Ja, skrattretande är väl bara förnamnet. Inte för att jag hade trott att det skulle blivit något annat svar än nej, när en mamma i sonens curlinglag frågade min fd om han kunde vara med i ungdomskommitten. Hon fick då som svar att han hade inte tid eftersom de hade fem barn och för mycket, och att jag var väl ändå engagerad där. (Att han kunde köra och så någon gång om det behövdes). Men när ska han prioritera sonens hobby?? Visst förstår jag att man har mycket, det är därför som jag sa nej den här gången. Men det beror också på att jag är med sonen på både det ena och det andra, går på alla möten (som jag bara kan) och finns där när han har match mm. Tror inte att min sons pappa har varit på mer än en curlingmatch och jag vet inte om han ens varit på en enda fotbollsmatch. Nu ska han i och för sig köra sonen 20 mil enkel till helgen, det ska jag ABSOLUT inte ta ifrån honom. Jag vet att han älskar sina barn, men jag vet också att han visar att deras intressen inte är så viktiga. Vet också att jag inte ska lägga krut på detta, men vis av erfarenhet så mår jag bättre när jag fått skriva av mig. Att jag bryr mig är för att jag är rädd att innerst inne blir det sår som inte syns så väl, när någon man älskar inte kommer och tittar på det man tycker är kul. Vet att jag inte kan göra något åt det, mer än att finnas så mycket jag bara kan. Ikväll fick jag slänga i mig maten, för att vara på ett möte en halvtimme senare. Ett möte jag fick veta idag, men som jag naturligtvis gick på, för sonens skull. Våra barn har vi en sådan liten del av våra liv och att prioritera dem (men inte till överdrift naturligtvis) borde vara något som är självklart.
Det positiva är väl att jag inte behöver ha någon ångest över att behöva träffa min fd här och där, att ärret i själen får frid när jag är med sonen vid olika tillställningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar