Jaha då gick luften ur mig, pga att jag fick ett brev av min fd. Brevet i sig var inget jättejobbigt brev, men bara att jag behöver ha kontakt med honom får mig att reagera. Hela kroppen går i helspänn av att bara se mitt namn på ett kuvert med hans handstil. Hela jag tänker jaha vad kommer nu och hjärtat börjar dunka som bara den. Skulle önska att det var annorlunda och det blir det väl någon gång hoppas jag. Tyvärr kan vi ju aldrig klippa kontakten helt eftersom vi har tre underbara barn tillsammans. Vi kommer alltid att ha en del i varandra, trots att vi aldrig ses. Som tur är så kommer det att bli färre och färre gånger i alla fall.
Kontentan av brevet blir ändå att jag indirekt måste ha mer med honom att göra genom att skicka med räkningar, kvitton mm och sådant som vi hittills sluppit. Om han bara från början varit ärlig så hade allt varit annorlunda. Men jag tänker inte bråka utan köra på det han vill om jag vet att vissa saker fungerar ändå.
Kan jag då se något positivt i detta. Jag vet inte det? Men jag tror det. Det är det sista av något som vi har gemensamt, förutom barnen, som i så fall försvinner. Då kan han aldrig mer anklaga mig kring det. Så snart är jag på det igen och låter kärlek och vänskap skina. Vill bara sitta och låta kroppen få sitt lugn först och se till att tårarna som sitter i ögonvrån sakta sjunker tillbaka och ger mig styrka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar