Vecka fylld med roligheter och tråkigheter.

Tur att en vecka går relativt fort, eller kanske lite för fort ibland, men ändå hinns det med en hel del. Denna vecka har det varit Lucia och Lucia och Lucia. Då mina underbara elever haft sitt Luciatåg och det behövdes övas en hel del, eftersom tomten och tärnan bytt kläder med varandra, stjärngossarna strejkat och tomtarna kommit lite sent så blev det i alla fall en succe ;). Gillar att ha med lite busigheter blandat med det traditionella. Hade inte med några pepparkaksgubbar dock, men detta eftersom ingen elev nämde att de ville ha med det. Annars hade det ju naturligtvis varit en del även det i vårt program.
Tyvärr kunde man inte få njuta fullt ut av denna vecka, då min bonuspappa, sedan jag var två år, fick en stroke. En fantastisk människa som orkade när jag var som mest hopplös och funnits för mig hela livet. Som tur är, i denna hemska händelse, är att han snabbt fick vård och hjälp. Detta gör att jag precis fått veta att han kommit hem, att han inte får köra bil på ett tag och lite medikament. Men förhoppningsvis blir han helt återställd :)).
Var rädda om livet och varandra. Man vet aldrig vad som händer i morgon <3

Vänner!

Idag har jag känt av en stor saknad över de vännerna jag valt bort efter såret i min själ. Tårarna har runnit och orken har trytit en del. Men det tänker jag inte fokusera på nu utan jag kommer att tänka: Tänk vad rik jag är som "kan" välja bort vissa för att överleva i min själsliga resa och ändå ha fantastiska vänner kvar. Trots detta så gör det naturligtvis ont i min själ, för det är aldrig enkelt att släppa taget om personer som betyder mycket för en.
Det som är skönt är att jag har och har haft ett rikt liv, fyllt av så många skojsigheter. Så trots att vännerna inte längre finns i mitt liv så finns alla fina minnen det. Och de ska jag vårda med kärlek och glädje, de ska jag minnas långt längre än sorgen över att det blivit som det blivit.
Dessutom vet jag att mitt liv kommer att fortsätta att fyllas med goda minnen, glada skratt och underbara upplevelser. Detta tillsammans med de vänner som fortsätter att fylla mitt liv med värme och kärlek. Tack för att ni finns.

Härliga december!

Tycker att det är så underbart i december, när fönstrena är fyllda av fina ljusstakar mm, när gardiner och dukar är bytta och jultomtarna framme, för ja jag tar fram mina jultomtar väldigt tidigt. Att tomtarna kommer fram tidigt är för att de också åker bort ganska så fort efter nyår. Då anser nämligen jag att det är ett nytt år och julen ska bort.

Att sen december innebär lite mer ljuständande än vanligt är ju inte så dumt heller, gillar när glöden från ljusen flammar och jag sitter med en kopp te. Det är äkta njutning det. Om man sedan har något gott till och trevligt sällskap så gör det att jag njuter av stunden ännu mer.

Denna ljusstake njuter jag av året runt, men nu är det lite fina tomtebarn som får leka i snön.

Denna veckan var jag på bio med två underbara väninnor. Filmen hette: Äta, sova, dö. Om man skulle summera vad som hände i den så var det en utländsk tjej, som arbetade med att packa grönsaker, hur hennes liv tillsammans med hennes arbetslösa pappa var och hur det blev när hon blev uppsagd från sitt jobb. Det hände som sagt var inte mycket i filmen, trots det så fick den ett godkänt betyg. Det roliga i det hela var att min ena väninna inte berättade att det var filmklubben som hade själva visningen, så det syntes vilka som inte var några vana filmklubbsbesökare. Vi var nämligen de enda som hade med oss gott till filmen och skrattade gott åt detta. Då jag jobbar tillsammans med henne med så blir vår nya standardfras när vi inte orkar eller är irriterade(över betygssättande mm) :

Men vi plockar i alla fall inte grönsaker!

Idag har vi skrattat gott på jobbet, då tanterna på 60 + bjudit till på vad de gjorde på badhuset igår. Det var nämligen en snygg man, enligt dem där, men alldeles för ung för dem. Trots det så betedde de sig som larviga tonåringar. Så skönt när man kan släppa på ramarna lite :).

I morgon ska jag på julbord, ska bli riktigt trevligt. Innan dess ska vi har förfest med spel och vin innan hos mig. Ser nästan ännu mer fram emot själva spelandet, då  jag älskar att spela spel.



Vilken vecka!

Ja det är väl bara en liten rubrik till vad som har hänt. Så mycket roligheter och några mindre roliga saker.

Först har jag fått lite "dramafeeling" när en kollega hade några övningar med oss. Det var sååå skönt och jag kände sådan eufori. Att själv bli ompysslad ibland ger så mycket i ens själ. Visst är det trevligt att ge också men ibland behöver man få fylla på själv.
Samma dag fast på kvällen var jag hos mina "gamla" kollegor, de första kollegorna här i Sveg. Trots att vi inte ha arbetat nära varandra på några år, och två av dem gått i pension, så har vi fortfarande lika kul när vi träffas. Vissa arbetslag kompletterar varandra på ett fantastiskt sätt och det var precis vad vi gjorde. God mat och mycket skratt var en perfekt avslutning på en härlig dag.
Mitt i allt detta så har jag tyvärr haft en mindre lyckad smskontakt med min fd. Har tidigare skrivit att vi verkligen har olika syn på mycket och det har ännu en gång visat sig vara så. Jag kan då inte förstå att någon tror at saker vi haft tillsammans men nu lämnat på det ena eller andra stället fortfarande är bådas, och detta efter nästan tre år.När han skrev att han ville att jag skulle ställa ut högtryckstvätten så skrev jag att jag inte skulle hinna det, men att han gärna fick låna den av mig till helgen, bara jag fick tillbaka den. Då fick jag tillbaka, vad då låna något som är mitt... Tydligen så tror han fortfarande att det vi haft tillsammans är bådas saker, men så är det inte för mig, speciellt när vi inte är vänner. Jag vet naturligtvis att enligt lag så har jag rätt, men det känns ändå fel att det skulle bli så här. Men då han, någon dag senare, försöker hämta saker i mitt hus, genom våra barn, då blir även jag arg och förbannad. Våra barn ska inte vara några bollar mellan oss. Så när sonen kom till mig och sa att han skulle hämta högtryckstvätten så sa jag nej och då fick jag några mindre snälla sms, inte lika elaka som förr, men ändå inte roliga att få. Så kontentan av detta blev ju, tyvärr, att jag inte lät honom få tag i tvätten, då jag med all säkerhet inte skulle få tillbaka den. Känns så trist att ha det så här, men jag har inte begärt att få ha alla verktyg som finns i stugan, detta trots att jag hade behövt dem. Nej, jag har lånat av mina VÄNNER och det kanske han också behöver göra!
Nu tllbaka till skojsigheter, igår hade vi en Gå-runt-fest här i byn och den var väldigt lyckad. Då det var jag som hade fixat den, så var det så roligt när folk jag inte ens känner kommer fram och berömmer mig för detta tilltag. En härlig och minnesvärd lördag.
Idag har mina fd svärföräldrar fått en tårta som en tjej gjort åt mig. Detta då de har varit och är mycket saknade i mitt liv. När de ätit av tårtan så fick jag ett samtal från "svärfar". Det var ett sådant skönt samtal, med tanke på att han inte är riktigt frisk längre heller. Att få prata med någon som har funnits i mitt liv i över 20 år och sedan "försvunnit" var fyllt med mycket kärlek, men det rann också en del tårar. Speciellt då han sa att de har gjort ett fel i det här, att de inte kommit förbi även mig när de åkt uppåt.
Åh, varför kan inte min fd låta oss se om vi kan bli vänner igen...då hade det känns lättare att ha kontakt med dem. De vet ju ingenting av det han gjort mig, men det känns ändå så konstlat att tillbringa tid med dem eftersóm deras son gjort en sak som förändrat mig för livet. Fast livet levs bara en gång, kanske dags att tänka om.

Här är en bild på tårtan som fick mina tårar att rinna av kärlek och saknad, men också en dörr som öppnades.

Underbara Lennart!

Har i dagarna fått veta att en person som betytt mycket för mig tyvärr  gått bort. Lärde känna honom när jag utbildade mig till dramapedagog. Han var en tokig, helmysig och så kärleksfull person, som hjälpte mig mycket både när pappa dog och jag gick in i väggen. Men en sak vet jag och det är att Lennart inte vill att vi ska sörja, fast visst har tårarna trillat, så därför kommer jag skriva av mig lite kring denna man.
Vi åkte och träffade honom en gång i månaden, från fredag em till lördag kväll. Fullt ös hela tiden, mycket skratt och fniss och en del vin på kvällen och söndriga luftmadrassen som lagades med tuggummi blev det när man fått förkovra sig med allt från avspänning (eller som min underbara väninna skrev, det var ju mest skratt och tok på avspänningen eftersom vi alltid var helt slutkörda) till KASAM (känsla av sammanhang). Ett av felen med ennart var att han var en riktig TE-förtryckare, smile, då han alltid glömde bort oss tedrickare. Det var nämligen så att Lennart hatar förtryck mer än många andra och det gjorde att vi alltid skämtade med honom när han ännu en gång glömt teet.
Där Lennart for fram, där sattes det hela tiden spår. Ingen förblev oberörd. Det fanns säkert en del som tyckte att han kunde bli för mycket, men för mig var han en man som gav av sig själv och faktiskt inte tänkte så mycket på vad andra tänkte om honom.
Tänk när han berättade för oss att han städar naken, så att hans barn var tvungen att se till att deras kompisar inte kom då det var städtime ;). Jag skulle kunna berätta många tokigheter kring denna man men det tänker jag inte göra. Jag tänker bara minnas alla våra stunder med glädje och skratt, så att han där uppe i himlen nu ser till att min underbara pappa och alla andra fina människor som finns där, ska få det underbart och roligt.
Jag tänker avsluta med en dikt, då Lennart älskade dikter. Denna dikt hittade jag på nätet och författaren heter Göran Hansson:

Vem gör poeten ?

Fråga nångång …
vem äger makten att plita ett
rim i en bok?
Vem bjuder in till ett
resonemang?
Vem skapar minnen att
tänka?
Fråga nångång …
Vem?


Vem leder ord till en
mening?
Vem rusar brått att
förstå?
Vem ger dig tiden att
vila?
Fråga nångång …
Vem?


Vem är din stjärna?
Vem ger dig kraft?
Vem får dig att tala?
Vem kastar dig bort?


Jo, makten att plita,
den bjuder dig in
och skapar ett minne
som leder till ord,
att brått dig förstå
så tiden får vila.
För du är din stjärna!
Du är din kraft
som får dig att tala
och sen kasta dig bort.


Frågar du sedan …
Vem?
Så säger jag,
bara du

Du.

Ångest, men kanske ändå en början!

Har idag fått ett sms från min fd. Ett sms som har gjort att jag har gråtit, haft attacker av ångest, men ändå med en förhoppning om att detta kanske är början på något nytt.
Vår mellanson är jättedålig i sin diabetes och just nu hos sin pappa, så vi har bollat några frågor via sms, för det brukar gå bra numera. Nu var det så att min fd skrev en massa saker, efter att ha varit kontakt med sjukhus mm, att vi kanske borde träffas om inte annat för sonens skull. De som inte vet vad som hänt i vårt liv eller så, tycker säkert att det är självklart. Att man gör allt för sin son, ni som känner mig väl vet vilka såren är i min själ. Så under dagen, där dessutom en elev till mig stack från skolan så jag fick ut och leta, hade jag ångest över hur jag skulle svara för att inte skriva något provocerande eller dumt men ändå visa hur jag mått mm. Så här blev en del av mitt sms: (eftersom han ställde mer än en fråga), ...

Vad gäller dig och mig så är tyvärr den frågan svårsvarad.

En av mina högsta önskningar, trots allt som du och jag har varit med om,

 är att du och jag en gång i tiden kommer att bli vänner igen.

Du kanske tror att jag hatar dig men så har aldrig fallet varit.

Men det du gjorde och att du INTE kunde berätta, trots många år tillsammans,

har gjort ett väldigt stort sår i min själ så är det bara.

Och då menar jag inte att vi bråkat i skilsmässan för det gör många.

Är du beredd att vara ärlig mot mig så är jag beredd att mötas!

Men jag kan inte bara gå vidare och träffas som om inget har hänt.

Sådan är inte jag, även om livet vore enklare då.

Hoppas att du förstår vad jag vill ha sagt med det här.

Om du tror att jag bara pratar skit om dig så är så inte fallet.

Jag har berättat för mina vänner att du har många fina sidor,

men att det du gjorde sårade mig djupt, djupt.

 

 

Så nu när tårarna snart har stillnat och ångesten krypit tillbaka in i sin lilla vrå, lite mindre för varje gång, så hoppas jag naturligtvis att denna ångest är en början på något nytt och bättre. Att att förlåta är bättre än att hata. För det är allt jag vill, förlåta, förlåta, förlåta. 

För tre år sedan!!!

Tänk att det gått tre år nu sedan min berg och dalbana började, en berg och dalbana fylld av kärlek och helvete. Det är tre år sedan min fd kom hem och sa de ord som så småningom har gjort oss så långt ifrån varandra som bara tänkas kan. Jag är dock glad att trots allt han gjort mig så är det inte hat jag känner för honom utan saknad över den vännen som fanns i mitt liv så länge.
Att han sedan valde en dag som för alltid ändå finns fylld av saknad gjorde ju inte saken bättre. Fars dag är en dag som jag egentligen inte brukar fira speciellt, jag tycker att man ska visa sin omtanke vid dagar som känns rätt för en själv. Men trots allt så hade jag ju den dagen för tre år sedan planerat en mysig middag och något från barnen till honom. Dessa planer sprack totalt...Jag vet att de flesta dagarna är helt fel dagar kring ett sådant här beslut, men...

Dagen till ära har också fått mig att sakna min pappa...En saknad som aldrig försvinner, men som är fylld av kärlek och längtan. Jag tror säkert att längtan vissa dagar är tyngre eftersom jag vet att pappa hade funnits för mig på ett helt annat sätt än vad mamma gör och pappas sätt är egentligen det sättet jag behöver. Jag vet att min mamma älskar mig och jag älskar henne. Men vi har olika sätt på att visa det och för mig är kramar viktigt.

Tänker dock inte låta denna dag bli helt förstörd. Ska sörja en stund och tänka på allt fantastiskt som jag och pappa gjort ihop, pratade med min minsta son i veckan, där jag berättade att han skulle älskat sin morfar då de är så lika. Skrotsamlare båda två :), kanske tur att det inte finns två av dem i familjen ;).
Jag ska också sitta och ta stöd genom allt fint som jag och min fd hade. Då går nog smärtan och saknaden fortare över.