Fyller på med energi men...

Åh vilken underbar helg jag hade förra veckan med fina vänner. Åkte på Stiftelsen och hade en "tjejhelg". Vi åt gott, drack gott, skrattade gott och öste loss. Vi bubblade och vi bowlade. Så det var en helg som gjorde att jag mådde gott när jag kom hem på söndagen. Det enda som var mindre bra den helgen var att det blev strul vid huvudrätten så det blev inte lika mysigt som det kunde bli. Dock så fick vi alla huvudrätten gratis på grund av det.
Därefter har veckan rullat på, jag har varit hos kurator igen och känner att jag är på väg, men har en bit kvar tills orken är där den ska vara. Det är ändå alltid skönt att prata med någon som inte är mina vänner och som säger sådant som de inte säger. Och jag är extra glad att hon säger saker som gör att jag ännu mer känner mig säker på vissa beslut och varför min kropp är slut.
I går när jag slutade jobbet så passade jag på att njuta av en fika med en väninna.Tog mig en pistagesemla, så gott.
När jag kom hem så säger mitt minsta hjärta, när jag frågar honom om han fikat, att han väntat på mig. Så då var det bara att njuta av en kopp med honom också, men jag tog bara en slät kopp denna gång ;).
På kvällen var det dags att njuta lite till. Då gick jag med mina två minsta hjärtan och en väninna på krogen och åt plankstek med ett glas vin. Åh vad hände då, jo de måste ha missat oss så vi fick vänta i en timma på maten. Lite argt och irriterat, trots att vi hade en del att prata om. Detta resulterade i att vi fick ett glas vin till var och barnen fick glass, lite bonus då trots väntan.
Idag har jag passat på att städa lite medan energin ändå var igång, men nu är jag sittande igen. Har pusslat lite och nu bara är jag. Det är vid sådana här stunder som jag förstår vad stressen har gjort med mig. Dock tänker jag fortsätta att leva och vara glad, en dag släpper stressen sitt tag över mig. Om det blir med hjälp av medicin eller utan det återstår att se. Det jag tänker göra är att sitta med gott samvete, för att jag är viktig. Precis som du är viktig.

Äntligen!

Då har jag äntligen tagit MIG tid till att reparera MIG lite mer. Varit hos kurator igår för att se vad det var/är för "fel" på mig. Varför jag är orkeslös och fryser mm. Ja egentligen visste jag nog svaret men ändå, jag har äntligen tyckt att även jag är värd en tid med någon professionell. Tidigare har jag resonerat att det finns andra som behöver den tiden bättre, jag vet ju hur jag ska göra, jag har strategier mm för att klara av det. Och strategier det har jag fortfarande,men som kuratorn sa jag bär alldeles för mycket på mina axlar och jag "skyddar" alldeles för många och glömmer bort mig själv. Jag skyddar min mamma och "pappa", de vet inget om vad min fd gjort mig, jag "skyddar" mina fd svärföräldrar då jag lovat att aldrig prata illa om min fd till dem, jag ber inte om hjälp mer än när jag verkligen behöver för att jag "skyddar" mina vänners tid, Jag "skyddar" min kollega för att hon ska orka och må bra, jag skyddar ju tilll och med min fd, genom att endast prata om det han gjort mig - aldrig genom att prata illa och säga vilken jävla idiot han varit/är som gjort mig så illa, och jag har aldrig pratat illa om honom inte till mina barn och inte ens till mina föräldrar. (Jag till och med har denna blogg "hemlig", inte för min skull för jag har inga problem med att prata om vad han gjort utan för att skydda honom mfl...) Ja våra barn ska absolut kunna bara njuta och vara med sin far men mina föräldrar, nu är det dags att de får veta. För MIN skull! Det kommer att bli så att jag, som vanligt, inte kommer att skriva något ont om min fd, endast skriva vad han faktiskt gjort mig.
Ja, nu gick jag ju inte och tog hand om mig bara för det som hänt med min fd utan också för att jag känt att jag troligtvis har stress i hela min kropp. Och visst har det varit så, som kuratorn sa till mig du har både haft den stressen, från allt som hänt i vår skilsmässa i över tre år (och varit duktig och visat mig positiv nästan hela tiden, eftersom jag är oftast är en positiv och glad person), men jag har också burit på en stress av att "bara" få nya kollegor hela tiden som jag måste hjälpa igång. Missförstå mig inte nu, jag har gillat alla mina kollegor väldigt mycket och tycker att det är kul att hjälpa och utveckla men då man går på stress för länge, speciellt när en del av stressen är negativ så säger kroppen STOPP! Och det är det som den till viss del gjort nu ett tag. Att nu får lite tid, även jag, är guld värt. Och jag kommer till och med få tid hos företagsläkaren, för det kanske behövs mer än "bara" johannesörtstabletter.
Idag ska jag åka med två av mina söner och ha en mysig lördag. Detta då min mellanson spelar fotboll och försöker bli vidare uttagen för spel i andra lag. Vi kommer att sätta oss i bilen tidigt nu på morgonen, ja om några timmar förstås för nu är klockan halv sju, och åka många mil, shoppa lite (då där vi bor finns det inte så många ställen att shoppa på), sonen tränar två timmar, sedan blir det bio eller något annat kul tillsammans. Att få njuta vi tre tillsammans, det är kvalitetstid. Den tredje sonen njuter förhoppningsvis han med, då han är i Stockhom med tjejen och de går säkert på bio där de med.

Kram på er alla där ute i etern. Glöm ALDRIG bort att du är lika viktig som alla andra. Det är något som jag håller på att lära mig.

Idag ska jag njuta av en dag med mina

Tonårsmammans baksida!

                              

Usch och fy och usch igen! Nu börjar det med nr 2. Det finns en baksida med att vara tonårsförälder och det är att man måste vara arg och sur med jämna mellanrum. Förra gången jag var mitt inne i det höll jag på att stupa. Detta då, pojk nr 1 var inne i den värsta ruljansen, så var hans pappa inte så delaktig i hans liv. Så jag fick ta allt jobbigt, alla nätter man var tvungen att ställa klockan för att återigen få honom i säng eftersom han smög upp och satte sig vid datorn. Någon dag då jag fick "jaga" honom hos sina kompisar och på fritidsgården där han var. Allt för att sätta gränser och visa att man fanns där, även om han hatade det just då. Att varje natt, nästan, i över ett års tid inte få sova ordentligt det tär på en. Men det är något jag med självklarhet gjorde, då mina grabbar är det bästa som finns.

Och nu är det alltså dags för grabb nr två att vara på väg in ordenligt in i den. Efter en mycket trevlig kväll, baconlindad kyckling med hasselbackspotatis och rödvinssås, trevlig sällskap och vin, härliga diskussioner, så kom huvudvärken åter och jag gick och la mig relativt tidigt. Nu mitt i natten fick man gå upp och vara arg, för att sonen inte gått och lagt sig. Och hos mig är det så att man går och lägger sig inte allt för sent. Det vet de.

Så nu ligger jag här och inte kan sova eftersom jag fått vara "arg och sur". Dessutom är det ofta så att om jag måste vakna vid morgontimmarna så har jag mycket svårare att somna om. Naturligtvis är det en del i deras utveckling att testa gränser,  jag har inte glömt min egen tonårstid. Det är bara frusterande att den där datorn ska vara så viktig att sömnen blir mindre viktig!

Jag vet också att hellre datorn på nätterna än att de är ute och flänger och far. De finns hemma och jag behöver inte "åka" så långt för att visa att det är jag som är föräldern. Dessutom bor ju denna son hos sin far halva tiden, så här får jag nödvändiga andningspauser från att vara en tonårsförälder.

Som sagt, tur att man hade trevligt, snyggt och diskussionsvilligt manligt sällskap här tidigare på kvällen. Nu blir det, igen, än viktigare att fylla på med egen energi och livskraft. Detta för att man då lättare orkar vara tonårsförälder.