Underbar helg!

Har denna helg fyllt på med energi och lugn. Att få vara med vänner, när man inte får vara med sina barn, är det bästa som kan  ske. När jag firat julen med barnen så körde jag de två minsta till sin pappa. Efter att ha släppt av dem där så föll det en del tårar. Då tänkte jag bara, att gråta av saknad kan aldrig vara fel.
Därefter åkte jag hem och packade lite för att fara vidare till en vän, som inget visste, för att bara vara och sitta och tjöta. När jag gick in på facebook fick jag ett litet skratt, då hon till viss del tänkt likadant. På facebook hade hon nämligen skrivit: Sätt dig i bilen och kom hit. Just då tänkte jag, ja du skulle bara veta. Så när ni andra firade julafton, satt jag i bilen och njöt av en bok. När Kalle Anka var färdigt så ringde jag min vän, efter lite över fem timmar i bilen, och sa jag hoppas att du sätter på te nu. Då stod jag utanför hennes hus. Först fick hon en kram och sedan sin mycket försenade födelsedagspresent, men det fanns ju orsak till det. Vi hade sen en underbar kväll, kändes inte speciellt mycket julafton för mig och det var precis vad jag ville.
Dagen efter gick vi ut och gick, slöade, pratade och på kvällen hamnade vi hos ett par härliga människor som hade en utomhusjacuzzi. Gissa om man njöt.
Igår hade vi en härlig förmiddag igen, innan vi for till Ikea för att fynda lite. Därefter var det dags för mig att åter igen sätta mig i bilen och fara hem. Lyssnade på en bok på hemvägen också så de fem timmarna gick faktiskt relativt fort. Dessutom hade träden efter stormen "Dagmar" tagits bort så bilturen flöt på väldigt bra.
Jag överlevde och dessutom fyllde på mitt liv med energi och glädje trots allt.

Att passa på att njuta, trots att det finns annat man hellre gör, är att vara rädd om sig själv. Så var rädda om er själva. För då mår även de som är er kära bra. Kärlek i massor <3.

Julmorgonsmys

Jaha då sitter man här och väntar på att de "små" ska vakna. Det blev inte den 22 utan den 23 istället som julen kom till oss. Detta för att min store plutt gick i skolan igår. De andra två och jag var ju ledig :D.
Så i natt när klockan slog tolv fick min store plutt sina "morgon"paket av tomten. Detta för att han helt spontant sa mamma jag måste ha mig ett Lypsyl och gissa vad tomten hade slagit in till honom.
De andra två får några morgonpaket när de nu vaknar, eller rättare sagt när jag nu har väckt dem. Hörde precis att mellansonens pump pep så nu är det dags att väcka honom så att han får äta frukost.
Har suttit här själv på morgonen och njutit av att bara vara och finna frid i min själ. Så underbart. Ljusen är tända och nu ska jag sätta på lite julmusik så att barnen får lite julfeeling också.
Så god jul alla goa människor. Julkramar i massor <3

Julen och ångesten som varit.

Har haft en stor ångest detta år över julen, då det blir första julafton utan mina två små underbara pojkar. Kan förstå att folk inte vill fira jul, för det ville inte jag i början. Jag grät så fort jag tänkte på julen. Kände ingen glädje alls och förberedde barnen på att i år blir det bara en liten minijul hos mig. Sen funderade och funderade och funderade jag. Hur ska jag göra detta till något så positivt jag bara kan då? Har efter mycket bollande med mig själv kommit fram till att här firar vi jul, fortfarande en minijul men inte lika mini som tidigare, den 22 december. Då kommer de underbara tre få varsitt paket på morgonen, precis som vanligt. Därefter så har vi lite mys och äter jullunch, kollar på Kalle Anka (om man nu kan det på youtube eller något), i alla fall en liten stund. Därefter kommer vi att ha en julöppnarstund, ska försöka få till lite rim så att vi kan dra ut på det lite eftersom det nu inte är en massa julklappar. När julklapparna väl är öppnade  så hoppas jag att de vill spela något spel med mig och eventuellt bada tunna som avslutning på "julen".
Nästa dag åker nämligen de två minsta till sin pappa :(. Den store är hemma men har, eftersom han vet det egentligen är pappas helg och att jag kanske skulle åka iväg för att "slippa" julen, ordnat så att han är hos kompis. Tror att han gör det lite för min skull. Min älskade gosunge! Men han vet också att om han hade velat ner till släktingarna så hade jag åkt med honom dit. Har haft ångest för att jag vill bort, men landat i att för mig är det nu jul 22 december. Och det är då jag gör mys med mina barn. Om jag åker iväg 24 så är det för att må bra själv och då mår också får också mina barn en glad mamma.

Kramar till er alla!

Lycklig mamma!

Ja det är inte så mycket som krävs för att man ska känna sig glad och lycklig. I morse sjöng min mellanson tillsammans med en kompis ensamma på luciatåget de hade i skolan. Och de var så duktiga. Det lever man på länge. Men det som sedan har gjort mig glad idag med är att storsonen skrivit till mig: Jag håller ju på att skärpa mig nu.
Så sköna ord, ni kan inte ana. Och jag märker att allt tjat och prat har gett en liten push åt rätt riktning. Jag känner verkligen att nu är han själv med på tåget igen. Det kanske kommer några downs igen, men allt som går framåt är värt att njuta av. För många kanske detta inte är en stor grej, men för mig är det en sådan lycka.

Så jag säger till er alla: Njut av de små lyckostunderna, för då blir livet mer njutningsbart mina vänner. Lyckokramar från mig.

Efterlängtad helg!

Har haft en väldigt hektisk och hjärtslitande tid. Storsonen mår inte bra, och det gör så ont i mitt hjärta. Att se dem man älskar må dåligt och inte kunna hjälpa tillräckligt. Måste samtidigt vara den "arga" mamman som sätter regler och det tröttar också. Vill vara den person jag är och inte en person som måste finnas där för att han ska fatta att det är viktigt att gå och lägga sig, att vara "polis" där och kolla honom flera gånger, att vara den personen som får stå och tjata länge för att han ska komma upp ur sängen, och dessutom när det inte räcker/hjälper. Det sliter så på ens själ att se ens son gråta samtidigt som jag är "glad" att han gör det. Det sliter så att inte få sova ordentligt, att ständigt ha en kamp mot tonårstrots och tonårsdepression mm. Fast jag kommer att fortsätta kämpa och kämpa och kämpa för han är mitt allt.Har köpt vitaminer och artic rot till honom samt fått honom att gå till kurator, tid dessutom bokad. Så jag fortsätter att kämpa så mycket jag orkar. Min vilotid kommer väl senare.

Mitt i all denna kamp så är jag ändå så glad att han finns i mitt liv, att han är där varje morgon och ofta ger mig sitt heeej, plingar på dörren för att reta sin mamma, hans "knäppa" kommentarer och annat som är typiskt för honom. För han finns hos mig och det är lycka för mig det.

Energi tack!!

Här är energin nästan helt slut. I och för sig har jag fyllt på lite idag mot igår. Igår var jag totalt "död". Orkade inte ens betala de sista räkningarna. Idag är det lite bättre. Har "tvingat" mig till att stå på crosstrainern ett tag, rockat lite rockring så jag känner mig genast piggare. Är indirekt glad att kroppen säger ifrån så att jag inte springer in i väggen. Att jag lyssnar och vilar när jag kan. Snart är det lov igen och det har nog aldrig varit så efterlängtat som nu. Kämpar med min underbara son, jobbar och jobbar och jobbar, kämpar med ensamheten tillsammans med mina nära vänner. För ensam känner jag mig, men den ensamheten får jag leva med ett tag till. Kommer en tid som är min också :).
I morgon ska jag fylla på med mer energi. Då slutar jag tidigt, åker och tränar med en härlig kollega och vän. Därefter är det dags att handla till kvällen, för då kommer två av mina underbara vänner tillsammans med deras barn. Då är det dags för julgodisbakande. En tradition som startades förra julen. Det var mycket skratt, brända tungor och fingrar, några söndriga saker och en del kortspelande. Hoppas verkligen på en lika trevlig kväll i morgon.

 

Bland annat hoppas jag på att baka dessa godsaker, lakritstryffel är ju supergott. 

Hoppas att ni alla goa människor får en lika go och härlig fredag som jag. Och lyssna på er kropp, träna om och när ni kan och njut av livet. Även om den innehåller en del mörker. För ju mer ljus det sprids desto mindre mörkt blir mörkret.

Söndagens fördelar!

Det är så många som har söndagsångest, varför ska man ha det. Förhoppningsvis har man haft en härlig helg fyllt med massa kärlek, vänskap och roligheter. Låt dessa känslor stanna i kroppen även på söndagen. Förhoppningsvis har man också redan gjort de flesta helgmåsten vilket gör att man faktiskt kan stanna upp ordentligt och bara vara. Dricka en stor kopp te, njuta av lite musik och ligga i sängen lääänge. Om man nu gillar det, själv har jag för det mesta lite svårt för det. Men idag passade jag på.Tog med mig datorn och en bra film, så skönt att ta det lugnt så här på söndagsförmiddagen/morgonen. 

Annars har helgen varit en fylla på energihelg. Började fredagen med att gå på hot stonemassage. Det var verkligen rogivande och helt underbart skönt. Rekommenderas skarpt, men inte om man vill att massören ska knåda rejält. Detta var mer en "fylla på endorfiner"-massage. Jag har nog behov av båda så jag njöt rejält.

                                             

Igår var jag med vänner, pratade och hade trevligt. Jag spelade också lite spel vilket förgyller min själ mycket.
                                                        
Idag ska jag ta mig en fantastisk stor kopp te. Njuta av att bara vara och sen förhoppningsvis ut och gå med en väninna. Därefter ta mig en kopp te till innan det är dags att gå ut och njuta av att snön faktiskt faller och det är en vit julskyltning. Köpa lite lotter av min son och lite annat smått och gott.
Därför säger jag till er alla goa: Njut av söndagen. Den är helt underbar. Kramar i massor

Stress fördelar och nackdelar!!

Jaha man känner att stressen ligger och nosar en i nacken hela tiden nu. Jobbar och jobbar och jobbar, plus allt annat som hänger över en, mycket nu som sagt var...Vad är då bra med det kan man ju undra?!
Jo om man blir medveten om sin stress så kan man börja tänka på att vara rädd om sig. Om man talar om att man är stressad och tänker till över hur man kan göra för att stressen inte ska få blomma ut utan bara ge mig krafter till att orka livet så kan det ju vara en push i rätt riktning. Idag har jag sett till att jag suttit i massagestolen en stund, sett till att jag verkligen fokuserat på bara, nästan i alla fall, det som måste göras nu först för att få dagarna att gå någorlunda bra, fokuserar för att komma vidare och se till att eleverna får det så bra som möjligt.
För att inte känna mig stressad av att laga middag med så bestämde jag i morse att "Sibylla" fick bli vår kock idag. Och det lugnade ner mig en del. Att sen cykla hem för att planera lite direkt innan jag ställde mig på crosstrainern för att få igång kroppen ännu mer kändes mycket bra faktiskt. Därefter tog jag en kopp te och njöt av värmen som spreds. Mitt i denna stress försöker jag alltså se till att orka den och samtidigt ge min kropp energi. På fredag ska jag dessutom fylla på energin ännu mer med hjälp av hot stone-massage. Det låter underbart skönt tycker jag.

Olika slags helveten!

Jaha då har man nu en tuff tid framför sig. En tuff tid som kommer att kräva mycket mer av mig på jobbet, men detta kommer jag att göra om jag så "stupar" på köpet. (Tror dock inte chefen skulle tillåta det.) Kommer att göra allt för att min underbara kollega ska få det så lugnt i sitt helvete som möjligt. Att hon bara ska fokusera på sin mysiga dotter. De fick i veckan veta att dottern har en allvarlig sjukdom, en riktigt allvarlig. Så nu är mina tankar väldigt ofta hos dem. Att jag får ta några extra utvecklingssamtal, får planera lite mer och får ta huvudansvaret för våra elever är betungande men samtidigt något jag gör utan att tveka. Människan är mycket bra på att i vissa situationer klara av extra stress. Därför hoppas jag nu att allt annat rullar på ett tag, så att mina krafter kan fördelas på ett bra sätt. Mitt "helvete" är ju en bagatell jämfört med vad de nu får uppleva. Jag minns dock ångesten över när ens barn får en allvarlig sjukdom, jag minns ångesten när mellansonen blev sjuk i sin diabetes. Jag önskar att jag då hade kunnat fokusera bara på honom, men tyvärr fanns det någon person som pressade mig på jobbet vid den tidpunkten. Så för att min kollega ska orka och inte gå sönder mer än vad hon verkligen måste så kommer jag att gå till jobbet tidigare, ha fler möten, diskutera ännu mer med eleverna. För min kollega är värd all den tiden, hon är helt underbar.

Stänga igen bloggen eller inte?!!!

Fick vetskap om att trots att jag bara lämnat ut denna adress till vänner så har någon lämnat den vidare till min före detta. Så man fick "höra" ett och annat. Först tänkte jag att stänger ner bloggen men efter funderingar kom jag fram till varför ska jag göra det? Jag står för det jag skriver här, det är mina tankar till mina vänner. Om sedan någon annan vill in här och läsa och tycka till så gör gärna det men till mig och inte till någon annan. Annars skulle jag vara glad om ni inte läste den då ni inte har hela bilden. Det som var livat nu i och med min blogg var att min fd kände sig påhoppad efter vad jag skrivit. Men detta är mina tankar. Jag känner så här på grund av vad som hänt i mitt liv. Då jag har haft storsonen själv i två år vill jag inte mista honom. Därför var jag rädd att jag skulle göra det eftersom hans pappa erbjuder honom olika saker på grund av olika omständigheter. Men om man är min vän så vet man också varför jag reagerade som jag gjorde, att det är för att jag av hela min önskan önskar att sonen fått ett: Du och jag gör något tillsammans. 

Det står också i min blogg men tidigare. Jag kommer inte att be om ursäkt för det jag skriver är mina känslor. De baseras på olika saker men framför allt baseras just dessa känslor på att jag inte vill mista min son och var lite rädd för att göra det samtidigt som jag verkligen, för hans skull, önskar att han och hans pappa får en härlig relation. Läs helheten så att ni förstår. Eller låt bli att läsa. Jag har nog med mitt liv ändå utan att få en massa taskigheter kastade på mig. 

Till er som är mina vänner: Jag är så glad att ni stöttar mig och har stöttat mig. Utan er hade jag inte varit den jag är idag och hade säkert varit inlagd ett tag. Ni vet hur glad jag är över att ni finns. 

Lycklig den som inte sörjer över vad han saknar, men som gläds åt vad han har. Demokrito

Ibland är det de (för andra) små sakerna som man får glädje ifrån. Att sonen skriver att han förstår att jag kan bli besviken, att han visar att han vet vad jag gjort på sitt vis, att han nog inte kommer att försvinna varannan vecka utan mer sällan i så fall. Gissa om sådant värmer en moders hjärta.
Gissa om jag också mår gott efter en vecka där jag fått kärlek av vänner och barn. Där jag fått bara vara och där jag ser att andra ser vad jag gör. Där jag fått njuta av en spadag tillsammans med en  underbar väninna och sen lite annat smått och gott.
Gissa om jag också känner glädje över att denna helgen få njuta ännu mer. Åker i morgon iväg på en hotellövernattning på ett SPA-hotell som jag och två av mina kollegor vann. Vi ska njuta av massage, tunnbad och gott att äta och dricka. Dessutom får vi ta med oss någon. Naturligtvis hade helgen varit fulländad om jag haft en underbar man att ta med mig, men jag får ju med mig det nästbästa, en av mina härligt goa vänner. Så i morgon kväll vid den här tiden sitter vi nog, vi sex (för mina kollegor tar naturligtvis med sig sina respektive, smile), i tunnan och njuter över sjön med något gott att dricka i handen.

Livet har ju faktiskt många härliga underbara glädjeämnen, njut av dem mina vänner.

Ju mer du gläder andra desto gladare blir du själv. T Klaveness

Irriterad, irriterad men hoppas ändå!!

Jaha, ångesten kryper i min kropp. Känns så jobbigt att han, som gjort mig så illa och dessutom inte funnits för min store plutt, nu ska komma här och spela ut allt som om han funnits där hela tiden. Här har man kämpat i två år och haft ALLT ansvar. Sen kommer han nu och ska "bestämma" och domdera. Naturligtvis köper jag inte det men vet ju att sonen behöver sin pappa. Ja, han har behövt honom i två år nu. Fast mitt hjärta vill ju att min underbara goa plutt ska må så gott han bara kan och jag HOPPAS verkligen att hans pappa finns där nu och inte sviker. Samtidigt som jag blir arg, irriterad och ledsen. För jag vet ju att han då kommer att ta åt sig äran om nu sonen skärper till sig. Att jag som funnits där så länge, kämpat helt själv, ska nu få släppa detta till en som tidigare inte brytt sig. Det som också irriterar mig är att han ska försöka "köpa" sonen genom att ge honom pengar. Jag vet att kärlek övervinner pengar, men inte just nu. Sonen är ju tonåring. Förhoppningsvis vet han vad jag gjort så att jag inte får mer ord kastade mot mig, ord som egentligen är riktade någon annanstans.
Visst för att jag ska orka kämpa ännu mer så behöver jag ett andrum, men jag vill att mina barn ska vara där de är älskade. Jag kommer att sakna och sakna och sakna. Fast om detta nu är vändningen, ursäkta min skepsis (men med tanke på att sonen redan visat tidigare genom att slå sönder sin hand, missa skolan mm och inget hänt), så vet jag att det blir en lugnare och mer lycklig person så är det (nästan) allt vad jag önskar. Då får jag leva med att den andre personen som var med och skapa detta underverk tar åt sig äran eller vad man ska säga. Huvudsaken att sonen vet vad jag gjort.

Människan formas av

den jord hon växer i

stenig och karg

eller varm och generös.

Den kärlek

du ger ett barn

kommer att knoppa av sig,

blomma och ge frukt

under lång tid framöver

Anne Swärd

Så min ena halva hoppas att sonen ska få det jättebra om och när han ska bo växelvis hos sin pappa och mig, den andra halvan är mer egoistisk och vill ha honom hos mig hela tiden. Vet att det är fel men det är så jag känner, för mina barn är mitt allt.

Hur mycket ska man orka!

Jaha då gick luften ur en igen och det rejält. Förstår inte hur mycket man ska orka, men vet ju att jag tar mig igenom detta med. Tycker att jag kämpar och kämpar och kämpar, men sonen ändå inte förstår. Vet att tonåringar är tonåringar men när man får ta allt själv så rasar man till slut ihop och det gjorde jag rejält igår kväll. Sonen är i en rejäl det finns inget roligt-period. så är skolan inte viktig, vilket säkert är så för många. Men att ändå ta ansvar för att ta sig till skolan, det borde väl vara viktigt, eller?? Nej tydligen inte. Nu ryker CSN, jag skiter väl i pengarna, men jag bryr mig om min plutt. Jag älskar honom och vill att det ska gå bra för honom. Idag kommer man inte långt om man inte har en gymnasieutbildning.
Inte blev dagen bättre av att jag kände mig tvungen att skicka sms till hans pappa och berätta. Detta trots att han inte bor hos honom. Men jag kände att han är ju ändå hans pappa. Tyvärr mår jag skitdåligt över att behöva ha kontakt med honom pga allt han gjort mig. Som tur är fick jag ingen skit för att jag inte sagt något tidigare om varningen sonen fick. Inte ens när han skrev att han skulle sälja bilen om sonen inte tog sig i kragen och jag svarade att jag inte tror på straff utan på diskussioner och åter diskussioner. Blev bara ledsen över att kommentaren kom över huvudtaget. Hade såååå önskat att han i stället skrivit att han skulle ta sig tid och bara umgås med honom en stund. Och tänk så mycket lättare allt varit om vi kunnat prata med varandra, om jag hade fått mitt förlåt.
Inte blev det bättre av att halva huset var totalt mörkt i morse. Det var ingen stor sak, men efter att ha gråtit i flera timmar kvällen innan, avbeställt en tjejmiddag pga att jag inte orkar laga mat, bilens tvåor var mer jobb och kommer att kosta mer än vad jag trodde och att mittensonen är sjuk i sin diabetes mm så gick proppen ur. Visste ju inte vart huvudströmmen fanns så min minsta son ringde sin pappa som förklarade vart den fanns, vill inte ha något med honom att göra förrän han visar sitt hjärta (som jag vet finns där inne). Men det som gjorde mest ont är att då ringer han för att kolla hur det gått, till sonen naturligtvis eftersom jag inte pratar med honom. Det kan han bry sig om, men mitt hjärta då. Vi levde ju trots allt tillsammans så länge att min respekt borde vara något värd.

Vad kan då vara bra med det här? Ja alla säger ju att man blir väldigt stark så småningom, det blir väl bra det... Jag hoppas bara att det kommer snart.
Det jag dock känner är att jag har underbara vänner som finns och förstår. Kommer nog att få besök idag och få lite energi från både den ena och den andra av dem.

Så ha det nu gott allihop där ute, ge varandra kärlek och energi.

Tacksamhet!

Jaha då var det dags för en liten fundering. Vad är jag tacksam för? Fick i uppgift idag från mitt dagliga "The Secret" och där stod det att jag skulle skriva ner så mycket som möjligt  som jag var tacksam för så här gör jag ett försök.
Först och främst är jag tacksam för att jag är den jag är, visst har jag en hel del fel som jag jobbar med men jag är ändå till stor del nöjd med mig och min personlighet.
Det jag är allra nöjdast över är att jag har tre underbara barn naturligtvis. Man kan ju inte vara annat, inte ens idag när mellansonen sårat mig med orden: Då flyttar jag till pappa. Det högg till i hjärtat men samtidigt tänker jag om jag miste min son så skulle jag sakna även de små bråken (en kollega till mig som miste sin son som fick mig att förstå att man även ska vara tacksam för det som man tycker är jobbigt för man kommer att sakna det om det försvinner), mina barn är mitt allt. De ger mig irriterande rynkor och gråa hårstrån men också kärlek och mycket glädje.
Jag är tacksam för att jag trots allt min före detta gjort mig, så försöker jag tänka på allt positivt vi har gjort tillsammans och det positiva som han har, för det visar att jag trots allt är på rätt väg i livet, till den ljusa sidan. Även om jag har mycket att jobba på fortfarande.
Tänker också på att jag har ett bra hus, ett utvecklande jobb med underbara kollegor och en bra chef. Hur många är det som längtar efter bara en av de tre sakerna. Jag har dessutom visat mig själv att jag till 95 % klarar av att fixa det i huset som behövs fixas och lite till. Jag kan mer än vad jag själv trodde innan skilsmässan.
Mina vänner, de fyller mitt hjärta med skratt, värme och uppmuntran varje dag. De finns där när jag minst behöver det, men framför allt när jag som MEST behöver det. Mina vänner är utspridda i Sverige men de finns i mitt hjärta varje dag. Och trots att jag bara bott här i några år så har jag fått underbara och superdupermysiga vänner här som jag gör så mycket roligt med.Allt jag har upplevt med mina syskon och föräldrar samt annat i livet har också förgyllt mina dagar.
 Jag är tacksam för att bli bjuden på en kopp te (eller när jag bjuder på en kopp) eller när jag hittar en ny tesort i affären som jag inte provat förut.
Jag är glad för varje morgon när jag vaknar och varje kväll när jag går och lägger mig och tänker på allt trevligt jag varit/ ska vara med om.
Åh, jag skulle kunna forsättta i all evighet, men jag känner hur glädjen och värmen sprider sig inuti mig. En underbart skön känsla.
Tacksamhet är något som alla borde få känna varje dag så glöm nu inte att visa tacksamhet över åtminstone en sak när du läser det här.

Saknad

Jaha då sitter man i sin ensamhet och funderar. Barnen sover, förhoppningsvis. ( I alla fall de två minsta, den store han är på galej :) ). Det är då man känner att man saknar någon. Någon som kramar en och ger en kärlek. Någon som man bara kan sitta med och inget göra eller fylla upp massvis med timmar tillsammans med. Jag förstår inte dem som trivs för sig själva. För det kommer jag aldrig att göra. Jag trivs som fisken i vattnet när jag har fullt med folk omkring mig. Så skönt ikväll när jag fick oväntat besök, tyvärr var det ju en väninna, så fel kön (ASG). Tänk att få sitta med tända ljus, det gör jag ju redan, ett glas av något gott, det gör jag ju också och en mysig omtänksam man vid min sida. Att när det blir fredag, och man är lite extra trött, så får man lite massage och någon som ser mig på ett annat sätt än släkt, vänner och barn.
Det finns, naturligtvis, också en annan sorts saknad i mig. Saknar mina underbara vänner neråt landet. En härlig semesterväninnna, fd granne och teaterkompis (som jag har upplevt så mycket med, både härliga och mindre härliga, trots det är vi fortfarande supervänner trots att vi inte ses så ofta) , en underbar före detta kollega (som tur är fortfarande en av mina bästa vänner, vi var som yin och yan kompletterade varandra så bra, vilka jobbdagar det var trots allt, kommer alltid komma ihåg de fula skyltarna vi rev ner mm), min vän en bit längre ner i Småland, som finns där när man behöver (det är bara att ringa, trots att vi i stort sett ses en till två gånger om året så vet jag att hon finns för mig om jag behöver), en av mina äldsta vänner, (som jag har gjort så mycket med, periodvis så hörs och ses vi inte på flera år men trots det så är hon en av de jag ringer först om jag verkligen behöver någon) och så en relativt ny vän (som jag lärde känna tack vare att vi hamnade i samma lilla by några år och att våra barn gillade att leka med varandra, en av mina vänner som jag vet finns där i vått och torrt).
Tänk vilken tur jag har så bär på denna saknad. För det visar hur rikt mitt liv är och har varit. Dessutom så har jag ju turen att ha vänner på nära håll också samt vänner som kanske inte står en riktigt lika nära men som ändå finns där i mina tankar för att de har hjälpt mig med både det ena och det andra. <3 <3
Saknar naturligtvis familjen också, men det är en annan slags saknad.
Faktiskt så saknar jag även min fd, som vän, för han har så många fina sidor, synd bara att de mindre bra fortfarande gror i mig, fast mycket mycket mer sällan och med mindre börda. Lustigt vore det annars med tanke på att har man levt i så många år tillsammans så blir en tomhet efteråt. Ska verkligen fokusera på allt bra vi gjort när jag ser honom så att jag sprider lite mer positiva tankar i världen. De onda har vi haft tillräckligt av.

Sist men inte så saknar jag min underbara pappa så mycket. Trots att han nu varit på andra sidan flera år nu så är han saknad. Han finns i mitt hjärta och jag tänker så mycket vi gjort tillsammans. Fast jag tror faktiskt att han finns här i huset och vakar över mig på ett eller annat sätt. Antingen han eller någon annan av de som jag har hållit kär, såväl släktingar som vänner som nu finns på andra sidan. Skickar en tanke till er alla.

Saknaden fyller mig ganska ofta, ibland kan den naturligtvis sprida lite negativa tankar, men då tänker jag snabbt på allt positivt med saknad och så känns det genast mycket bättre. Livet kommer att fyllas med mindre saknad och mer glädje och kärlek så småningom. Att det inte har kommit tidigare är för att jag har behövt läkas, tror jag, och att jag vill gå in i ett nytt förhållande utan att ha med för mycket problem från mitt förra.

Ha det gott nu alla och tänk på någon som du saknar med glädje. Det betyder att den personen har förgyllt ditt liv på ett härligt sätt.

Kärleken till min son men "hatet" till hans sjukdom!

Jaha, dagen idag började ju inte så bra. Var på väg att åka till jobbet efter att ha gjort frukost till mina två minsta. Ser då att min mellanson inte börjar äta och då började ju alarmklockan i mitt huvud att ringa. Är det något fel på honom? Kan tillägga att min son har diabetes och är glutenintolerant så man har väl känselspröten utanför kroppen så att säga. Mycket riktigt, mina känselspröt hade rätt frekvens inställd. Bara att ta av sig jackan och skorna, sätta sig och försöka få min son att äta sin frukost. Efter mycket matande, en arg 12-åring, druvsocker så ansåg jag att nu kan jag åka till jobbet, om inte annat för att se till att någon ta hand om mina underbara elever. (Arbetar nämligen som lärare.) Jag ber minstingen, min extrahjälp (är så glad över att jag har honom) att han ringer mig om något händer. Naturligtvis har jag koll på att min andra plutt mår någorlunda ok. Sen sätter jag mig framför ratten, efter att skrapat bort frosten och far till jobbet. Väl där ringer jag igen och då får jag veta att gosen min inte har fått på sig kläder utan bara ligger och är trött. Detta bidrar därmed till att jag ger min planering vidare och åker hem igen.
Stackars liten, han är helt slut. Vi bestämmer oss för att stanna hemma ett tag så ser vi senare om han orkar att ta sig till skolan. Det blir lite filmtittande och sen lite betapetspelande. När väl lunchen var i hans mage så kände han att nu var det nog tillräckligt med ork för att ta sig till skolan, så vi sätter oss i bilen och åker dit. Skönt att det inte blev så långvarigt denna gång, men man blir så arg/besviken/ledsen å hans vägnar. Vill ju bara att han ska må bra.

Vad kan då vara positivt med hans diabetes/glutenintolerans? För naturligtvis är det många nackdelar med det. Men eftersom det är två "sjukdomar" som man för tillfället inte kan bota så får man lära sig att leva med det. Det har ju dock gjort att vi har rutiner. Rutiner som man ibland är trött på men som också är mycket bra för alla våra kroppar. Jag har också blivit mer medveten vad gäller andra och deras eventuella allergier, samt så har jag ju fått några vänner som jag inte hade haft om min son inte blivit sjuk. En av dem är en go vän som jag har kontakt med varje vecka, så några positiva saker finns det som tur är.

Var rädda om varandra och tänk på att det alltid finns någon som har det värre, det brukar min son säga ibland när han ser vissa program på TV. Kram på er!

Mina framtidsplaner

För att må så gott och inte bli en sittande gammal nucka när jag blir äldre så måste jag ju naturligtvis ha framtidsplaner/drömmar som får mig att fokusera och se med glädje framåt i livet. Ska därför nu skriva ner tio saker/händelser som jag vill/kommer att uppleva. Det ska bli spännande att se när jag uppnår dessa planer ;).

1. Hitta kärleken igen, så att jag kan läka till 99,9 procent och må så gott som jag förtjänar.

2. Bli farmor. (Detta är ju naturligtvis inte upp till mig, men med tanke på att jag har tre söner så borde denna dröm gå i uppfyllelse :) )

3. Få mitt efterlängtade förlåt. (Detta är inte heller upp till mig, men då jag har levt med personen i fråga i över 20 år så tror jag mig känna honom trots allt)

4. Ta flygcertifikat. (Det gäller bara att ta mig råd att göra det eller så slår nr 10 in, smile.)

5. Utbilda mig vidare så att jag får mer kunskaper för att få eleverna att vilja lära mer.

6. Köpa mig en husvagn.

7. Äga en motorcykel någon gång.

8. Tatuera mig igen, bara jag kan hitta bilden som jag vill ha.

9. Ha en stuga eller husvagnen vid havet och/eller vid fjället

10. Vinna pengar, eller få pengar på ett eller annat sätt så att mina önskningar/mål slår in.

Visst finns det andra saker som jag önskar mig, viktigare saker dessutom, men dessa tio saker tror jag verkligen kommer att ske i mitt liv. Och då "The Secret" finns för mig så känner jag att de tio önskemål jag skrivit ovan är  mål som är uppnåbara. Vad gäller mina andra önskningar så är det så att de får jag jobba med tillsammans med mina underbara barn och vänner. 

Mamma kontra pedagog?!

Har idag varit på kant med mig själv lite. Fast egentligen är jag ganska trygg i där jag står. Allt började med att jag öppnade ett mail från min tonårs-sons mentor. Han går andra året på gymnasiet. Där står det att min son nu kommer att få Csn-varning, för att han varit borta 24 % från skolan. Gissa om jag var en mamma som kokade just då, trött över att jag får/fått ta allt kring den sonen och precis då kändes det som om jag bara skulle gråta, att jag inte orkade att ta hand om allt själv mer nu. Som tur är så brukar mitt kokande gå över ganska fort och min kämpaglöd kommer fram  och blir till något mer kreativt. Ringde sonen och sa att jag just nu var superbesviken på honom och att jag ville att han kom hem direkt när jag slutade så att vi kunde prata.
Väl hemma så satte jag mig ner och frågade honom vad det var som hade hänt och varför? Då berättar han att han har en lärare som han inte förstår, att han inte lär sig något där utan hellre vill ha arbete som att han kan arbeta med men för sig själv. Det andra han berättar är att han struntat i matematiken eftersom de nu går igenom sådant som han redan varit godkänd i, han fick nämligen IG i matematik A och ska ta igen det han missat. Då blev jag arg, åh sonens vägnar. Han ska väl inte läsa om sådant som han redan är godkänd i. Så jag sa helt enkelt att jag förstod honom där. Även där han hade missat två idrottslektioner, då det visade sig att de skulle ha orientering. Det har nämligen visat sig de senaste fyra åren att de har samma orienteringsbana varje år. Jag trodde att man skulle stegra sig där, de ska väl utvecklas inte stagnerat.
Naturligtvis hade han en del annan frånvaro också, försovning och håltimmar som blev längre håltimmar än vad det skulle mm ;).
Så det blev ett litet dilemma när jag skulle svara hans mentor. För jag försvarar INTE att han skolkar. Det är aldrig okej. Men som en mamma (som inte glömt sin egen tonårstid) så hade jag nog till viss del gjort samma sak. Och som mamma lyssnar jag naturligtvis på hans känslor och tankar kring sitt lärande. Jag hoppas nu dock att hans mentor förstår mina, och sonens tankar, och att de tillsammans kan hitta bra åtgärder, så att jag inte behöver vara en mamma som "bråkar". Att sonen och hans mentor kan samarbeta och göra det bättre.

Det positiva med dagen är att jag och min son fick ett mycket givande samtal. Ett samtal där vi även diskuterade en del andra saker. Det händer, tyvärr, lite för sällan nu då mamma inte är prio ett. Konstigt va ;).
Vi tog oss båda tid att verkligen lyssna till varandra och jag kände att han faktiskt förstod att han hade gjort fel men att han samtidigt kände att jag lyssnade på honom. Ofta när vi annars sitter och pratar blir det mer ytliga saker, som hur dagen har varit mm. Så när jag tänker tillbaka på det som hände så blev det något bra av det. Hoppas nu bara att det fortsätter att blomma åt det hållet.

Letar/väntar på träningsdjävulen!!

Tänk så olika man hanterar olika sorters händelser som sker i ens liv. När min pappa, alldeles för ung gick bort så fick jag besök av träningsdjävulen. Det var faktiskt riktigt trevligt. Tränade minst fem gånger i veckan och var ute och gick en hel del utöver det. Jag och en underbar väninna åkte till och med till Tylösand på Spa, men inte för att vila upp oss utan för att testa lite olika pass. Vi hann med sju pass plus att vi gick ut och gick en lång sväng. Så underbart. Gissa vilka som kände sig nöjda de två dagarna.
Väl hemma så fortsatte träningen, till den grad att till och med en kollega berättade att hon hade ögonen på mig, så att inte träningen gick över styr. Men det gjorde den som tur var aldrig, utan jag mådde bara så bra som jag kunde just då. Visst jag tryckte väl en del av min sorg framför mig, för jag gick senare in i väggen. Dock tror jag att pga att jag tränat, plus gjort en del annat, såsom gått en dramapedagogutbildning så kom jag snabbt tillbaka.
Nu när jag var med om ännu en sorg, på ett helt annat vis eftersom det inte bara var sorg för stunden utan sorgen slog hela tiden till igen och det inifrån, på min själ. Där kunde jag inte värja mig och där det dröjde väldigt länge innan jag fick någorlunda lugn, detta gjorde att träningsdjävulen försvann helt. Jag letade och letade, genom att träna vid olika tiden. Men hela tiden så skadade jag mig på ett eller annat sätt, plus att jag aldrig fick tid att läka,  innan träningsdjävulen satt på min axel. Nu hoppas jag dock att jag kan locka fram honom lite. Har bokat in mig på några bodytoningspass, står på min crosstrainer ibland, går ut och går med goa vänner och ska komma igång med styrketräningen igen.

Så snälla, göm dig inte för mig mer nu utan kom fram. Det är så skönt när du sitter på min axel. 

Denna kväll är det dags för lite bodytoning. Ska bli spännande att gå på detta pass, då jag bara gått två pass innan och det för en annan tjej. Så alla där ute, se till att träna (med måtta) så mår du lite bättre i alla fall.

Kämpa på, precis som jag, så kommer vi nog igång. Kramar i massor! 

Söndagens alla måsten ;)

Jaha då har man städat och pulat är hemma. Tänk att man alltid skjuter upp allting. Men det gjorde ju ingenting, för igår var det så soligt och varmt, trots att det var 1 oktober. Då passade jag på att njuta av livet. Bara var, men gjorde ju faktiskt en hel del med, trots att man inte tänkte på det just då. Konstigt så det kan vara. Igår var jag dock glad att jag INTE  hade hunnit med att städa av altanen. Satt där och njöt i flera timmar tillsammans med en väninna och drack en stor kopp te. Vi pratade om en hel del, men framför allt pratade vi om våra före dettor och varför de inte kan se att det de gör och har gjort sårar. Eller ser de men orkar inte ta tag i det. Funderingar om de har en bokstav? Ja diskussionerna kommer nog gå vidare. Vi pratade också om kärlekens alla underliga vägar. Jag ser fram emot att möta kärleken igen, trots allt jag varit med om. Vet att det finns en man för mig där ute som kommer att fylla mig med kärlek så att min innersta tomhet försvinner.  

Denna bild hittade jag på nätet på en sida som heter diabetes och gluten. Tänk så liten världen är, då min ena son har diabetes och gluten. Får nog ta och blogga om detta ämne någon dag om hur det är och om jag kunnat vända det till något positivt. 

Ha det nu så gott alla där ute och glöm inte bort att ge människor kärlek. De som man minst vill ge det till är nog de som behöver det mest. Så tänk åtminstone en kärlekstanke/god tanke om någon av dem.

Vänskap

Ödet ger oss släktingar, men vänner väljer vi själva. 

Jacques Delille

Det är så sant så. När man råkar ut för vissa saker så visar det sig att blod, ibland, inte är tjockare än vatten. Man kan väl säga att det har slagit mig ganska hårt. Då min fd varit otrogen många gånger samt gjort mig mycket illa i samband med vår skilsmässa och efter, aldrig fysiskt dock som tur är, så har jag varit tvungen att prioritera och be mina nära vänner att välja. Detta för att jag inte klarar av att de umgås med både mig och honom. Jag vet att han har massvis med fina sidor, de kommer jag aldrig ta ifrån honom, men det han gjort mig och att han inte kan be om ursäkt trots många år tillsammans, gör att min väg var självklar. Jag kan inte sälja min själ men det har inte varit ett enkelt beslut. Har många gånger tänkt på hur jag kunde gjort det annorlunda och varje gång har jag kommit fram till att om jag gjort det annorlunda hade min själ och mitt hjärta varit mer sönder än vad det är idag. 

Nu tillbaka till huvudspåret. Jag ställde alltså mitt krav, de flesta underbara människor förstod mig och finns fortfarande kvar. En väninna, trots att hon sagt att hon hatade otrohet, kunde inte ta ställning så när jag "tvingade" henne till det så gick vi skilda vägar och det har många gånger gjort ont. Men jag vet att hon förstår varför jag tog denna väg...

Men den som inte förstod och som jag också har mist är min syster. Hon, trots att hon från början visste mer än många av mina vänner, tog ställning för min fd. Hon säger själv att hon inte gjorde det, men om man festar tillsammans med min fd istället för att komma till mig när jag hade en födelsedagsfest, med underbara vänner som tur är, så anser jag att man har tagit ställning. 

En lojal vän är värd mer än tiotusen släktingar.

Euripides

Den saknaden jag känner för min syster och min vän kommer och går, jag vet att den så småningom kommer att blekna mer och mer. 

Detta för att jag har så fantastiska vänner runt omkring mig. Jag är så lyckligt lottad så att jag kan säga att jag faktiskt har minst tio riktiga vänner som jag litar helt fullt på. Jag vet att dessa underbara vänner kan jag ringa till mitt i natten. Vi behöver inte träffas jämt men de finns här ändå. Några mycket nära, några på långt avstånd, men ändå nära mitt hjärta. 

Svårigheten är inte att dö för en vän, 

utan att hitta en vän som är värt att dö för.

Tänk då vilken tur i livet jag faktiskt har som har många underbara vänner som jag skulle göra allt för. 

Denna underbara skylt har jag fått av en av mina vänner 

När jag försöker tänka positivt kring min syster och min väninna så tänker jag ofta att min fd behöver dem mer just nu. För han har så mycket mer att bära. Han har gjort saker som han egentligen inte ville skulle hända, även om han inte sagt förlåt till mig. Han behöver därför vänner för att läka och så småningom se vad som hänt. Då kommer mitt efterlängtade förlåt. Vissa människor har bara så svårt att säga dessa ord, speciellt när man sårat för mycket. Så kärlek från vänner kanske öppnar upp. Det tror i alla fall jag. 

Tilläggas kan att det faktiskt finns släktingar som visar att blod ibland är tjockare än vatten. Min underbara lillebror stöttade mig jättemycket när jag hade det som jobbigast. 

Kramar i massor till er alla här ute. 

Hur kan man prioritera så fel!!

Har idag varit så fruktansvärt arg på mina barns pappa. Vi har tyvärr inte någon kontakt med varandra annat än via sms pga en hel del skit han gjort mig, där han krossat mitt hjärta och själ bland annat genom otrohet mm. Trots det har jag alltid tänkt att barnen ska ha två föräldrar, de ska så sällan som möjligt få höra mig säga något elakt mot deras far. Någon enstaka gång har jag dock inte kunnat hålla helt tyst. En sådan gång var idag, då min mellanson som har diabetes kom och var besviken. Han har varit hemma två dagar med mig då någon "basislusk" eller något annat satt hans kropp ur spel. När han nu till helgen egentligen skulle till sin pappa så kom han och frågade om han fick stanna hos mig. Detta för att hans pappa inte kunde stanna hemma, trots att min son bett honom om det eftersom han är så trött nu, utan var tvungen att åka till stugan. När vår son verkligen trycker på att han inte orkar åka så får han som svar, då är det upp till din mamma. VAD!!! Mig??? Först sa jag nej eftersom jag egentligen ska på en middag i morgon kväll. Men eftersom mina barn är mig så kära och jag har dem inte så många år till så ändrade jag mig. Jag gick in till min son, kramade om honom och sa att naturligtvis får stanna hos mig i helgen eftersom att jag älskar honom. Att jag reagerat så starkt var att jag blev arg och besviken på hans pappa. (Detta kanske jag inte skulle sagt men ibland orkar jag inte hålla skenet uppe.) Jag gav min son en kram till och gick sen och var sååååå ARG!!!
När jag lugnat ner mig lite och försökt tänka positivt så landade jag i att jag ska vara glad över att jag har mina barn och får en helg till med dem. Att i framtiden kommer de att se vem som gjorde vilka prioriteringar och då kan jag leva med ett bättre samvete. Jag ser alltså nu fram emot en helg med honom, och storsonen som bara bor hos mig för tillfället. Kommer att gå på middagen en sväng och sen hem för att ha en myshelg.

Ha det så gott där ute i Sverige alla människor och tänk på att se det viktiga i livet. Allt för många som glömmer bort det och som missar sin chans. Kramar i massor