Har idag fått säga nej till min son. Trots att jag älskar honom och vill ha honom hos mig hela tiden, så var jag "tvungen" till det. Han ska vara hos sin pappa nu nästa vecka och vill inte det, eftersom hans pappa ska åka till deras stuga. Där finns inget för sonen att göra, enligt honom själv, i alla fall inte på sommaren. Oftast har jag sagt att du kan vara hos mig. Men den här gången var det stopp. Jag ska på fredag iväg på fest med jobbet. Sedan ska jag på måndag och tisdag åka iväg med jobbet för att jobba och ha trevligt. Detta gör att vi ska sova borta. Då vill jag kunna slappna av med vetskapen att barnen ändå är hos sin pappa. Men sonen tyckte att han kunde vara hos mig på lördag och söndag, sen hos någon kompis på måndag till tisdag. Jag stålsatte mig, för det var jättesvårt att inte säga ja visst, och sa att nej tyvärr denna gång går det inte. Att det skulle bli på mig det ligger om han skulle bli sjuk i sin diabetes, eftersom hans pappa är längre bort än vad jag är, och då blir det indirekt mitt ansvar. Även om det egentligen inte är det. I mitt hjärta är jag bara mamma och en mamma tar hand om sina barn.
Vad kan då vara positivt med det här, kan man ju undra. Jo, att jag har kommit så långt att jag faktiskt satte mig själv, tillfälligt, i första rum. För att jag har inte ansvaret för barnen just nu och dessutom vill jag kunna fokusera på jobbet när jag kan. Att jag ska kunna åka bort med jobbet och koppla bort barnen, eftersom de ändå ska vara hos sin far. Jag har alltså kommit en bit på vägen...Men tufft var det ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar