag lever och mår gott, behöver en extra liten push? Fast innan jag ger mig på mediciner mm, ska jag testa på massageterapi. Kanske det kan hjälpa mig bättre?!!

Livets kraft!

Har haft underbara dagar tillsammans med mina barn och vänner. Gissa om jag gillar att jag nu vet att barnen är hos mig i fyra hela veckor. Det är ren och skär lycka det. Att sommartiden tillsammans också börjar toppen gör ju inte saken sämre. Minstingen och jag drog till Söderhamn på lördagen och hade en myskväll i husvagnen. Vi shoppade lite och slutade kvällen med en film. Dagen efter kom en underbar vän till husvagnen och vi spelade minigolf, gick en runda mm innan det var dags att hämta son nr två tillsammans med hennes minsta son. De hade varit på fotbollscup, men hade otur och åkte ut på straffar i semifinalen. Trots det hade de haft trevligt, fanns ju några snygga tjejer som spelade på cupen också :D. Måndagen och tisdagen blev fylld av beachvolleyboll, geocaching, bad i havet, minigolf, grillning, sol mm. Så underbart och man mådde kanon. Tisdagskvällen avslutades med quice och trubadurafton. Ett par yngre män frågade om de fick sitta hos oss och det fick de ju gärna. Men efter en halvtimme, när alla barn kom (det var tre extra med denna gång) så sa de hej då och stack till ett annat bord. ASG. Det var sådana underbara dagar och jag fyllde verkligen på mitt lyckorus. Hade gärna stannat några dagar till men då ena sonen ville fira en för honom viktig vän som fyllde år, så åkte vi hemåt igen.

Så underbart livet är när det är fyllt av vänner, barn och massvis med händelser.

Midsommar och ensam!

Sitter nu och njuter (nja det var väl inte hela sanningen, men jag mår i alla fall helt ok) i Söderhamn. Har idag låtit mig själv bara vara, solat och ätit gott. Saknat mina underbara barn och vänner. Men samtidigt valt att bara vara och där har jag kommit LÅNGT. Vet att några av mina nära vänner förstår mig när jag skriver att jag nästan njutit av dagen. Gett det det bästa under omständigheterna och låtit mig själv bara vara. För vissa av er så är det nog inget konstigt men för mig som faktiskt varit översocial så är det en läroprocess att vara helt själv en midsommar. En väninna skulle ev. kommit ner till husvagnen men fick förhinder. Jag har lyssnat och kollat på barn som dansat kring midsommarstången, utan att fälla en tår. Jag har ringt världens underbaraste, utan att längta ihjäl mig totalt. Detta är ett stort steg framåt. Att låta mig själv bara vara med mig själv, ja det är ett stort steg. Speciellt när det är midsommar. För mig är midsommar en helg tillsammans med vänner och barn. Skinkan och potatisen har jag ätit, men utan Dooleysen det här året, för det är något som jag gjort tillsammans med en underbar vän, som jag kanske måste släppa och det gör ont. Dooleysen får komma ett år när jag är redo igen, för det är något jag gillar att ta något glas av när de andra tar en nubbe.
Jordgubbar och grädde ska man också ha, men då ska det trängas en massa barn och vilja ha, detta året satt jag för mig själv, men njöt ändå av denna underbara "gubbe". Grillat, naturligtvis! Solen har lyst hela dagen, så vädret har varit helt perfekt.
Det som ändå gör att jag faktiskt kan njuta, en del i alla fall, är att det har visat sig att även här finns det människor som hjälper folk de inte känner. Och det känns skönt.
Nästa gång jag åker hit blir det med barnen och då kommer jag att må bättre än vad jag gör idag. Det jag trots allt kan säga är att jag mår bättre här än vad jag skulle gjort hemma en midsommar själv. Visst kunde jag firat den med mina goa underbara vänner, men kände inte för att vara i Skara utan barnen. Så därför valde jag att bara vara.
Och det var nog bra, med tanke på att min ärlighet gjort det jobbigt för en annan. Och det är så livet är.
Men som sagt, i min ensamhet kunde inte livet vara bättre nu. Havet nära och solen som värmer min själ.

Midsommarkram till er alla.

Grrrr!

Då var det dags att gnälla av mig lite.Detta för att få ur mig det så att jag kan gå vidare. Skrev idag till min fd om att han fick hjälpa till med en sak i slutet av augusti, att grilla hamburgare för fotbollen eftersom sonen ska till Gothia cup. Att jag ens bad min fd är för att jag åker på alla möten kring min sons sporter, är med på cuper, både vad gäller curling och fotboll, ska vara och städa på lördag för hans curlinglag. Hjälper till med lite av varje så att säga. Kände nu att hans far kunde göra något för honom, men var skeptisk redan när jag skickade smset om att det blir hans ansvar. Skrev också att han fick söka mer info på hemsidan. Fick då som svar att ska man söka info själv, att det borde vara föreningen som kommer med informationen. Samt att han fick väl se om han har tid då.
Har tid?!!!!
Men vad gör han för sin son och hans intresse... Konstigt att jag har tid, som har ett helt hus att sköta själv (som jag renoverar helt själv mm, ja visst får gärna hjälp av vänner om jag ber dem), som åker på allt annat vad gäller sonens fotboll. Nja, jag har väl inte alltid tiden, men jag TAR mig tiden.
Det jag kan glädja mig över är att sonen vet att jag alltid finns där, när han är hos mig och även många gånger när han är hos sin pappa. Att också andra ser vem av sonens föräldrar som hjälper till. Denna gång tror jag dock att jag måste be om hjälp så att detta arbete inte också läggs på mig.
Kramar till alla er som finns för mig och hjälper mig när jag behöver.

En moders nackdel!

Har idag fått säga nej till min son. Trots att jag älskar honom och vill ha honom hos mig hela tiden, så var jag "tvungen" till det. Han ska vara hos sin pappa nu nästa vecka och vill inte det, eftersom hans pappa ska åka till deras stuga. Där finns inget för sonen att göra, enligt honom själv, i alla fall inte på sommaren. Oftast har jag sagt att du kan vara hos mig. Men den här gången var det stopp. Jag ska på fredag iväg på fest med jobbet. Sedan ska jag på måndag och tisdag åka iväg med jobbet för att jobba och ha trevligt. Detta gör att vi ska sova borta. Då vill jag kunna slappna av med vetskapen att barnen ändå är hos sin pappa. Men sonen tyckte att han kunde vara hos mig på lördag och söndag, sen hos någon kompis på måndag till tisdag. Jag stålsatte mig, för det var jättesvårt att inte säga ja visst, och sa att nej tyvärr denna gång går det inte. Att det skulle bli på mig det ligger om han skulle bli sjuk i sin diabetes, eftersom hans pappa är längre bort än vad jag är, och då blir det indirekt mitt ansvar. Även om det egentligen inte är det. I mitt hjärta är jag bara mamma och en mamma tar hand om sina barn.

Vad kan då vara positivt med det här, kan man ju undra. Jo, att jag har kommit så långt att jag faktiskt satte mig själv, tillfälligt, i första rum. För att jag har inte ansvaret för barnen just nu och dessutom vill jag kunna fokusera på jobbet när jag kan. Att jag ska kunna åka bort med jobbet och koppla bort barnen, eftersom de ändå ska vara hos sin far. Jag har alltså kommit en bit på vägen...Men tufft var det ;)

Nervositeten bubblar i magen

Jaha idag har jag gjort något som jag aldrig trodde jag skulle göra. Lämnat ut mig totalt. Att jag valde den vägen var att jag tror att det är enda vägen att gå vidare. Några kloka vänner till mig har också gett mig råd och sagt att jag måste vara ärlig mot mig själv och se till att få det ur mig. Så nu gjorde jag så, även om det kostade mig mycket i form av mig själv och min "feghet". Jag hoppas att min ärlighet får en vänskap till att gro ännu mer istället för att försvinna... Fast om min människokännedom är rätt, ja man har ju åkt på några smällar och förhoppningsvis har de gjort en klokare, så kommer det så småningom bli bra det här med. Låt ärligheten segra till slut, även om det är jobbigt att lämna ut sig själv ibland. Kramar till er mina vänner.

" Alla lever vi bara en gång, om vi är ärliga så räcker det" (Greta Garbo) 

Lite av varje :))

Tänkte börja med att berätta om en av de roligaste middagar jag varit med om. Var på mordmysteriemiddag med en väninna. Det hände en hel del mellan måltiderna, bl annat blev jag mördad och fick komma in som en annan person. Om man gillar att agera, om än bara så lite, så är detta något som jag verkligen rekommenderar. Många skratt blev det. God mat dessutom var det :D.
Att helgen sen, trots maguppror, var fylld av skratt, shopping och underbara stunder med min väninna gjorde den ju absolut inte sämre. Solen värmde ju gott på söndagen också, lite för gott enligt min väninna "fniss".
Jag har också hunnit med att åka ner till Småland på dop, där min systerdotters dotter döptes. Så skönt att få träffa dem och gosa lite med den lilla. De små är verkligen mening med livet. Tufft var det att vara i samma lokal som syster min, men gick över förväntan. Saknaden efter våra stunder tillsammans är något jag bär med mig, för det innebär att hon och jag gjort så mycket roligt tillsammans.
Fick denna helg veta en sak som gjorde ont i mitt hjärta. Någon som jag tycker väldigt mycket om, trots att jag inte träffar denna person längre är allvarligt sjuk. Det gör så ont, och att personen i fråga inte berättat det för sina närmaste gör att jag inte heller kan prata om det med "rätt personer". Tufft och inget man vill få veta om man pga olika omständigheter inte kan finnas för den. Ibland visar livets väg inte den vägen som jag vill, men det är bara att inse att det någonstans finns en mening med det med.
Det som dock har fyllt min själ och hjärta med liv är glädjen över att få träffa goa vänner och släktingar som fyller mig med sådan kärlek. En nära vän, som jag både var ute och åt middag med och flötade en del med fick mig att skratta och må gott. Min systerson är också en sådan person som får mig att må gott. Han ger mig så mycket. Trots att vi inte hann träffas så länge så var det kvalitetstid när vi träffades. Vi passade på att geocacha lite när vi ändå var ute och gick.

Fyllt på min själ!

Har nu i helgen fyllt på min själ genom att bara vara i min husvagn. Den gör att jag "måste" bara vara och har inte så många måsten. Detta gör att jag i helgen har läst ut två böcker, fått besök av en underbar väninna och hennes väninna på en kopp te :D och kollat på en del filmer. Försökte följa hockeyn via modem, men det gick inte så jag fick lyssna på att Sverige fick stryk. Jag har också strosat omkring i Söderhamn, där min husvagn nu kommer att vara uppställd över sommaren. Mycket folk ute, då de hade lite happening och vädret var med jämna mellanrum med mig ;).
Har verkligen behövt det, då jag saknat mina pluttisar som egentligen skulle varit hos mig :(, men fick åka till Göteborg och leka lite i stället :D. Det har märkts att det här med min vän har tagit mer än vad jag fattade först. Såret inuti mig är mycket djupare än vad jag någonsin anat, ibland önskar jag verkligen att min själ var till salu för det har kostat mig så mycket, men samtidigt så är min själ den största delen av mig. Kan ibland önska att det skulle synas utanpå hur mycket som har förstörts, så att vänner förstår. Men nu är inte fallet så och jag tänker inte förändra mig genom att föstöra min själ, inte ens för nära vänner. För om de inte förstår hur jag mår/har mått så får det tyvärr vara. Jag har bara en själ, och trots att det VERKLIGEN gör ont, så gör den att vissa människor försvinner i mitt liv. Det som jag ändå vet, att det faktiskt är jag som måste välja bort, inte någon som valt bort mig. Det jag också vet är att jag hellre har några få vänner som faktiskt förstår mina sår, för det behövs för att jag ska kunna läka som mest.
Var rädd om varandra och ha det dunderhärligt. Kramar i massor

Varför tänker vi alla så olika?

Har idag funderat mycket kring att vissa av mina sk. nära vänner inte förstår att man tyvärr sårar mig väldigt mycket om och när man umgås med min fd. Vet att jag kanske inte kan ställa det kravet, men när någon sårat mig så mycket som han gjort så är såret djupt och långt. Men, visst jag mår dåligt av det, sånt är livet.Tänker jag verkligen så tokigt och fel när jag känner så här. Känner dock att jag inte kan lita fullt ut på någon som först kan ha kul med mig (och vet allt jag varit med om) för att sedan ha kul med honom. Så reagerar jag. Visst jag kanske förlorar någon vän, men min själ är tyvärr inte till salu.  Det jag inte heller  kommer att göra, är att låta det förstöra mig. Jag ska blicka framåt, förgylla mitt liv med de vänner som rör vid mitt hjärta och står på min sida.

ARG! ARG! ARG!

Jaha då har man fått utlopp för sin ilska igen. Och eftersom jag inte kan ge den åt rätt håll så måste jag skriva av mig. Så trist att man, även om man skulle skriva det på ett positivt sätt, för sonens skull, så skulle jag troligtvis få f.n tillbaka.
Det hela började i lördags, efter en fantastiskt härlig fredag och lördag förmiddag som tur var,  när jag fick ett sms från min fd där han undrade hur vår son hade legat i sin diabetes i veckan. Jag svarade då både bra och mindre bra. Får då veta att min fd inte är hemma så det är hans sambo som har ansvar för vår son och att det som han skrev i sms: är så jävla typiskt. Tyvärr var ju jag 25 mil hemifrån också. Min första tanke var att dra hem direkt, men jag kunde ju inte bara dra då det fanns vissa saker jag var tvungen att fixa mm. Försökte få tag i sonen men lyckades inte först. Pratade då med två kloka väninnor som förstod mina känslor men samtidigt sa att det faktiskt inte var mitt ansvar, att min fd hade lämnat det på sin sambo. Om jag stack hem och fixade direkt så kommer det alltid att ligga på mig. Så jag lugnade ner mig (LITE GRANN i alla fall) och ringde storsonen så att jag fick tag i ett annat telefonnummer till sonen. Pratade med honom för att se hur han mådde och vi bestämde att han skulle ge extra medicin och höra av sig. Dessutom skickade jag ett sms till min fd, där jag skrev att han kunde ju be sin sambo att ta stick på natten. Då får jag ett sms där det står: Bevakning är till fullo kan du tro när jag inte e hemma. (Naturligtvis ska han kunna åka iväg men då måste man ha gett direktiv och det kanske han har gjort det vet inte jag...) Mitt svar blir då ok och så tänker jag men då kan ju jag, till viss del naturligtvis, släppa det då. Jag visste att jag var tvungen att vara kontaktbar med sonen, då min fd var på en plats där han inte alltid var kontaktbar. Detta är jag naturligvis och somnar ganska sent, efter att ha gråtit och känt mig som en dålig mamma. Men som sagt det var inte min helg, då var det inte mitt ansvar som mina vänner sa...
Dagen efter hör jag inget på ett tag och hörde inte själv av mig, eftersom bevakningen skulle vara bra. Sent på eftermiddagen fick jag ett sms igen ifrån sonen där han frågade mig när jag kom hem. Då jag inget hört så trodde jag naturligvis att han mådde lite bättre men det var fortfarande mycket upp och ner. Vi kommer överens om att jag ska komma hem tidigt i dag eftersom jag hade några saker som jag hade kvar att fixa.
I morse när jag vaknade vid klockan fyra så bestämde jag mig för att äta frukost och åka hemåt. Sagt och gjort. Sätter mig i bilen efter en timme och far hemåt.
Väl hemma så får jag reda på att min fd.as sambo har varit iväg båda dessa dagar i simhallen då sonen mått dåligt. Vet inte hur länge och visst måste man kunna åka ifrån en stund, men när en diabetiker mår dåligt så kan det gå så fort. Jag vet inte varför hon inte har den kunskapen men det gjorde mig måttligt arg. Kan ju hänt vad som helst, när det inte finns någon vuxen som ser till honom.
Dessutom visade det sig att hon inte tagit ett enda stick på de här två nätterna som han legat högt. Att det legat på min son. Då kände jag ilskan stiga ännu mer... En hög diabetiker sover på natten och ska inte ha det ansvaret, i alla fall inte som barn. Då ska man känna den tryggheten att någon finns där och kollar en. Vad som felat det har jag ingen aning om, men jag kallar INTE det kontroll till fullo. Gissa om jag tyckte det var skönt att få hem honom till mig, mitt hjärta.

Tankar som maler!

När huvudet är fullt av tankar som man inte riktigt kan hitta något bra svar på så måste man få utlopp för dem någonstans. Har så många funderingar på vad som ska hända vidare här i livet. Är det meningen att man ska behöva flytta från Sveg för att finna den inre lyckan? Eller väntar den runt hörnet här? Hur mycket ska man själv svälja för att få det drägligt? Ska man visa den man egentligen är och vill vara, men då sälja en del av sin själ? Hur gör man för att må som man förtjänar? Hur gör man för att vara den man är inuti? Och hur mycket ska det kosta av annat för att finna lyckan?
Ja, inga frågor som man kan få snabba svar på. Det är helt enkelt att fortsätta leva och låta livet få många glädjestunder. Sen faller förhoppningsvis vissa av dessa frågor på plats. Det jag vet är att jag kommer att välja ett steg åt något håll så småningom och då finns det vänner som stöttar mig i ur och skur. Så skönt mitt i allt malande. <3 <3 <3

Fredagen den 13.de?!

Jaha då var det fredag igen, denna gång ser jag inte fram emot den, då mina söner åker till sin far. Men innan de gör det så hoppas jag på en mysig fredag. En mysig fredag trots att det är fredagen den 13de.
Då jag har legat sjuk i veckan (fortfarande lite trött och hostig) och det har varit påsklov så hoppas jag på en dag där grabbarna, innan de åker iväg, vill spela lite sällskapsspel och kanske baka en god kaka så att vi har en mysstund innan de åker. Gillar att ha mysstunder med mina söner. Kanske vi bakar en GI-rulltårta eller något annat gott.
Har nu gått ner nästan 8 kilo, trots en del fusk ibland, och det gör mig jättenöjd över mig själv. Några kilo till sen känner jag att jag är där jag vill vara, för jag vill inte vara någon trålsmal tjej, det är inte JAG. Trådsmal var jag tillräckligt av som tonåring. Några kilo till sen tror jag också att jag kommer att känna mig mer glad över min vikt och att jag i min astma mår gott eftersom jag rör på mig så mycket mer när jag är lite lättare.
Det är många vinster över att jag äter enligt GI, jag har inte samma sockersug nu heller. Det är annars min drog. Så jag mår bra, förutom förkylningen då, och samtidigt har jag kontroll över det enda som med mellanrum tagit tag i mig totalt, sockerkicken. Klarar mig så bra utan den och bara jag tänker att jag är värd att må så gott så kommer detta att gå toppen. Fuskar dock med lite choklad ibland och något litet annat. Är alltså just nu där jag vill hamna, på en plats där jag hittar balansen över mitt" fuskande". För med GOTTESAKER är ju livet så mycket mer lustfyllt. Fniss :D.

Har idag fått göra något tufft men nödvändigt, ta bort sonens kanin. Efter fem år så känns det konstigt att hon inte ska finnas hos oss längre. Hon har givit oss så mycket kärlek, skratt och glädje. Tänk bara på dagen då sonen fick henne (han hade då haft hand om henne sedan hon föddes och visste att han inte skulle få henne eftersom jag är allergisk). Kvällen innan kom han hem sent eftersom han visste, trodde, att han aldrig mer skulle få se henne. Lyckan när han öppnade dörren till rummet där hon fanns går inte att beskriva. Det bara glittrade av glädje i hans ögon. Att Madicken, som hon hette, sedan också förgyllde livet för oss andra var också ett plus. Helt säker är jag på att hon var delaktig till att jag och min fd höll ihop ett tag till, för hans glädje över henne var helt fantastiskt. Och detta plus en del annat gjorde att jag fick ha mina barn heltid i några år till, fick ett fantastiskt år med min fd med äkta kärlek igen och dessutom har fått några underbara vänner eftersom vi flyttade. Madicken var väldigt speciell, hon gillade inte speciellt att vara ute utan istället hoppade hon in efter bara några minuter i det sköna gräset. Hon var helt enkelt hemmatam. Dessutom var hon duktig på att vara där hon fick vara, förutom den gången då hela familjen var borta. Då blev hon förbannad och hoppade in till vardagsrummet, bajsade i soffan mm. Det är till att visa sina känslor. :)
Att hon sen stannade i mitt hus vid skilsmässan var ju eftersom sonen då bara bodde hos mig. Trots att jag fick skit för att jag inte lät henne flytta till min fd, där han skrev att har hon blivit din nu (fast med andra ord), så svarade jag bara att hon är varken din eller min. Hon är vår sons och han bor just nu hos mig. Detta gjorde att hon sen blev kvar hos mig/oss och det har varit skönt (trots att jag väldigt sällan kunnat kelat med henne). Hon kom hoppande varje morgon när jag gick till tvättstugan, hon ville ha sin morotstablett mm. Det var så skönt med någon som var vaken samtidigt som jag :D. Värmen från ett djur är fantastiskt <3
Så idag fick jag se henne på ett sätt som gjorde att det inte fanns någon annan väg än att låta henne få komma till min far, farmor mfl. Hon kunde inte hoppa längre, utan bara låg där. Som tur är så var hon inte sådan speciellt länge och nu har hon fått fara till andra som behöver henne. Jag har faktiskt också meddelat min fd att hon inte skulle vara i livet så länge till, detta för att jag själv skulle vetat om någon man älskat gått bort. Begravningen kommer att bli av någon dag, då vi begraver henne på den plats hon gärna satt, så länge hon ville vara ute så att säga. Kommer alltid att älska och sakna dig Madicken.

Inget gjort men samtidigt massvis gjort!

Funderade på varför jag inget gjort idag och kom då fram till att jag gjort massvis. Tvättat, städat och svabbat, som man bara gör utan att tänka. Hållt på med tunnan hela dagen för att få bort isen. Så antingen blir det bad i natt eller i morgon. Stått på crosstrainern så att jag kunde kolla på en film en stund. Ringt och pratat med en av mina underbara vänner och försökt få henne att umgås med mig en helg. Smart som jag är hoppas jag att hon tar med min husvagn till min uppställningsplats, då den nu står hos henne, samtidigt som jag får en helg tillsammans med henne. Bara sitta och tjöta, äta och dricka lite husvagnsmat och njuta av lugnet vid havet.
Dessutom har jag haft sms-kontakt med min fd för att se om han planerat något för sonen som fyller 18, men det hade han inte gjort. Så där fick jag som jag ville, jag får fira kvällen med min son )). Har haft kontakt med några av hans vänner för att vi ska överraska honom. Se där ännu en bocka-av-grej som jag gjort idag.
 Lagat lunch och håller nu på att laga middag. Så sitter jag och tycker att jag inte har gjort någonting. Men det är väl för att jag faktiskt också bara varit och trots att jag kommit långt med att jag  faktiskt får göra så, så kommer tankarna kring "lathet" fortfarande lite grann.
Har nu också definitivt bockat av två från min lista, då jag helt och fullt bestämt mig för att ställa upp husvagnen vid havet. Precis som jag ville. Känns gött i själen.
Så innan du tänker mindre tankar om dig själv och det du gjort....FOKUSERA på det du faktiskt har gjort. För du gör säkert massvis varje dag, kanske inte stora saker, men trots allt saker du måste göra. <3 <3

När ska lyckan krypa in i hjärtats innersta?

Försöker och kämpar varje dag. Lever och umgås med underbara vänner, skrattar och har kul. Jag vet att jag kommer att hitta någon en dag och att jag mer sällan kommer att ha sådana här stunder. Att denna man kommer att värma mitt innersta så att såret blir mer och mer ett ärr. Jag vet det lika väl som om det kommer en dag i morgon med. Men varför har livet bestämt att det ska ta sådan tid, vad är meningen med det. Vad är det ödet/himlen vill att jag ska vänta på?
Är för det mesta positiv och det är äkta, men idag har allt känts helt fel. (Trots en BRA dag). Så när min son på kvällen vill att jag ska köra honom till hans pappa för att hämta hans dator mår jag så dåligt. Jag känner hur hjärtat går upp i högvarv, jag känner hur tårarna börjar trilla. Ångesten bara skriker: Tänk om han kommer ut! Varför gjorde han mig så illa! Var de åren vi hade tillsammans så lite värda? Varför? Varför? Varför? Varför ska dessa dagar komma? Tror aldrig att man förstår hur det känns om man inte varit där. Tror inte att det syns hur stort såret är inuti mig, att bli sviken och sårad så hårt att såret inte läker i tillräcklig snabb takt. Att det fortfarande kan göra SÅ ont vissa dagar. Så ikväll vill jag inte vara positiv och glad. Jag kommer att strunta i allt jag försöker att leva för och bara krypa ner under täcket och låta ångesten ta med mig på sin våg. Flyta med den ett tag för att sen komma tillbaka och sprida glädje och positiva tankar omkring mig. Just nu orkar jag bara inte det...

Inte van att tänka på mig själv!

Tänk så konstigt det är. Har nu köpt en husvagn, för att jag vill det och trivs i husvagn med allt lugn och inkrypheten. Men samtidigt så har jag nu lite ångest. Tänk att jag har slösat massvis med pengar på mig själv. Jag kunde ju faktiskt köpt en billigare eller? Vad kunde jag göra med alla de pengarna. Ja, jag vet att jag är knäpp. Jag vet att jag kommer att älska min husvagn och att få bara vara där, att få bada i havet och vakna på morgonen eller natten av smattrande regn. Men jag har då aldrig slösat något sådant bara för att JAG vill så därför har jag lite ångest över det.
Får se det som så att jag nu har bockat av en av mina tio önskningar/mål i alla fall. Smile

Björklund, utbildningspoliktikern som glömde bort barnen!

 

Ibland önskar jag att man kan ruska om folk och få lite vett i dem. Folk och folk, Björklund slår ibland allt. Han är gammal militär, men tror sig ändå veta bättre än både forskare och alla pedagoger som jobbar. Jag älskar mitt jobb och jag tycker att man måste ha olika bedömningsmaterial till våra elever för att se så att de inte missar något. Men att det sen slår över så att han ska överreagera och göra så att vi lärare får mer och mer administrativt, vilket i sin tur gör att man lägger mindre tid på planering, det är något jag inte kan förstå. Trodde vi var där för eleverna. Om nu alla "prov" ledde till något bra så hade jag varit den som gått i bräsen för fler prov. Men tyvärr, det finns inte pengar att sticka till extra om elever "missar" på nationella prov mm trots allt snack om extra hjälp mm.
Om nu betyg hade gynnat eleverna så hade jag också gått i spetsen för det, men forskningen säger ju precis tvärtom. Fast det är klart Björklund vet ju bättre än både oss pedagoger och forskarna, eller?
Kommer att fullfölja mitt uppdrag att skriva betyg, kommer att vara väl insatt i det och ha bra koll på vilket betyg vilken elev ska ha. Men kommer inte att skriva det med glädje i min själ. Det enda jag kan hoppas är att jag kan få vissa av mina elever att förstå att det skriftliga omdömet är det som de ska läsa och sätta sig in i, att de utvecklas utifrån sin kapacitet samt vem de är. Betyget är bara något ovanifrån som glömt att människor är olika och behöver olika lång tid på sig att lära.

Barn är barn, de har INGEN nytta av betyg förrän de slutar nian (och endast då för att komma in på gymnasiet.)

Känner mig så duktig ;).

Jaha man börjar se slutet på mitt trappprojekt. Vilket jobb jag tog på mig, men vet att jag kommer att vara nöjd sen och dessutom stolt över mig själv. Fattar knappt att jag klarar så mycket själv (trots en del pauser pga min astma mm). Har ju aldrig tidigare renoverat någonting. Detta för att min fd var överjävlig på att renovera och fixa med hus. Det han inte klarade av var det inte många som klarade av och fint blev det. Det gjorde att jag aldrig tog mig an något projekt. Men sen vi gick skilda vägar så har jag ju FAKTISKT klarat av en hel del. Tapetserat, renoverat två rum, målat om huset (tillsammans med goa vänner till stor del också), målat och fixat till ett badrum, börjat med groventrén och trapprenovering. Jag kan ju :D. Visst, det går inte fort fram, eftersom jag också prioriterar att leva, men jag har ju tid så varför stressa. ASG. De två nyaste projekten kommer att göra mig ännu mer glad över hur fint jag kan göra det. Visst "fuskar" jag lite här och där, men det är så det får vara för att jag ska klara av det.
Hoppas att ni också får känna er duktiga och var stolt över det ni kan. Var inte rädda för att testa på nya fix, klarar jag det så klarar ni det. :)).
Kramar till er alla

Härliga dagar, underbart lugn i mitt hjärta.

Jaha först tänkte jag bara berätta att jag idag har varit i sms-kontakt med min fd och det på ett sådant bra sätt. Vi har kommit överens om saker som vi tidigare inte löst, det har verkligen känts som om att det har varit sms med "snälla tankar". Och det är många sms som vi har skickat till varandra. Både om det där vi ville lösa och om sonens sjukdom. Att man kan känna sådan glädje och värme efteråt gör att man förhoppningsvis kommer att sova mycket gott i natt. Det var så länge sedan jag kände sådant lugn i min själ vad gäller detta och det gör att jag nästan vill gråta av lycka.
Sen bara måste jag berätta lite om min resa, då jag var på Irland med en väninna. Vi passade på att prova lite Guinness, till och med till soppa. Det smakade delicious ;). Fötterna våra fick jobba rejält för vi var ute och gick, både i Dublin, (där man fick direktiv om att titta åt rätt håll, kanske tur det med tanke på vänstertrafiken :) )

                                                                                                      

och vid Cliff of Moher. Om ni ska till Irland så tycker jag absolut att ni ska besöka Cliffs of Moher. När blåsten tog tag i en så blev man påmind om sin litenhet i världen. Helt skrämmande, fantastiskt med underbara vyer. Två personer hade redan dött där i år och 18 förra året (fast de hade nog gått utanför där man inte fick gå). Trots detta var det magnifikt att vara där.
                                     
En resa som jag gärna rekommenderar och är man dessutom singel och inte har varit på Irland så ska man ju passa på i september då det är matchmakingfestival där. Själv ska jag åka någon annanstans nästa gång, men som sagt annars passa gärna på, kärlek är ju aldrig fel <3 <3

Varför ser vi så olika på saker och ting??

Ja då lyckades han igen, hitta ett kryphål och kasta skit på mig. Vi ser olika på saker och ting. För mig är det självklart att man tar reda på saker, medan han tycker att man sak få veta saker från andra. Denna gången gällde de en SM-tävling som vår son skulle åka på och som vi båda vetat om i flera veckor. Han tyckte att jag skulle meddela vad som skulle tas med mm, medan jag såg till att få veta. Ja det är väl så livet kommer att vara ett tag till. Får väl helt enkelt tänka på att vi är olika och försöka att ha det i tanken oftare. Tilläggas kan att sonen vann ett SM-brons :)).

Det som även denna gång visade sig var mina fantastiskt underbara vänner. Alla som skickar sms, ringer och visar att jag är värd så mycket mer än att kastas glåpord på. (Glad att jag inte kastar något tillbaka). De bara finns där, det enda jag behöver göra är att visa att jag behöver dem. De fyller kanske inte min soffa, som en av mina vänner skrev till mig, men väl så trängdes de i mitt hjärta. Och det gör de verkligen. Ja, kanske inte trängs men finns där med sådan värme så att jag verkligen känner att min själ, efter lite smällar, snabbt återhämtar sig och läker mer och mer.
I morgon åker jag med en av dessa vänner till Dublin för att bara vara och njuta. Därefter ska jag hem och se till att umgås med min vänner igen för ingen kan vara rikare än jag där.
Jag försöker ge mina vänner den kärlek som de är värda, jag tror och hoppas att de också att känner det. Det jag nu vill hitta snart är en man som kan få ta del av all kärlek som jag har att ge. En man som ser mig för den jag är och som gillar att kramas. .Enligt ett medium ska det ske detta år eller början på nästa år. Det är så synd att jag inte får slösa den kärleken redan nu. För kärlek ger så mycket till alla människor. Så mina underbara vänner, för min skull, sprid lite extra mycket kärlek och några vackra leenden till dem som inte får så mycket kärlek. Varma kärlekskramar från mig.

Den trista fredagen!

    

Varannan vecka är det den trista fredagen, för då försvinner mina pluttar till sin pappa. Och vissa människor har sagt till mig, vänta snart så känner du att det är skönt att vara själv. Men den känslan har inte kommit än. Jag blev inte mamma för att ha dem varannan vecka, jag blev mamma för att jag ville ha barnen hos mig. Nu är det inte så att jag inte fyller veckorna utan barnen med liv, för det gör jag verkligen. Jag har nog aldrig gjort så mycket för mig själv och att jag ska må bra som jag gjort sen jag skildes. Trots detta gillar jag inte dessa veckor, jag känner mig inte riktigt hel.
Denna helg är full av saker, ska förhoppningsvis kolla på husvagnsplats vid havet i morgon. Havet är något som jag saknar jättemycket. Att gå ner och ta ett morgondop, att strosa vid kanten och känna brisen, att känna alla dessa lukter. Så nu försöker jag se till att få lite av det i alla fall. Som sagt var jag lever!
Denna veckan var jag jätteglad, för en sådan "tramsig" sak som att se min fd skratta och le. Trots allt han gjort mig så lider jag av att vi är osams. Jag önskar så att vi någon gång kan bli vänner igen, förstår inte dem som fortsätter att hata. Jag kommer dock arbeta i den riktningen först när han visar att han är ledsen över det han gjorde. Så det lär väl dröja. Säkert någon som tänker, men du har väl också gjort saker som uppfattats tokigt/fel. Ja det har jag garanterat, men det är saker som jag kan stå för och berätta för mina barn, mina föräldrar och mina fd svärföräldrar.
Men åter till att få se min fd att le. Vår yngste son och jag skulle åka från jobbet/skolan och sonen ville köra mig på sparken, ( spark är en underbar uppfinning by the way ;) ), vi skulle se hur långt han orkade att sparka med mig. Precis då kom min fd och klev ur sin bil. Sonen och jag skrattade gott, jag kollade på min fd som faktiskt kollade tillbaka och skrattade. Det kändes gott i hjärtat för jag vet ju att han har massvis med fina sidor.
Tilläggas kan att sonen inte sparkade mig så länge för det blev för tungt. Fniss :D.    
                                           
                                              

Dubbelbottnad känsla!

Fasa, men samtidigt glädje för sonen. Har idag fått veta att nu tar han steget och flyttar till sin pappa varannan vecka. Det kommer att bli såååå tomt. Visst kommer det att vara skönt att inte behöva tjata så ofta, men hade hellre tagit tjatet än tomheten. Gillar ju inte alls att vara själv, hoppas att jag kan finna lugnet i det så småningom. Tur att jag har lite projekt på gång i huset och att en vecka går ganska fort så att han och småsyskonen åter kommer till mig.
Att det är dubbelbottnat är för att samtidigt som jag är en person som gärna vill ha för mig själv, så vill jag naturligtvis att min plutt ska bo hos sin pappa. Jag vill att han ska få ta del av alla de fina sidorna som hans pappa har och känna sig mer hel igen. Det är därför som mina känslor är så delade.
För helt ärligt jag gillar det inte, jag vill ha honom hos mig varje dag. Jag vill "bråka" med honom för då finns han ju hos mig. Det bara att inse att jag kommer att gråta av kärlek och saknad, men eftersom det är rätt att gråta av saknad så tänker jag inte ha dåligt samvete för att mina tårar kommer att trilla. Utan jag kommer att låta dem rinna och samtidigt känna hur värmen och kärleken till mina barn kommer att fylla min själ.

Kallt!

Jaha idag har man fått lite gjort, med tanke på kylan. Var minus 32 i morse och då känner man inte för att gå ut. Inte ens "Bettan" vill vara ute och åka, hon strejkar just nu. Hoppas att kylan släpper sitt grepp snart så att vi kan få campera ihop igen ;). Är inte så beroende av bilen som tur är, annars hade jag fått fjäska för någon så att jag fått hjälp. Men nu kan jag lika gärna vänta. Fast det är klart, hade varit skönt att ha den ikväll då jag ska till mina underbara vänner och ha en mysig kväll. Skönt med tanke på att barnen inte är här. Så det får bli några glas av något gott istället. Och sen klä på sig riktigt ordentligt för att inte frysa, eller hålla tummarna för att några av mina andra vänner ska ta bilen så att de svänger förbi här.
Har som sagt jobbat en del idag, håller på att slita bort heltäckningsmatta från trappen och det är ett pissgöra helt enkelt. Men skam den som ger sig. Tar lite och lite i taget. Får ta den tid det tar. Samtidigt har jag också börjat med min groventré, så idag målade jag tak. Därefter var man ganska "grå" i håret. Tur att det gråa gick bort i tvätten. Tänk om man kunde uppfinna något som tog bort det gråa hela tiden då hade man nog varit rik.
Men det får någon annan uppfinna för jag har inte tid nu. Mitt mantra är för tillfället; sova, jobba, äta (enligt GI), crosstraina och jobba trapp. Vännerna glömmer jag dock inte bort, för de är det viktigaste jag har näst efter mina underbara barn. Mina vänner är guld värda och helt fantastiskt underbara.

Ensamheten kryper sig på!

Vissa dagar känner jag att ensamheten kryper sig på. Jag som är översocial har haft många tuffa dagar att tampas med. Fyller dagarna med liv och har det underbart ofta, idag har jag t ex suttit tillsammans med de bästa vännerna och myst över en kopp te. Firat en härlig tioåring och haft en bra dag. Men när man sen kommer hem då kryper sig ensamheten på. Vissa tycker då att men skaffa dig någon då och det kommer jag att göra. Men jag vill hitta en man som ser mig för den jag är och som älskar att kramas och ta på mig. Har inget behov av att fylla mitt liv med en man bara för att. Så jag får väl stå ut med att ensamheten kryper sig på ibland, jag vet ju att det är så och att en dag kommer min lycka också att skina fullt ut. Fördelen med min ensamhet är jag kommit så långt att jag INTE har ångest över att jag sitter och bara är. Tidigare tyckte jag att det var hemskt. Så ännu en lärdom jag fått ut av mitt liv.
Ha det superduper allihop och hoppas att ni finner frid i er ensamhet, när ni är det. För då njuter man mer därefter. <3 <3

För att JAG är värd det!

Har ett motto i mitt huvud just nu och det är att tänka: 

För att jag är värd det!

Har nu bestämt mig rejält. Dags att tänka på mig. Ta mig tid att träna mer, tänka på vad jag äter och detta för att jag är värd det. Jag är värd att må gott och samtidigt bry mig om mig själv. Att inte skjuta det framför mig och tänka en annan dag eller jag har inte tid. För jag är värd att ha ett hälsosamt liv (med lite utstickningar då och då förstås), jag är värd att känna mig vacker samt mer hälsosam. Att jag orkar mer och att jag tränar både själv och tillsammans med vänner gör att jag känner att nu är jag på G.
De två senaste veckorna har det blivit crosstrainer några mil, zumba som var hur kul som helst, bodytoning, styrketräning och lite sparkande till jobbet. Kanske att träningsdjävulen kommer att titta ut snart igen.


                                               

Luften gick ur mig!

Jaha då gick luften ur mig, pga att jag fick ett brev av min fd. Brevet i sig var inget jättejobbigt brev, men bara att jag behöver ha kontakt med honom får mig att reagera. Hela kroppen går i helspänn av att bara se mitt namn på ett kuvert med hans handstil. Hela jag tänker jaha vad kommer nu och hjärtat börjar dunka som bara den. Skulle önska att det var annorlunda och det blir det väl någon gång hoppas jag. Tyvärr kan vi ju aldrig klippa kontakten helt eftersom vi har tre underbara barn tillsammans. Vi kommer alltid att ha en del i varandra, trots att vi aldrig ses. Som tur är så kommer det att bli färre och färre gånger i alla fall.
Kontentan av brevet blir ändå att jag indirekt måste ha mer med honom att göra genom att skicka med räkningar, kvitton mm och sådant som vi hittills sluppit. Om han bara från början varit ärlig så hade allt varit annorlunda. Men jag tänker inte bråka utan köra på det han vill om jag vet att vissa saker fungerar ändå.

Kan jag då se något positivt i detta. Jag vet inte det? Men jag tror det. Det är det sista av något som vi har gemensamt, förutom barnen, som i så fall försvinner. Då kan han aldrig mer anklaga mig kring det. Så snart är jag på det igen och låter kärlek och vänskap skina. Vill bara sitta och låta kroppen få sitt lugn först och se till att tårarna som sitter i ögonvrån sakta sjunker tillbaka och ger mig styrka.

Jullovets fördelar!

Som lärare finns det mycket slit och mycket jobb, men tack vare sina lov så klarar man av att jobba över 45 timmar i veckan annars ;). Detta lov har verkligen varit behövligt och jag har verkligen njutit av det. Fått mer energi till kropp och själ, umgåtts med härliga vänner, varit i Brottby, badat jacuzzi, badat badtunna ute i den vackra vintermiljön, haft vinkvällar, lekt i snön, spelat sällskapsspel, fikat och bara varit. Visst jag skulle egentligen börjat med mitt nya projekt, groventrén, men det arbetet finns ju kvar så jag har lyssnat till vad jag velat göra samt vad jag har behövt göra. Så underbart. Ser tillbaka på detta lov med glädje. Så när jag nu börjar jobba på måndag så känns det helt bra, även om jag gärna varit ledig en vecka till. ;).

Nytt år

Då har ett nytt år börjat med nya möjligheter. Så underbart. Detta år ska jag inte lova något, efter en önskan från en underbar vän som har haft det jobbigt samt har en jobbig tid framför sig, men däremot ska jag önska att alla mina vänner får vara med om mycket positivt, mycket glädje och underbara stunder. För ju fler sådana dagar, desto härligare kommer man att må. Och ju härligare man kan må desto mer glädje kan man sprida till andra. Varje dag som är en njutning kommer att förgylla en så mycket. Har värdesatt dessa dagar som varit hittills i år genom att vara med barnen, vara med vänner och göra bara det jag vill. Har dessa dagar njutit av att känna mitt lugn sprida sig samt min kärlek till alla underbara vänner runt omkring mig.
Att få uppleva ett nyår med goa vänner och fyllt av barn är precis så jag vill uppleva den, med god mat dessutom. Till förrätt hade vi toast med heta räkor, huvudrätt oxfilé provencale och till efterrätt pannacotta med hemgjord glass. Så jag kan bara säga att detta år har börjat kanon.
Idag njöt jag av att ut och gå en sväng med en väninna och därefter fikade vi på ett fik tillsammans med våra barn. Gissa vilken trivselfaktor det har, en mycket hög naturligtvis.
Att på kvällen få se sin store plutt spela Twister tillsammans med sina kompisar får en att skratta ordentligt. Sen blev det ännu mer sällskapsspel och det är något som jag tycker är ett toppensätt att umgås på. Vilken makalös dag!

                                                 


                                      Så njut och se tjusningen i det lilla alla underbara. <3