Vad olika man reagerar!

Jaha då har man suttit en dag till och bara haft värk i hela kroppen efter chocken. Så konstigt att man varje gång man är med om en sorg så reagerar man olika.
Jag har idag varit ute en sväng. Skottade en stund men orkade inte mer än en halvtimme sedan var jag helt slut. Tog bilen och handlade lite, men ville inte träffa någon. Skyndade mig förbi folk för att slippa säga hej. Min sorg syns ju inte utanpå.
Vill bara vara för mig själv, samtidigt som jag egentligen inte vill det. Att jag inte vill träffa folk får mig att förstå att detta kommer att göra ont länge.
Känner att tålamodet inte finns här, men det får ta tid. En saknad måste få sitt utlopp, livet kommer ju för alltid bli annorlunda.