Trött och sliten!

Jaha dags igen att känna sig sliten och trött efter jobbet. Och inte detta för att jag har ett slitsamt jobb. Visst kan det ibland vara arbetsamt men samtidigt trivs jag och har, för mig, det mest rätta jobbet som finns. Men nu var det dags igen. Min närmsta kollega är sjukskriven. Har på tre år bytt kollegor tre gånger samt fått några vikarier däremellan. Det är tur att jag och eleverna har fått behålla varandra :D. Skämt och sidor, känns tufft. Att dessutom min kollega inte vet vad det är som är fel på henne, gör mig ännu mer oroad. Har varit nog med ledsamheter nu, får hoppas att det är något "enkelt" som går att kurera relativt snabbt. Då hon varit sjuk har jag indirekt några dagar arbetat för två, fått in en annan kollega tillsammans med elever och lite annan hjälp, en kollega som gärna hjälper till, som tur är för annars hade jag nog inte orkat. Tur man har lätt för att göra schema mm och tycker det är kul. Men saknar någon att bolla med när jag gör LPP mm, någon att diskutera vissa saker med.
Den enda fördelen i det här är att jag, i alla fall tillfälligt får ha min "gamla" kollega med dottern som fick leukemi som vikarie. Att få skratta och ha kul med henne ett tag kommer nog att lätta upp min trötta själ.

Först tänkte jag bara gnälla men sen så tänkte jag om!

Jaha, det tar tydligen aldrig slut. Får fortfarande, men mer sällan ska sägas, sms som får mig att må illa långt in i själen från mitt ex. Direkt när jag får det så mår jag så illa, vad är det som hänt som gör att det måste vara så här. Men nu har jag kommit så långt att jag, faktiskt, lättare skakar av mig dem. Visst blir jag arg, ledsen eller kanske det rätta ordet är besviken fortfarande, men inte lika länge. Den här gången gällde det något kring vår son och hans diabetes, trots att jag gör allt för sonens skull men fick en känga för att ja, jag vet inte vad jag ska säga vill att sonen ska få det så bra i sin nya skola som möjligt. Som tur är har jag också kloka vänner som ser vad jag gör och finns för mig. Dessutom är de så kloka och öppnar mina ögon för det jag ska fokusera på. En väninna skrev, att det är så många som vet att allt jag gör är för mina barns bästa och att det aldrig kommer att ändras. Värmde mitt hjärta så gott. En annan väninna skrev, eftersom jag hade hennes son, två av mina hjärtan samt en kille till i husvagnen, att jag bara skulle titta vad jag hade nära mig och fokusera på det. Så det var vad jag gjorde. Njöt av att få en sådan kvalitetstid med dem sista veckan på sommarlovet. Tog mig verkligen tid till att njuta av varje stund med dem. Att se dem leka själva medan jag tog en kopp te, att ha trampebilsrace mot dem, spela spel och nummerkubb med dem, ja helt enkelt njuta och ta tillvara på varje minut. Det är sådant jag ska fokusera på . Det andra kommer jag nog aldrig undan, men ju bättre jag blir på att se allt underbart i mitt liv, desto mindre ont kommer det andra att göra. Så välj några härliga moment i ert liv som ni fokuserar på när det kommer mindre bra stunder så blir de mindre bra stunderna inte lika jobbiga.

Kramar till alla underbara människor.

Vad är det som saknas i min kropp?

Sitter nu i förtältet och tänker på vilken underbar sommar jag faktiskt har haft, för det har jag trots hur det känns inuti mig. Vad sommaren har gett mig kommer jag att skriva om  en annan gång, just nu kände jag att jag behövde skriva av mig kring mitt inre. Trots allt som  hänt av roligheter, resor, vänner mm så känner jag mig trött och håglös. Ja, inte när jag umgås med folk, men så fort jag är ensam. Därför har jag valt att vara mycket ensam för att se om lugnet kan ge mig en större visdom. När jag har folk omkring mig så mår jag så gott och har så kul, men vad händer med mig sen. När jag sitter för mig själv och faktiskt egentligen har det ganska skönt.

Jo, jag blir trött och orkar inte mycket alls. Jag försöker, genom att gå ut och gå, njuta av varje minut av härliga saker och ser mig omkring. Njuter av böcker och filmer, OS mm. Njuter av god mat varje dag och av att se människor i alla de slag. Men ändå är jag, trots sex veckors ledighet nu  och mycket ute i solen, trött och sliten när jag är själv.

Så kanske det är något som saknas? Sitter och funderar på vad, behöver jag någon medicin som saknas i min kropp. Tycker att jag borde få i mig en massa endorfiner, sjunger varje dag, för Caroline af Ugglas har berättat att forskarna har kommit fram till att sång och musik lössläpper fler endorfiner. Är ju inte en person som knaprar tabletter om jag inte måste, men kanske det nu är så att jag måste. Att trots att jag lever och mår gott, behöver en extra liten push? Fast innan jag ger mig på mediciner mm, ska jag testa på massageterapi. Kanske det kan hjälpa mig bättre?!!

Livets kraft!

Har haft underbara dagar tillsammans med mina barn och vänner. Gissa om jag gillar att jag nu vet att barnen är hos mig i fyra hela veckor. Det är ren och skär lycka det. Att sommartiden tillsammans också börjar toppen gör ju inte saken sämre. Minstingen och jag drog till Söderhamn på lördagen och hade en myskväll i husvagnen. Vi shoppade lite och slutade kvällen med en film. Dagen efter kom en underbar vän till husvagnen och vi spelade minigolf, gick en runda mm innan det var dags att hämta son nr två tillsammans med hennes minsta son. De hade varit på fotbollscup, men hade otur och åkte ut på straffar i semifinalen. Trots det hade de haft trevligt, fanns ju några snygga tjejer som spelade på cupen också :D. Måndagen och tisdagen blev fylld av beachvolleyboll, geocaching, bad i havet, minigolf, grillning, sol mm. Så underbart och man mådde kanon. Tisdagskvällen avslutades med quice och trubadurafton. Ett par yngre män frågade om de fick sitta hos oss och det fick de ju gärna. Men efter en halvtimme, när alla barn kom (det var tre extra med denna gång) så sa de hej då och stack till ett annat bord. ASG. Det var sådana underbara dagar och jag fyllde verkligen på mitt lyckorus. Hade gärna stannat några dagar till men då ena sonen ville fira en för honom viktig vän som fyllde år, så åkte vi hemåt igen.

Så underbart livet är när det är fyllt av vänner, barn och massvis med händelser.

Midsommar och ensam!

Sitter nu och njuter (nja det var väl inte hela sanningen, men jag mår i alla fall helt ok) i Söderhamn. Har idag låtit mig själv bara vara, solat och ätit gott. Saknat mina underbara barn och vänner. Men samtidigt valt att bara vara och där har jag kommit LÅNGT. Vet att några av mina nära vänner förstår mig när jag skriver att jag nästan njutit av dagen. Gett det det bästa under omständigheterna och låtit mig själv bara vara. För vissa av er så är det nog inget konstigt men för mig som faktiskt varit översocial så är det en läroprocess att vara helt själv en midsommar. En väninna skulle ev. kommit ner till husvagnen men fick förhinder. Jag har lyssnat och kollat på barn som dansat kring midsommarstången, utan att fälla en tår. Jag har ringt världens underbaraste, utan att längta ihjäl mig totalt. Detta är ett stort steg framåt. Att låta mig själv bara vara med mig själv, ja det är ett stort steg. Speciellt när det är midsommar. För mig är midsommar en helg tillsammans med vänner och barn. Skinkan och potatisen har jag ätit, men utan Dooleysen det här året, för det är något som jag gjort tillsammans med en underbar vän, som jag kanske måste släppa och det gör ont. Dooleysen får komma ett år när jag är redo igen, för det är något jag gillar att ta något glas av när de andra tar en nubbe.
Jordgubbar och grädde ska man också ha, men då ska det trängas en massa barn och vilja ha, detta året satt jag för mig själv, men njöt ändå av denna underbara "gubbe". Grillat, naturligtvis! Solen har lyst hela dagen, så vädret har varit helt perfekt.
Det som ändå gör att jag faktiskt kan njuta, en del i alla fall, är att det har visat sig att även här finns det människor som hjälper folk de inte känner. Och det känns skönt.
Nästa gång jag åker hit blir det med barnen och då kommer jag att må bättre än vad jag gör idag. Det jag trots allt kan säga är att jag mår bättre här än vad jag skulle gjort hemma en midsommar själv. Visst kunde jag firat den med mina goa underbara vänner, men kände inte för att vara i Skara utan barnen. Så därför valde jag att bara vara.
Och det var nog bra, med tanke på att min ärlighet gjort det jobbigt för en annan. Och det är så livet är.
Men som sagt, i min ensamhet kunde inte livet vara bättre nu. Havet nära och solen som värmer min själ.

Midsommarkram till er alla.

Grrrr!

Då var det dags att gnälla av mig lite.Detta för att få ur mig det så att jag kan gå vidare. Skrev idag till min fd om att han fick hjälpa till med en sak i slutet av augusti, att grilla hamburgare för fotbollen eftersom sonen ska till Gothia cup. Att jag ens bad min fd är för att jag åker på alla möten kring min sons sporter, är med på cuper, både vad gäller curling och fotboll, ska vara och städa på lördag för hans curlinglag. Hjälper till med lite av varje så att säga. Kände nu att hans far kunde göra något för honom, men var skeptisk redan när jag skickade smset om att det blir hans ansvar. Skrev också att han fick söka mer info på hemsidan. Fick då som svar att ska man söka info själv, att det borde vara föreningen som kommer med informationen. Samt att han fick väl se om han har tid då.
Har tid?!!!!
Men vad gör han för sin son och hans intresse... Konstigt att jag har tid, som har ett helt hus att sköta själv (som jag renoverar helt själv mm, ja visst får gärna hjälp av vänner om jag ber dem), som åker på allt annat vad gäller sonens fotboll. Nja, jag har väl inte alltid tiden, men jag TAR mig tiden.
Det jag kan glädja mig över är att sonen vet att jag alltid finns där, när han är hos mig och även många gånger när han är hos sin pappa. Att också andra ser vem av sonens föräldrar som hjälper till. Denna gång tror jag dock att jag måste be om hjälp så att detta arbete inte också läggs på mig.
Kramar till alla er som finns för mig och hjälper mig när jag behöver.

En moders nackdel!

Har idag fått säga nej till min son. Trots att jag älskar honom och vill ha honom hos mig hela tiden, så var jag "tvungen" till det. Han ska vara hos sin pappa nu nästa vecka och vill inte det, eftersom hans pappa ska åka till deras stuga. Där finns inget för sonen att göra, enligt honom själv, i alla fall inte på sommaren. Oftast har jag sagt att du kan vara hos mig. Men den här gången var det stopp. Jag ska på fredag iväg på fest med jobbet. Sedan ska jag på måndag och tisdag åka iväg med jobbet för att jobba och ha trevligt. Detta gör att vi ska sova borta. Då vill jag kunna slappna av med vetskapen att barnen ändå är hos sin pappa. Men sonen tyckte att han kunde vara hos mig på lördag och söndag, sen hos någon kompis på måndag till tisdag. Jag stålsatte mig, för det var jättesvårt att inte säga ja visst, och sa att nej tyvärr denna gång går det inte. Att det skulle bli på mig det ligger om han skulle bli sjuk i sin diabetes, eftersom hans pappa är längre bort än vad jag är, och då blir det indirekt mitt ansvar. Även om det egentligen inte är det. I mitt hjärta är jag bara mamma och en mamma tar hand om sina barn.

Vad kan då vara positivt med det här, kan man ju undra. Jo, att jag har kommit så långt att jag faktiskt satte mig själv, tillfälligt, i första rum. För att jag har inte ansvaret för barnen just nu och dessutom vill jag kunna fokusera på jobbet när jag kan. Att jag ska kunna åka bort med jobbet och koppla bort barnen, eftersom de ändå ska vara hos sin far. Jag har alltså kommit en bit på vägen...Men tufft var det ;)