Vår mellanson är jättedålig i sin diabetes och just nu hos sin pappa, så vi har bollat några frågor via sms, för det brukar gå bra numera. Nu var det så att min fd skrev en massa saker, efter att ha varit kontakt med sjukhus mm, att vi kanske borde träffas om inte annat för sonens skull. De som inte vet vad som hänt i vårt liv eller så, tycker säkert att det är självklart. Att man gör allt för sin son, ni som känner mig väl vet vilka såren är i min själ. Så under dagen, där dessutom en elev till mig stack från skolan så jag fick ut och leta, hade jag ångest över hur jag skulle svara för att inte skriva något provocerande eller dumt men ändå visa hur jag mått mm. Så här blev en del av mitt sms: (eftersom han ställde mer än en fråga), ...
Vad gäller dig och mig så är tyvärr den frågan svårsvarad.
En av mina högsta önskningar, trots allt som du och jag har varit med om,
är att du och jag en gång i tiden kommer att bli vänner igen.
Du kanske tror att jag hatar dig men så har aldrig fallet varit.
Men det du gjorde och att du INTE kunde berätta, trots många år tillsammans,
har gjort ett väldigt stort sår i min själ så är det bara.
Och då menar jag inte att vi bråkat i skilsmässan för det gör många.
Är du beredd att vara ärlig mot mig så är jag beredd att mötas!
Men jag kan inte bara gå vidare och träffas som om inget har hänt.
Sådan är inte jag, även om livet vore enklare då.
Hoppas att du förstår vad jag vill ha sagt med det här.
Om du tror att jag bara pratar skit om dig så är så inte fallet.
Jag har berättat för mina vänner att du har många fina sidor,
men att det du gjorde sårade mig djupt, djupt.
Så nu när tårarna snart har stillnat och ångesten krypit tillbaka in i sin lilla vrå, lite mindre för varje gång, så hoppas jag naturligtvis att denna ångest är en början på något nytt och bättre. Att att förlåta är bättre än att hata. För det är allt jag vill, förlåta, förlåta, förlåta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar