Det är bara att konstatera att jag ibland flyttas tillbaka i tiden och såren töjs ut lite grann. Att behöva vara på samma ställe som min före dettas sambo sliter på själen även om man har trevligt. För hur eller hur så kommer tankarna på vad de gjort mig och hur de betett sig varken jag vill det eller inte. Försöker verkligen att glädjen ska nå mitt innersta men känner att en del är spelad glädje. Att få dansa och ha skoj med elever gillas skarpt. Men att då se henne där leende och glad gör att det kryper i själen.
Visst måste jag lära mig stänga av, att fokusera på det som är bra med kvällen och det kommer vara det braiga som jag kommer att minnas. Konstateras ska dock att jag verkligen ska försöka få en helt annan klass än hennes son till hösten. Även om sonen är jättetrevlig så kommer inte ångesten vara värt det. Jag vill må så gott jag bara kan på jobbet, vet ju hur sårbart det kan bli.
Som turer så är det inte allt för ofta som jag måste stöta på henne, trots att jag bor i ett litet samhälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar