Kan man vara glad över att sonen tydligen inte vill åka till sin far? Får man känna att äntligen får jag ha honom lite mer igen? Har faktiskt undrat varför hans pappa inte har kommit och hämtat honom, men nu ska (väl) hans pappa har lite upprättelse i alla fall. För, enligt honom, så har han tjatat på sonen att han ska komma till honom. Jag har själv tänkt att varför kommer han inte och hämtar honom, jag hade inte velat vara utan sonen så länge nämligen. Men tydligen har då mitt ex tjatat på sonen men inte fått honom dit.
Då, nu när mitt ex skrev om detta kunde jag äntligen ta upp, utan att få någon skit, att jag tycker att sonen antingen ska bo bara på ett ställe eller så måste strukturen finnas, för att jag ska veta om jag ska laga mat till en eller två. Inte för att jag vill att sonen ska vara hos sin far, för jag vill ha honom boende hos mig hela tiden, trots att han snart är utflygen. Jag blev mamma för att få umgås med mina barn så mycket som det går och de vill förstås ;). Och min fd höll med mig, men på ett litet annat sätt än vad jag gjort. Men det är ändå något att vara lite glad för, ingen skit alls där...
Kanske får jag nu njuta av att få ha sonen lite mer. Vore så gott att få denna bekräftelse på att han känner sig hemma här. Att här som han hela tiden har bott, under skilsmässa mm när han inte hade någon plats hos sin pappa, känns som den trygga punkt han behöver innan han flyttar hemifrån. Att allt tjat och bråk lönar sig för att trygghet mm finns mellan oss. Att allt slit som jag alldeles själv fick uppbåda, då jag kände att jag höll på att gå sönder, nu ska ge lite frukt. Hoppas, hoppas, hoppas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar