Skrattretande!! Prioritering åt pipsvängen!

Ja, skrattretande är väl bara förnamnet. Inte för att jag hade trott att det skulle blivit något annat svar än nej, när en mamma i sonens curlinglag frågade min fd om han kunde vara med i ungdomskommitten. Hon fick då som svar att han hade inte tid eftersom de hade fem barn och för mycket, och att jag var väl ändå engagerad där. (Att han kunde köra och så någon gång om det behövdes).  Men när ska han prioritera sonens hobby?? Visst förstår jag att man har mycket, det är därför som jag sa nej den här gången. Men det beror också på att jag är med sonen på både det ena och det andra, går på alla möten (som jag bara kan) och finns där när han har match mm. Tror inte att min sons pappa har varit på mer än en curlingmatch och jag vet inte om han ens varit på en enda fotbollsmatch. Nu ska han i och för sig köra sonen 20 mil enkel till helgen, det ska jag ABSOLUT inte ta ifrån honom. Jag vet att han älskar sina barn, men jag vet också att han visar att deras intressen inte är så viktiga. Vet också att jag inte ska lägga krut på detta, men vis av erfarenhet så mår jag bättre när jag fått skriva av mig. Att jag bryr mig är för att jag är rädd att innerst inne blir det sår som inte syns så väl, när någon man älskar inte kommer och tittar på det man tycker är kul. Vet att jag inte kan göra något åt det, mer än att finnas så mycket jag bara kan. Ikväll fick jag  slänga i mig maten, för att vara på ett möte en halvtimme senare. Ett möte jag fick veta idag, men som jag naturligtvis gick på, för sonens skull. Våra barn har vi en sådan liten del av våra liv och att prioritera dem (men inte till överdrift naturligtvis) borde vara något som är självklart.
Det positiva är väl att jag inte behöver ha någon ångest över att behöva träffa min fd här och där, att ärret i själen får frid när jag är med sonen vid olika tillställningar.

Trött, trött, trött!

Nu är det dags att ta tag i mitt liv ordentligt. Trots att jag nu har barnen hos mig så är jag så trött, så trött. Försöker göra saker med dem men känner att tröttheten kryper längre in. När jag är med vänner så känner jag mig trött, när jag kommer hem från fantastiska saker så känner jag mig trött. Vet att den mörka hösten kan göra en riktigt trött, men jag känner att detta är något annat.
Vet att jag jobbat för två och att lugnet kring jobbet lär dröja ett tag till, men trots det så är nog det bara en del av tröttheten. Det tror jag i alla fall.
När jag rört på mig brukar jag i vanliga fall känna mig pigg och glad, men nu känner jag mig bara trött. Så nu är det verkligen dags att ta tag i det här. Beställa tid hos en osteopat och se om det hjälper, ut och gå ännu mer, för att se om tröttheten i alla fall blir lite mindre. Beställa tid på vårdcentralen för att helt enkelt se till att jag inte saknar något i kroppen. Kanske se om man ska köpa in en ljuslampa, för att få lite extra hjälp. Denna trötthet som bara kryper längre och längre in i själen vill jag bli av med så fort som möjligt. Så jag måste helt enkelt be mina vänner ta mig ut fler dagar i veckan, ta tag i telefonen och boka några möten. Allt för att må så bra som jag bara kan.

Kan man? Får man?

Kan man vara glad över att sonen tydligen inte vill åka till sin far? Får man känna att äntligen får jag ha honom lite mer igen? Har faktiskt undrat varför hans pappa inte har kommit och hämtat honom, men nu ska (väl) hans pappa har lite upprättelse i alla fall. För, enligt honom, så har han tjatat på sonen att han ska komma till honom. Jag har själv tänkt att varför kommer han inte och hämtar honom, jag hade inte velat vara utan sonen så länge nämligen. Men tydligen har då mitt ex tjatat på sonen men inte fått honom dit.
Då, nu när mitt ex skrev om detta kunde jag äntligen ta upp, utan att få någon skit, att jag tycker att sonen antingen ska bo bara på ett ställe eller så måste strukturen finnas, för att jag ska veta om jag ska laga mat till en eller två. Inte för att jag vill att sonen ska vara hos sin far, för jag vill ha honom boende hos mig hela tiden, trots att han snart är utflygen. Jag blev mamma för att få umgås med mina barn så mycket som det går och de vill förstås ;). Och min fd höll med mig, men på ett litet annat sätt än vad jag gjort. Men det är ändå något att vara lite glad för, ingen skit alls där...
Kanske får jag nu njuta av att få ha sonen lite mer. Vore så gott att få denna bekräftelse på att han känner sig hemma här. Att här som han hela tiden har bott, under skilsmässa mm när han inte hade någon plats hos sin pappa, känns som den trygga punkt han behöver innan han flyttar hemifrån. Att allt tjat och bråk lönar sig för att trygghet mm finns mellan oss. Att allt slit som jag alldeles själv fick uppbåda, då jag kände att jag höll på att gå sönder, nu ska ge lite frukt. Hoppas, hoppas, hoppas!

Hur mycket ska man orka!

Jaha, då kommer det att bli så att jag ska skriva 40 skriftliga omdömen, även i en del ämnen som jag själv inte har (naturligtvis med hjälp av henne som är vikarie i min sexa), ha närmare 40 utvecklingssamtal samt att jag just nu håller på att strukturera upp betygen till mina elever. En sådan här arbetsbelastning har jag aldrig haft. Det är en tung börda som finns på mina axlar just nu. Men bara att gilla läget. Tur att chefen ändå ser att om vi inte passar oss så kan jag gå in i väggen och ska försöka hitta en så bra lösning som möjligt för att undvika det.
Dessutom är det indirekt tur att jag en gång tidigare varit där, i den berömda väggen, vilket gör att jag själv är räddare om mig denna gång. Dock kan jag helt ärligt säga att det inte var långt till tårarna i eftermiddags. Fast då försöker jag att få ur mig dessa tankar så gott det bara går. Denna dag var det en underbar kompis som jag fick prata av mig till. Jag har sagt det förut men jag kommer aldrig att säga det för ofta. Jag är lyckligt lottad med sådana vänner som jag har.