Midsommar och ensam!

Sitter nu och njuter (nja det var väl inte hela sanningen, men jag mår i alla fall helt ok) i Söderhamn. Har idag låtit mig själv bara vara, solat och ätit gott. Saknat mina underbara barn och vänner. Men samtidigt valt att bara vara och där har jag kommit LÅNGT. Vet att några av mina nära vänner förstår mig när jag skriver att jag nästan njutit av dagen. Gett det det bästa under omständigheterna och låtit mig själv bara vara. För vissa av er så är det nog inget konstigt men för mig som faktiskt varit översocial så är det en läroprocess att vara helt själv en midsommar. En väninna skulle ev. kommit ner till husvagnen men fick förhinder. Jag har lyssnat och kollat på barn som dansat kring midsommarstången, utan att fälla en tår. Jag har ringt världens underbaraste, utan att längta ihjäl mig totalt. Detta är ett stort steg framåt. Att låta mig själv bara vara med mig själv, ja det är ett stort steg. Speciellt när det är midsommar. För mig är midsommar en helg tillsammans med vänner och barn. Skinkan och potatisen har jag ätit, men utan Dooleysen det här året, för det är något som jag gjort tillsammans med en underbar vän, som jag kanske måste släppa och det gör ont. Dooleysen får komma ett år när jag är redo igen, för det är något jag gillar att ta något glas av när de andra tar en nubbe.
Jordgubbar och grädde ska man också ha, men då ska det trängas en massa barn och vilja ha, detta året satt jag för mig själv, men njöt ändå av denna underbara "gubbe". Grillat, naturligtvis! Solen har lyst hela dagen, så vädret har varit helt perfekt.
Det som ändå gör att jag faktiskt kan njuta, en del i alla fall, är att det har visat sig att även här finns det människor som hjälper folk de inte känner. Och det känns skönt.
Nästa gång jag åker hit blir det med barnen och då kommer jag att må bättre än vad jag gör idag. Det jag trots allt kan säga är att jag mår bättre här än vad jag skulle gjort hemma en midsommar själv. Visst kunde jag firat den med mina goa underbara vänner, men kände inte för att vara i Skara utan barnen. Så därför valde jag att bara vara.
Och det var nog bra, med tanke på att min ärlighet gjort det jobbigt för en annan. Och det är så livet är.
Men som sagt, i min ensamhet kunde inte livet vara bättre nu. Havet nära och solen som värmer min själ.

Midsommarkram till er alla.

Grrrr!

Då var det dags att gnälla av mig lite.Detta för att få ur mig det så att jag kan gå vidare. Skrev idag till min fd om att han fick hjälpa till med en sak i slutet av augusti, att grilla hamburgare för fotbollen eftersom sonen ska till Gothia cup. Att jag ens bad min fd är för att jag åker på alla möten kring min sons sporter, är med på cuper, både vad gäller curling och fotboll, ska vara och städa på lördag för hans curlinglag. Hjälper till med lite av varje så att säga. Kände nu att hans far kunde göra något för honom, men var skeptisk redan när jag skickade smset om att det blir hans ansvar. Skrev också att han fick söka mer info på hemsidan. Fick då som svar att ska man söka info själv, att det borde vara föreningen som kommer med informationen. Samt att han fick väl se om han har tid då.
Har tid?!!!!
Men vad gör han för sin son och hans intresse... Konstigt att jag har tid, som har ett helt hus att sköta själv (som jag renoverar helt själv mm, ja visst får gärna hjälp av vänner om jag ber dem), som åker på allt annat vad gäller sonens fotboll. Nja, jag har väl inte alltid tiden, men jag TAR mig tiden.
Det jag kan glädja mig över är att sonen vet att jag alltid finns där, när han är hos mig och även många gånger när han är hos sin pappa. Att också andra ser vem av sonens föräldrar som hjälper till. Denna gång tror jag dock att jag måste be om hjälp så att detta arbete inte också läggs på mig.
Kramar till alla er som finns för mig och hjälper mig när jag behöver.

En moders nackdel!

Har idag fått säga nej till min son. Trots att jag älskar honom och vill ha honom hos mig hela tiden, så var jag "tvungen" till det. Han ska vara hos sin pappa nu nästa vecka och vill inte det, eftersom hans pappa ska åka till deras stuga. Där finns inget för sonen att göra, enligt honom själv, i alla fall inte på sommaren. Oftast har jag sagt att du kan vara hos mig. Men den här gången var det stopp. Jag ska på fredag iväg på fest med jobbet. Sedan ska jag på måndag och tisdag åka iväg med jobbet för att jobba och ha trevligt. Detta gör att vi ska sova borta. Då vill jag kunna slappna av med vetskapen att barnen ändå är hos sin pappa. Men sonen tyckte att han kunde vara hos mig på lördag och söndag, sen hos någon kompis på måndag till tisdag. Jag stålsatte mig, för det var jättesvårt att inte säga ja visst, och sa att nej tyvärr denna gång går det inte. Att det skulle bli på mig det ligger om han skulle bli sjuk i sin diabetes, eftersom hans pappa är längre bort än vad jag är, och då blir det indirekt mitt ansvar. Även om det egentligen inte är det. I mitt hjärta är jag bara mamma och en mamma tar hand om sina barn.

Vad kan då vara positivt med det här, kan man ju undra. Jo, att jag har kommit så långt att jag faktiskt satte mig själv, tillfälligt, i första rum. För att jag har inte ansvaret för barnen just nu och dessutom vill jag kunna fokusera på jobbet när jag kan. Att jag ska kunna åka bort med jobbet och koppla bort barnen, eftersom de ändå ska vara hos sin far. Jag har alltså kommit en bit på vägen...Men tufft var det ;)

Nervositeten bubblar i magen

Jaha idag har jag gjort något som jag aldrig trodde jag skulle göra. Lämnat ut mig totalt. Att jag valde den vägen var att jag tror att det är enda vägen att gå vidare. Några kloka vänner till mig har också gett mig råd och sagt att jag måste vara ärlig mot mig själv och se till att få det ur mig. Så nu gjorde jag så, även om det kostade mig mycket i form av mig själv och min "feghet". Jag hoppas att min ärlighet får en vänskap till att gro ännu mer istället för att försvinna... Fast om min människokännedom är rätt, ja man har ju åkt på några smällar och förhoppningsvis har de gjort en klokare, så kommer det så småningom bli bra det här med. Låt ärligheten segra till slut, även om det är jobbigt att lämna ut sig själv ibland. Kramar till er mina vänner.

" Alla lever vi bara en gång, om vi är ärliga så räcker det" (Greta Garbo) 

Lite av varje :))

Tänkte börja med att berätta om en av de roligaste middagar jag varit med om. Var på mordmysteriemiddag med en väninna. Det hände en hel del mellan måltiderna, bl annat blev jag mördad och fick komma in som en annan person. Om man gillar att agera, om än bara så lite, så är detta något som jag verkligen rekommenderar. Många skratt blev det. God mat dessutom var det :D.
Att helgen sen, trots maguppror, var fylld av skratt, shopping och underbara stunder med min väninna gjorde den ju absolut inte sämre. Solen värmde ju gott på söndagen också, lite för gott enligt min väninna "fniss".
Jag har också hunnit med att åka ner till Småland på dop, där min systerdotters dotter döptes. Så skönt att få träffa dem och gosa lite med den lilla. De små är verkligen mening med livet. Tufft var det att vara i samma lokal som syster min, men gick över förväntan. Saknaden efter våra stunder tillsammans är något jag bär med mig, för det innebär att hon och jag gjort så mycket roligt tillsammans.
Fick denna helg veta en sak som gjorde ont i mitt hjärta. Någon som jag tycker väldigt mycket om, trots att jag inte träffar denna person längre är allvarligt sjuk. Det gör så ont, och att personen i fråga inte berättat det för sina närmaste gör att jag inte heller kan prata om det med "rätt personer". Tufft och inget man vill få veta om man pga olika omständigheter inte kan finnas för den. Ibland visar livets väg inte den vägen som jag vill, men det är bara att inse att det någonstans finns en mening med det med.
Det som dock har fyllt min själ och hjärta med liv är glädjen över att få träffa goa vänner och släktingar som fyller mig med sådan kärlek. En nära vän, som jag både var ute och åt middag med och flötade en del med fick mig att skratta och må gott. Min systerson är också en sådan person som får mig att må gott. Han ger mig så mycket. Trots att vi inte hann träffas så länge så var det kvalitetstid när vi träffades. Vi passade på att geocacha lite när vi ändå var ute och gick.

Fyllt på min själ!

Har nu i helgen fyllt på min själ genom att bara vara i min husvagn. Den gör att jag "måste" bara vara och har inte så många måsten. Detta gör att jag i helgen har läst ut två böcker, fått besök av en underbar väninna och hennes väninna på en kopp te :D och kollat på en del filmer. Försökte följa hockeyn via modem, men det gick inte så jag fick lyssna på att Sverige fick stryk. Jag har också strosat omkring i Söderhamn, där min husvagn nu kommer att vara uppställd över sommaren. Mycket folk ute, då de hade lite happening och vädret var med jämna mellanrum med mig ;).
Har verkligen behövt det, då jag saknat mina pluttisar som egentligen skulle varit hos mig :(, men fick åka till Göteborg och leka lite i stället :D. Det har märkts att det här med min vän har tagit mer än vad jag fattade först. Såret inuti mig är mycket djupare än vad jag någonsin anat, ibland önskar jag verkligen att min själ var till salu för det har kostat mig så mycket, men samtidigt så är min själ den största delen av mig. Kan ibland önska att det skulle synas utanpå hur mycket som har förstörts, så att vänner förstår. Men nu är inte fallet så och jag tänker inte förändra mig genom att föstöra min själ, inte ens för nära vänner. För om de inte förstår hur jag mår/har mått så får det tyvärr vara. Jag har bara en själ, och trots att det VERKLIGEN gör ont, så gör den att vissa människor försvinner i mitt liv. Det som jag ändå vet, att det faktiskt är jag som måste välja bort, inte någon som valt bort mig. Det jag också vet är att jag hellre har några få vänner som faktiskt förstår mina sår, för det behövs för att jag ska kunna läka som mest.
Var rädd om varandra och ha det dunderhärligt. Kramar i massor

Varför tänker vi alla så olika?

Har idag funderat mycket kring att vissa av mina sk. nära vänner inte förstår att man tyvärr sårar mig väldigt mycket om och när man umgås med min fd. Vet att jag kanske inte kan ställa det kravet, men när någon sårat mig så mycket som han gjort så är såret djupt och långt. Men, visst jag mår dåligt av det, sånt är livet.Tänker jag verkligen så tokigt och fel när jag känner så här. Känner dock att jag inte kan lita fullt ut på någon som först kan ha kul med mig (och vet allt jag varit med om) för att sedan ha kul med honom. Så reagerar jag. Visst jag kanske förlorar någon vän, men min själ är tyvärr inte till salu.  Det jag inte heller  kommer att göra, är att låta det förstöra mig. Jag ska blicka framåt, förgylla mitt liv med de vänner som rör vid mitt hjärta och står på min sida.