Tänk att det gått tre år nu sedan min berg och dalbana började, en berg och dalbana fylld av kärlek och helvete. Det är tre år sedan min fd kom hem och sa de ord som så småningom har gjort oss så långt ifrån varandra som bara tänkas kan. Jag är dock glad att trots allt han gjort mig så är det inte hat jag känner för honom utan saknad över den vännen som fanns i mitt liv så länge.
Att han sedan valde en dag som för alltid ändå finns fylld av saknad gjorde ju inte saken bättre. Fars dag är en dag som jag egentligen inte brukar fira speciellt, jag tycker att man ska visa sin omtanke vid dagar som känns rätt för en själv. Men trots allt så hade jag ju den dagen för tre år sedan planerat en mysig middag och något från barnen till honom. Dessa planer sprack totalt...Jag vet att de flesta dagarna är helt fel dagar kring ett sådant här beslut, men...
Dagen till ära har också fått mig att sakna min pappa...En saknad som aldrig försvinner, men som är fylld av kärlek och längtan. Jag tror säkert att längtan vissa dagar är tyngre eftersom jag vet att pappa hade funnits för mig på ett helt annat sätt än vad mamma gör och pappas sätt är egentligen det sättet jag behöver. Jag vet att min mamma älskar mig och jag älskar henne. Men vi har olika sätt på att visa det och för mig är kramar viktigt.
Tänker dock inte låta denna dag bli helt förstörd. Ska sörja en stund och tänka på allt fantastiskt som jag och pappa gjort ihop, pratade med min minsta son i veckan, där jag berättade att han skulle älskat sin morfar då de är så lika. Skrotsamlare båda två :), kanske tur att det inte finns två av dem i familjen ;).
Jag ska också sitta och ta stöd genom allt fint som jag och min fd hade. Då går nog smärtan och saknaden fortare över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar