Hur mycket ska man orka!

Jaha då gick luften ur en igen och det rejält. Förstår inte hur mycket man ska orka, men vet ju att jag tar mig igenom detta med. Tycker att jag kämpar och kämpar och kämpar, men sonen ändå inte förstår. Vet att tonåringar är tonåringar men när man får ta allt själv så rasar man till slut ihop och det gjorde jag rejält igår kväll. Sonen är i en rejäl det finns inget roligt-period. så är skolan inte viktig, vilket säkert är så för många. Men att ändå ta ansvar för att ta sig till skolan, det borde väl vara viktigt, eller?? Nej tydligen inte. Nu ryker CSN, jag skiter väl i pengarna, men jag bryr mig om min plutt. Jag älskar honom och vill att det ska gå bra för honom. Idag kommer man inte långt om man inte har en gymnasieutbildning.
Inte blev dagen bättre av att jag kände mig tvungen att skicka sms till hans pappa och berätta. Detta trots att han inte bor hos honom. Men jag kände att han är ju ändå hans pappa. Tyvärr mår jag skitdåligt över att behöva ha kontakt med honom pga allt han gjort mig. Som tur är fick jag ingen skit för att jag inte sagt något tidigare om varningen sonen fick. Inte ens när han skrev att han skulle sälja bilen om sonen inte tog sig i kragen och jag svarade att jag inte tror på straff utan på diskussioner och åter diskussioner. Blev bara ledsen över att kommentaren kom över huvudtaget. Hade såååå önskat att han i stället skrivit att han skulle ta sig tid och bara umgås med honom en stund. Och tänk så mycket lättare allt varit om vi kunnat prata med varandra, om jag hade fått mitt förlåt.
Inte blev det bättre av att halva huset var totalt mörkt i morse. Det var ingen stor sak, men efter att ha gråtit i flera timmar kvällen innan, avbeställt en tjejmiddag pga att jag inte orkar laga mat, bilens tvåor var mer jobb och kommer att kosta mer än vad jag trodde och att mittensonen är sjuk i sin diabetes mm så gick proppen ur. Visste ju inte vart huvudströmmen fanns så min minsta son ringde sin pappa som förklarade vart den fanns, vill inte ha något med honom att göra förrän han visar sitt hjärta (som jag vet finns där inne). Men det som gjorde mest ont är att då ringer han för att kolla hur det gått, till sonen naturligtvis eftersom jag inte pratar med honom. Det kan han bry sig om, men mitt hjärta då. Vi levde ju trots allt tillsammans så länge att min respekt borde vara något värd.

Vad kan då vara bra med det här? Ja alla säger ju att man blir väldigt stark så småningom, det blir väl bra det... Jag hoppas bara att det kommer snart.
Det jag dock känner är att jag har underbara vänner som finns och förstår. Kommer nog att få besök idag och få lite energi från både den ena och den andra av dem.

Så ha det nu gott allihop där ute, ge varandra kärlek och energi.

Tacksamhet!

Jaha då var det dags för en liten fundering. Vad är jag tacksam för? Fick i uppgift idag från mitt dagliga "The Secret" och där stod det att jag skulle skriva ner så mycket som möjligt  som jag var tacksam för så här gör jag ett försök.
Först och främst är jag tacksam för att jag är den jag är, visst har jag en hel del fel som jag jobbar med men jag är ändå till stor del nöjd med mig och min personlighet.
Det jag är allra nöjdast över är att jag har tre underbara barn naturligtvis. Man kan ju inte vara annat, inte ens idag när mellansonen sårat mig med orden: Då flyttar jag till pappa. Det högg till i hjärtat men samtidigt tänker jag om jag miste min son så skulle jag sakna även de små bråken (en kollega till mig som miste sin son som fick mig att förstå att man även ska vara tacksam för det som man tycker är jobbigt för man kommer att sakna det om det försvinner), mina barn är mitt allt. De ger mig irriterande rynkor och gråa hårstrån men också kärlek och mycket glädje.
Jag är tacksam för att jag trots allt min före detta gjort mig, så försöker jag tänka på allt positivt vi har gjort tillsammans och det positiva som han har, för det visar att jag trots allt är på rätt väg i livet, till den ljusa sidan. Även om jag har mycket att jobba på fortfarande.
Tänker också på att jag har ett bra hus, ett utvecklande jobb med underbara kollegor och en bra chef. Hur många är det som längtar efter bara en av de tre sakerna. Jag har dessutom visat mig själv att jag till 95 % klarar av att fixa det i huset som behövs fixas och lite till. Jag kan mer än vad jag själv trodde innan skilsmässan.
Mina vänner, de fyller mitt hjärta med skratt, värme och uppmuntran varje dag. De finns där när jag minst behöver det, men framför allt när jag som MEST behöver det. Mina vänner är utspridda i Sverige men de finns i mitt hjärta varje dag. Och trots att jag bara bott här i några år så har jag fått underbara och superdupermysiga vänner här som jag gör så mycket roligt med.Allt jag har upplevt med mina syskon och föräldrar samt annat i livet har också förgyllt mina dagar.
 Jag är tacksam för att bli bjuden på en kopp te (eller när jag bjuder på en kopp) eller när jag hittar en ny tesort i affären som jag inte provat förut.
Jag är glad för varje morgon när jag vaknar och varje kväll när jag går och lägger mig och tänker på allt trevligt jag varit/ ska vara med om.
Åh, jag skulle kunna forsättta i all evighet, men jag känner hur glädjen och värmen sprider sig inuti mig. En underbart skön känsla.
Tacksamhet är något som alla borde få känna varje dag så glöm nu inte att visa tacksamhet över åtminstone en sak när du läser det här.

Saknad

Jaha då sitter man i sin ensamhet och funderar. Barnen sover, förhoppningsvis. ( I alla fall de två minsta, den store han är på galej :) ). Det är då man känner att man saknar någon. Någon som kramar en och ger en kärlek. Någon som man bara kan sitta med och inget göra eller fylla upp massvis med timmar tillsammans med. Jag förstår inte dem som trivs för sig själva. För det kommer jag aldrig att göra. Jag trivs som fisken i vattnet när jag har fullt med folk omkring mig. Så skönt ikväll när jag fick oväntat besök, tyvärr var det ju en väninna, så fel kön (ASG). Tänk att få sitta med tända ljus, det gör jag ju redan, ett glas av något gott, det gör jag ju också och en mysig omtänksam man vid min sida. Att när det blir fredag, och man är lite extra trött, så får man lite massage och någon som ser mig på ett annat sätt än släkt, vänner och barn.
Det finns, naturligtvis, också en annan sorts saknad i mig. Saknar mina underbara vänner neråt landet. En härlig semesterväninnna, fd granne och teaterkompis (som jag har upplevt så mycket med, både härliga och mindre härliga, trots det är vi fortfarande supervänner trots att vi inte ses så ofta) , en underbar före detta kollega (som tur är fortfarande en av mina bästa vänner, vi var som yin och yan kompletterade varandra så bra, vilka jobbdagar det var trots allt, kommer alltid komma ihåg de fula skyltarna vi rev ner mm), min vän en bit längre ner i Småland, som finns där när man behöver (det är bara att ringa, trots att vi i stort sett ses en till två gånger om året så vet jag att hon finns för mig om jag behöver), en av mina äldsta vänner, (som jag har gjort så mycket med, periodvis så hörs och ses vi inte på flera år men trots det så är hon en av de jag ringer först om jag verkligen behöver någon) och så en relativt ny vän (som jag lärde känna tack vare att vi hamnade i samma lilla by några år och att våra barn gillade att leka med varandra, en av mina vänner som jag vet finns där i vått och torrt).
Tänk vilken tur jag har så bär på denna saknad. För det visar hur rikt mitt liv är och har varit. Dessutom så har jag ju turen att ha vänner på nära håll också samt vänner som kanske inte står en riktigt lika nära men som ändå finns där i mina tankar för att de har hjälpt mig med både det ena och det andra. <3 <3
Saknar naturligtvis familjen också, men det är en annan slags saknad.
Faktiskt så saknar jag även min fd, som vän, för han har så många fina sidor, synd bara att de mindre bra fortfarande gror i mig, fast mycket mycket mer sällan och med mindre börda. Lustigt vore det annars med tanke på att har man levt i så många år tillsammans så blir en tomhet efteråt. Ska verkligen fokusera på allt bra vi gjort när jag ser honom så att jag sprider lite mer positiva tankar i världen. De onda har vi haft tillräckligt av.

Sist men inte så saknar jag min underbara pappa så mycket. Trots att han nu varit på andra sidan flera år nu så är han saknad. Han finns i mitt hjärta och jag tänker så mycket vi gjort tillsammans. Fast jag tror faktiskt att han finns här i huset och vakar över mig på ett eller annat sätt. Antingen han eller någon annan av de som jag har hållit kär, såväl släktingar som vänner som nu finns på andra sidan. Skickar en tanke till er alla.

Saknaden fyller mig ganska ofta, ibland kan den naturligtvis sprida lite negativa tankar, men då tänker jag snabbt på allt positivt med saknad och så känns det genast mycket bättre. Livet kommer att fyllas med mindre saknad och mer glädje och kärlek så småningom. Att det inte har kommit tidigare är för att jag har behövt läkas, tror jag, och att jag vill gå in i ett nytt förhållande utan att ha med för mycket problem från mitt förra.

Ha det gott nu alla och tänk på någon som du saknar med glädje. Det betyder att den personen har förgyllt ditt liv på ett härligt sätt.

Kärleken till min son men "hatet" till hans sjukdom!

Jaha, dagen idag började ju inte så bra. Var på väg att åka till jobbet efter att ha gjort frukost till mina två minsta. Ser då att min mellanson inte börjar äta och då började ju alarmklockan i mitt huvud att ringa. Är det något fel på honom? Kan tillägga att min son har diabetes och är glutenintolerant så man har väl känselspröten utanför kroppen så att säga. Mycket riktigt, mina känselspröt hade rätt frekvens inställd. Bara att ta av sig jackan och skorna, sätta sig och försöka få min son att äta sin frukost. Efter mycket matande, en arg 12-åring, druvsocker så ansåg jag att nu kan jag åka till jobbet, om inte annat för att se till att någon ta hand om mina underbara elever. (Arbetar nämligen som lärare.) Jag ber minstingen, min extrahjälp (är så glad över att jag har honom) att han ringer mig om något händer. Naturligtvis har jag koll på att min andra plutt mår någorlunda ok. Sen sätter jag mig framför ratten, efter att skrapat bort frosten och far till jobbet. Väl där ringer jag igen och då får jag veta att gosen min inte har fått på sig kläder utan bara ligger och är trött. Detta bidrar därmed till att jag ger min planering vidare och åker hem igen.
Stackars liten, han är helt slut. Vi bestämmer oss för att stanna hemma ett tag så ser vi senare om han orkar att ta sig till skolan. Det blir lite filmtittande och sen lite betapetspelande. När väl lunchen var i hans mage så kände han att nu var det nog tillräckligt med ork för att ta sig till skolan, så vi sätter oss i bilen och åker dit. Skönt att det inte blev så långvarigt denna gång, men man blir så arg/besviken/ledsen å hans vägnar. Vill ju bara att han ska må bra.

Vad kan då vara positivt med hans diabetes/glutenintolerans? För naturligtvis är det många nackdelar med det. Men eftersom det är två "sjukdomar" som man för tillfället inte kan bota så får man lära sig att leva med det. Det har ju dock gjort att vi har rutiner. Rutiner som man ibland är trött på men som också är mycket bra för alla våra kroppar. Jag har också blivit mer medveten vad gäller andra och deras eventuella allergier, samt så har jag ju fått några vänner som jag inte hade haft om min son inte blivit sjuk. En av dem är en go vän som jag har kontakt med varje vecka, så några positiva saker finns det som tur är.

Var rädda om varandra och tänk på att det alltid finns någon som har det värre, det brukar min son säga ibland när han ser vissa program på TV. Kram på er!

Mina framtidsplaner

För att må så gott och inte bli en sittande gammal nucka när jag blir äldre så måste jag ju naturligtvis ha framtidsplaner/drömmar som får mig att fokusera och se med glädje framåt i livet. Ska därför nu skriva ner tio saker/händelser som jag vill/kommer att uppleva. Det ska bli spännande att se när jag uppnår dessa planer ;).

1. Hitta kärleken igen, så att jag kan läka till 99,9 procent och må så gott som jag förtjänar.

2. Bli farmor. (Detta är ju naturligtvis inte upp till mig, men med tanke på att jag har tre söner så borde denna dröm gå i uppfyllelse :) )

3. Få mitt efterlängtade förlåt. (Detta är inte heller upp till mig, men då jag har levt med personen i fråga i över 20 år så tror jag mig känna honom trots allt)

4. Ta flygcertifikat. (Det gäller bara att ta mig råd att göra det eller så slår nr 10 in, smile.)

5. Utbilda mig vidare så att jag får mer kunskaper för att få eleverna att vilja lära mer.

6. Köpa mig en husvagn.

7. Äga en motorcykel någon gång.

8. Tatuera mig igen, bara jag kan hitta bilden som jag vill ha.

9. Ha en stuga eller husvagnen vid havet och/eller vid fjället

10. Vinna pengar, eller få pengar på ett eller annat sätt så att mina önskningar/mål slår in.

Visst finns det andra saker som jag önskar mig, viktigare saker dessutom, men dessa tio saker tror jag verkligen kommer att ske i mitt liv. Och då "The Secret" finns för mig så känner jag att de tio önskemål jag skrivit ovan är  mål som är uppnåbara. Vad gäller mina andra önskningar så är det så att de får jag jobba med tillsammans med mina underbara barn och vänner. 

Mamma kontra pedagog?!

Har idag varit på kant med mig själv lite. Fast egentligen är jag ganska trygg i där jag står. Allt började med att jag öppnade ett mail från min tonårs-sons mentor. Han går andra året på gymnasiet. Där står det att min son nu kommer att få Csn-varning, för att han varit borta 24 % från skolan. Gissa om jag var en mamma som kokade just då, trött över att jag får/fått ta allt kring den sonen och precis då kändes det som om jag bara skulle gråta, att jag inte orkade att ta hand om allt själv mer nu. Som tur är så brukar mitt kokande gå över ganska fort och min kämpaglöd kommer fram  och blir till något mer kreativt. Ringde sonen och sa att jag just nu var superbesviken på honom och att jag ville att han kom hem direkt när jag slutade så att vi kunde prata.
Väl hemma så satte jag mig ner och frågade honom vad det var som hade hänt och varför? Då berättar han att han har en lärare som han inte förstår, att han inte lär sig något där utan hellre vill ha arbete som att han kan arbeta med men för sig själv. Det andra han berättar är att han struntat i matematiken eftersom de nu går igenom sådant som han redan varit godkänd i, han fick nämligen IG i matematik A och ska ta igen det han missat. Då blev jag arg, åh sonens vägnar. Han ska väl inte läsa om sådant som han redan är godkänd i. Så jag sa helt enkelt att jag förstod honom där. Även där han hade missat två idrottslektioner, då det visade sig att de skulle ha orientering. Det har nämligen visat sig de senaste fyra åren att de har samma orienteringsbana varje år. Jag trodde att man skulle stegra sig där, de ska väl utvecklas inte stagnerat.
Naturligtvis hade han en del annan frånvaro också, försovning och håltimmar som blev längre håltimmar än vad det skulle mm ;).
Så det blev ett litet dilemma när jag skulle svara hans mentor. För jag försvarar INTE att han skolkar. Det är aldrig okej. Men som en mamma (som inte glömt sin egen tonårstid) så hade jag nog till viss del gjort samma sak. Och som mamma lyssnar jag naturligtvis på hans känslor och tankar kring sitt lärande. Jag hoppas nu dock att hans mentor förstår mina, och sonens tankar, och att de tillsammans kan hitta bra åtgärder, så att jag inte behöver vara en mamma som "bråkar". Att sonen och hans mentor kan samarbeta och göra det bättre.

Det positiva med dagen är att jag och min son fick ett mycket givande samtal. Ett samtal där vi även diskuterade en del andra saker. Det händer, tyvärr, lite för sällan nu då mamma inte är prio ett. Konstigt va ;).
Vi tog oss båda tid att verkligen lyssna till varandra och jag kände att han faktiskt förstod att han hade gjort fel men att han samtidigt kände att jag lyssnade på honom. Ofta när vi annars sitter och pratar blir det mer ytliga saker, som hur dagen har varit mm. Så när jag tänker tillbaka på det som hände så blev det något bra av det. Hoppas nu bara att det fortsätter att blomma åt det hållet.

Letar/väntar på träningsdjävulen!!

Tänk så olika man hanterar olika sorters händelser som sker i ens liv. När min pappa, alldeles för ung gick bort så fick jag besök av träningsdjävulen. Det var faktiskt riktigt trevligt. Tränade minst fem gånger i veckan och var ute och gick en hel del utöver det. Jag och en underbar väninna åkte till och med till Tylösand på Spa, men inte för att vila upp oss utan för att testa lite olika pass. Vi hann med sju pass plus att vi gick ut och gick en lång sväng. Så underbart. Gissa vilka som kände sig nöjda de två dagarna.
Väl hemma så fortsatte träningen, till den grad att till och med en kollega berättade att hon hade ögonen på mig, så att inte träningen gick över styr. Men det gjorde den som tur var aldrig, utan jag mådde bara så bra som jag kunde just då. Visst jag tryckte väl en del av min sorg framför mig, för jag gick senare in i väggen. Dock tror jag att pga att jag tränat, plus gjort en del annat, såsom gått en dramapedagogutbildning så kom jag snabbt tillbaka.
Nu när jag var med om ännu en sorg, på ett helt annat vis eftersom det inte bara var sorg för stunden utan sorgen slog hela tiden till igen och det inifrån, på min själ. Där kunde jag inte värja mig och där det dröjde väldigt länge innan jag fick någorlunda lugn, detta gjorde att träningsdjävulen försvann helt. Jag letade och letade, genom att träna vid olika tiden. Men hela tiden så skadade jag mig på ett eller annat sätt, plus att jag aldrig fick tid att läka,  innan träningsdjävulen satt på min axel. Nu hoppas jag dock att jag kan locka fram honom lite. Har bokat in mig på några bodytoningspass, står på min crosstrainer ibland, går ut och går med goa vänner och ska komma igång med styrketräningen igen.

Så snälla, göm dig inte för mig mer nu utan kom fram. Det är så skönt när du sitter på min axel. 

Denna kväll är det dags för lite bodytoning. Ska bli spännande att gå på detta pass, då jag bara gått två pass innan och det för en annan tjej. Så alla där ute, se till att träna (med måtta) så mår du lite bättre i alla fall.

Kämpa på, precis som jag, så kommer vi nog igång. Kramar i massor! 

Söndagens alla måsten ;)

Jaha då har man städat och pulat är hemma. Tänk att man alltid skjuter upp allting. Men det gjorde ju ingenting, för igår var det så soligt och varmt, trots att det var 1 oktober. Då passade jag på att njuta av livet. Bara var, men gjorde ju faktiskt en hel del med, trots att man inte tänkte på det just då. Konstigt så det kan vara. Igår var jag dock glad att jag INTE  hade hunnit med att städa av altanen. Satt där och njöt i flera timmar tillsammans med en väninna och drack en stor kopp te. Vi pratade om en hel del, men framför allt pratade vi om våra före dettor och varför de inte kan se att det de gör och har gjort sårar. Eller ser de men orkar inte ta tag i det. Funderingar om de har en bokstav? Ja diskussionerna kommer nog gå vidare. Vi pratade också om kärlekens alla underliga vägar. Jag ser fram emot att möta kärleken igen, trots allt jag varit med om. Vet att det finns en man för mig där ute som kommer att fylla mig med kärlek så att min innersta tomhet försvinner.  

Denna bild hittade jag på nätet på en sida som heter diabetes och gluten. Tänk så liten världen är, då min ena son har diabetes och gluten. Får nog ta och blogga om detta ämne någon dag om hur det är och om jag kunnat vända det till något positivt. 

Ha det nu så gott alla där ute och glöm inte bort att ge människor kärlek. De som man minst vill ge det till är nog de som behöver det mest. Så tänk åtminstone en kärlekstanke/god tanke om någon av dem.