Så j..la trött på att det alltid stämmer att en olycka inte kommer ensam. Tyckte att det var tillräckligt med att mista min lillasyster, men inte. Min goa, glada, varmhjärtade kusin har också lämnat detta liv, 44 år gammal. Hon var alltid glad och positiv. Känns så overkligt, men vet ju att det är sant.
Fick veta det först igår, tyvärr sist av alla verkar det som, men spelar ingen roll. Igår var jag som i chock, grät inte mycket alls. Bara frös och frös och frös och hade ingen matlust eller någon ork. En av mina vänner kom förbi och pratade/fanns för mig i några timmar. Sedan blev det som vanligt en natt med väldigt lite sömn. Försöker se ljuset i tunneln men det är väldigt långt borta. Känner mig rotlös och vill bara flytta härifrån, det tar ju aldrig slut med sorgerna här. Släkten är så långt borta!
Har chattat med vänner nere i Småland. Det har känts skönt att få prata om Jonna och att få känna sig nära. Pratade också med systersonen i nästan en timme, vilket var så skönt. Chocken släppte då taget en bit och tårarna rann och rann och rann.
Just i den stund kom en annan vän förbi och det gjorde att fokus försvann från sorgen ett tag. Skönt att få andas mellan tårarna, då smärtan är olidlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar