Sitter nu och njuter (nja det var väl inte hela sanningen, men jag mår i alla fall helt ok) i Söderhamn. Har idag låtit mig själv bara vara, solat och ätit gott. Saknat mina underbara barn och vänner. Men samtidigt valt att bara vara och där har jag kommit LÅNGT. Vet att några av mina nära vänner förstår mig när jag skriver att jag nästan njutit av dagen. Gett det det bästa under omständigheterna och låtit mig själv bara vara. För vissa av er så är det nog inget konstigt men för mig som faktiskt varit översocial så är det en läroprocess att vara helt själv en midsommar. En väninna skulle ev. kommit ner till husvagnen men fick förhinder. Jag har lyssnat och kollat på barn som dansat kring midsommarstången, utan att fälla en tår. Jag har ringt världens underbaraste, utan att längta ihjäl mig totalt. Detta är ett stort steg framåt. Att låta mig själv bara vara med mig själv, ja det är ett stort steg. Speciellt när det är midsommar. För mig är midsommar en helg tillsammans med vänner och barn. Skinkan och potatisen har jag ätit, men utan Dooleysen det här året, för det är något som jag gjort tillsammans med en underbar vän, som jag kanske måste släppa och det gör ont. Dooleysen får komma ett år när jag är redo igen, för det är något jag gillar att ta något glas av när de andra tar en nubbe.
Jordgubbar och grädde ska man också ha, men då ska det trängas en massa barn och vilja ha, detta året satt jag för mig själv, men njöt ändå av denna underbara "gubbe". Grillat, naturligtvis! Solen har lyst hela dagen, så vädret har varit helt perfekt.
Det som ändå gör att jag faktiskt kan njuta, en del i alla fall, är att det har visat sig att även här finns det människor som hjälper folk de inte känner. Och det känns skönt.
Nästa gång jag åker hit blir det med barnen och då kommer jag att må bättre än vad jag gör idag. Det jag trots allt kan säga är att jag mår bättre här än vad jag skulle gjort hemma en midsommar själv. Visst kunde jag firat den med mina goa underbara vänner, men kände inte för att vara i Skara utan barnen. Så därför valde jag att bara vara.
Och det var nog bra, med tanke på att min ärlighet gjort det jobbigt för en annan. Och det är så livet är.
Men som sagt, i min ensamhet kunde inte livet vara bättre nu. Havet nära och solen som värmer min själ.
Midsommarkram till er alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar