Det gör så ont, det känns så fel!

Kan någon väcka mig ur denna dröm och säga att det verkligen bara var en dröm?? ...
Nej, det var väl det jag trodde! Efter alla tårar och och att det värker fortfarande, så måste det väl tyvärr vara sant.
Att missta sin lillasyster gör ont, hon blev ju bara 37 år, Visst hon var speciell med sin cp-skada, men hon var min lillasyster som skrattade gott när vi fyllde huset. Som visade sina känslor och njöt av att bara vara.

Nu ligger jag i sängen och tårarna trillar. Varför kan jag inte bara få det lugnt i min själ, har jag inte varit med om tillräckligt? Tydligen inte!!
Lite till orkar jag, jag har ju bara mist min pappa (han som stod mig närmast och alltid fanns där), min bonusmamma, mina två farbröder, min farmor (som inte orkade leva när hon mist två söner så hon valde att somna in), jag har ju bara en son som har en svårinställd diabetes och ingen att luta sig mot när det gör ont eller är kämpigt kring honom, jag har ju bara blivit sviken av den jag litade på i 21 år och som sedan ljög mig rätt upp i ansiktet om att han alltid varit ärlig mot mig och aldrig gjort mig illa. Så ge mig en käftsmäll till, det orkar jag..