Tystnad eller inte tystnad, sluta skriva eller fortsätta skriva, det är frågan det.

Fast egentligen vet jag ju redan svaret. Då att skriva av sig är terapi för mig så kommer jag fortsätta att skriva här. Det är sådan jag är, trots att vissa stör sig på det. Det är så att jag igår kväll fick ett sms från min fd igen (och ja jag vet att han säkert läser det här och då får det väl vara så jag kommer inte sluta skriva ändå).
Denna gång var det så, eftersom att han följer min blogg tydligen, att han skrev att han redan berättat för mina föräldrar om att han var otrogen och även för sina föräldrar. Och hur jag kunde älta något sådant här fortfarande. Om jag nu behövde i min själsliga resa för att läka berätta så hade han redan gjort det.
Jag tänker inte tömma ut mitt svar här kring varför jag skriver mm, utan ni mina vänner vet varför. Om någon annan vill veta så får de fråga mig.
Ni andra som läser bloggen för att uppdatera min fd mm, varsågod. Jag har aldrig stuckit under stolen med att jag periodvis mår dåligt över hur han behandlat mig och vänder allting att det är jag som är hemsk. Vet att detta är min bild och den kommer jag fortsätta att ha. Men att man kan få att det är mitt fel för att jag vill berätta för folk jag bryr mig om vad han gjort, ja det talar för sig tycker jag. Och det är också mina tankar.
Det som är skönt i det här är att nu blev vissa saker lättare i mitt bröst, och att jag verkligen har fantastiska människor i mitt liv. Fantastiska människor där jag kan ha mina dalar, men där jag också har hur kul som helst och känner mig trygg.