Skrattretande!! Prioritering åt pipsvängen!

Ja, skrattretande är väl bara förnamnet. Inte för att jag hade trott att det skulle blivit något annat svar än nej, när en mamma i sonens curlinglag frågade min fd om han kunde vara med i ungdomskommitten. Hon fick då som svar att han hade inte tid eftersom de hade fem barn och för mycket, och att jag var väl ändå engagerad där. (Att han kunde köra och så någon gång om det behövdes).  Men när ska han prioritera sonens hobby?? Visst förstår jag att man har mycket, det är därför som jag sa nej den här gången. Men det beror också på att jag är med sonen på både det ena och det andra, går på alla möten (som jag bara kan) och finns där när han har match mm. Tror inte att min sons pappa har varit på mer än en curlingmatch och jag vet inte om han ens varit på en enda fotbollsmatch. Nu ska han i och för sig köra sonen 20 mil enkel till helgen, det ska jag ABSOLUT inte ta ifrån honom. Jag vet att han älskar sina barn, men jag vet också att han visar att deras intressen inte är så viktiga. Vet också att jag inte ska lägga krut på detta, men vis av erfarenhet så mår jag bättre när jag fått skriva av mig. Att jag bryr mig är för att jag är rädd att innerst inne blir det sår som inte syns så väl, när någon man älskar inte kommer och tittar på det man tycker är kul. Vet att jag inte kan göra något åt det, mer än att finnas så mycket jag bara kan. Ikväll fick jag  slänga i mig maten, för att vara på ett möte en halvtimme senare. Ett möte jag fick veta idag, men som jag naturligtvis gick på, för sonens skull. Våra barn har vi en sådan liten del av våra liv och att prioritera dem (men inte till överdrift naturligtvis) borde vara något som är självklart.
Det positiva är väl att jag inte behöver ha någon ångest över att behöva träffa min fd här och där, att ärret i själen får frid när jag är med sonen vid olika tillställningar.

Trött, trött, trött!

Nu är det dags att ta tag i mitt liv ordentligt. Trots att jag nu har barnen hos mig så är jag så trött, så trött. Försöker göra saker med dem men känner att tröttheten kryper längre in. När jag är med vänner så känner jag mig trött, när jag kommer hem från fantastiska saker så känner jag mig trött. Vet att den mörka hösten kan göra en riktigt trött, men jag känner att detta är något annat.
Vet att jag jobbat för två och att lugnet kring jobbet lär dröja ett tag till, men trots det så är nog det bara en del av tröttheten. Det tror jag i alla fall.
När jag rört på mig brukar jag i vanliga fall känna mig pigg och glad, men nu känner jag mig bara trött. Så nu är det verkligen dags att ta tag i det här. Beställa tid hos en osteopat och se om det hjälper, ut och gå ännu mer, för att se om tröttheten i alla fall blir lite mindre. Beställa tid på vårdcentralen för att helt enkelt se till att jag inte saknar något i kroppen. Kanske se om man ska köpa in en ljuslampa, för att få lite extra hjälp. Denna trötthet som bara kryper längre och längre in i själen vill jag bli av med så fort som möjligt. Så jag måste helt enkelt be mina vänner ta mig ut fler dagar i veckan, ta tag i telefonen och boka några möten. Allt för att må så bra som jag bara kan.

Kan man? Får man?

Kan man vara glad över att sonen tydligen inte vill åka till sin far? Får man känna att äntligen får jag ha honom lite mer igen? Har faktiskt undrat varför hans pappa inte har kommit och hämtat honom, men nu ska (väl) hans pappa har lite upprättelse i alla fall. För, enligt honom, så har han tjatat på sonen att han ska komma till honom. Jag har själv tänkt att varför kommer han inte och hämtar honom, jag hade inte velat vara utan sonen så länge nämligen. Men tydligen har då mitt ex tjatat på sonen men inte fått honom dit.
Då, nu när mitt ex skrev om detta kunde jag äntligen ta upp, utan att få någon skit, att jag tycker att sonen antingen ska bo bara på ett ställe eller så måste strukturen finnas, för att jag ska veta om jag ska laga mat till en eller två. Inte för att jag vill att sonen ska vara hos sin far, för jag vill ha honom boende hos mig hela tiden, trots att han snart är utflygen. Jag blev mamma för att få umgås med mina barn så mycket som det går och de vill förstås ;). Och min fd höll med mig, men på ett litet annat sätt än vad jag gjort. Men det är ändå något att vara lite glad för, ingen skit alls där...
Kanske får jag nu njuta av att få ha sonen lite mer. Vore så gott att få denna bekräftelse på att han känner sig hemma här. Att här som han hela tiden har bott, under skilsmässa mm när han inte hade någon plats hos sin pappa, känns som den trygga punkt han behöver innan han flyttar hemifrån. Att allt tjat och bråk lönar sig för att trygghet mm finns mellan oss. Att allt slit som jag alldeles själv fick uppbåda, då jag kände att jag höll på att gå sönder, nu ska ge lite frukt. Hoppas, hoppas, hoppas!

Hur mycket ska man orka!

Jaha, då kommer det att bli så att jag ska skriva 40 skriftliga omdömen, även i en del ämnen som jag själv inte har (naturligtvis med hjälp av henne som är vikarie i min sexa), ha närmare 40 utvecklingssamtal samt att jag just nu håller på att strukturera upp betygen till mina elever. En sådan här arbetsbelastning har jag aldrig haft. Det är en tung börda som finns på mina axlar just nu. Men bara att gilla läget. Tur att chefen ändå ser att om vi inte passar oss så kan jag gå in i väggen och ska försöka hitta en så bra lösning som möjligt för att undvika det.
Dessutom är det indirekt tur att jag en gång tidigare varit där, i den berömda väggen, vilket gör att jag själv är räddare om mig denna gång. Dock kan jag helt ärligt säga att det inte var långt till tårarna i eftermiddags. Fast då försöker jag att få ur mig dessa tankar så gott det bara går. Denna dag var det en underbar kompis som jag fick prata av mig till. Jag har sagt det förut men jag kommer aldrig att säga det för ofta. Jag är lyckligt lottad med sådana vänner som jag har.

Pessimist för en dag

Idag tänker jag bara tänka som så här:

Jag vill ha någon att krama om - vill inte sitta ensam.
Just idag vill jag bara flytta härifrån - för att vara nära mina släktingar.
Jag vill vara omslukad av vänner - men sitter här helt själv. (Vet att jag kan åka till vänner och vet att de finns här för mig, men idag är en sådan dag där jag inte vill ringa någon eller åka iväg).
Idag vill jag inte vara positiv - idag vill jag bara att denna dag försvinner och att livet samt morgondagen blir bättre. Att sakna någon så mycket och att samtidigt känna sig som en utböling är inte lätt.
Försökte få med vänner på mat - men de var just idag upptagna, så det fick bli något riktigt smidigt då jag ABSOLUT inte kände för att gå ut själv.
Idag är jag trött på allt som går åt fel håll och på att titta på tv. Men orkar inte göra något annat.
För att alltid vara tvungen att kämpa tar på krafterna. Och just idag tog krafterna slut.
Idag vill jag knappast ens ta mig en kopp te för även det är något sällskapligt över det och det är sällskap jag saknar. Sällskap i form av en varm och kärleksfull man som kan värma mig och läka de ärr som inte läkts tillräckligt än. Sällskapet i form av mina hjärtan, som nu INTE är här...Sällskapet av mina vänner, som är upptagna, vilar, ligger på sjukhus mm, när jag helst hade velat ha dem här. (Men jag har inte bett om det och VET att de inte är tankeläsare ;) )
Så idag tänker jag inte heller tända några ljus utan bara sitta här.
Imorgon är jag säkert tillbaka. Då ska jag vara positiv och glad igen. Arbeta med min groventré och göra fint här  hemma. Nästa helg är full av vänskap och barn så jag överlever :)

Men jag vill, just nu, vara en pessimist för en dag. För att det är så det känns i hjärtat just nu.

För mycket??!!

Jaha idag då förstod jag att det nog är för mycket just nu. Skulle besiktiga bilen och fick, tyvärr, tre tvåor på den. Det är väl egentligen inte något stort, men för mig kändes det först så här: Ännu en sak som hänger över mig, eller som jag måste be mina vänner om hjälp med. Gillar inte att be om hjälp för sådana här saker, vill be om hjälp när jag verkligen behöver det. Kunde inte bilen åtminstone gå igenom???!!!
Visst, jag kan lämna in bilen och det ordnar sig. Det är bara att det inte är något jag egentligen vill slösa min tid på (eller pengar heller för den delen). Men reaktionen som först blev så stark, visar att jag nu måste vara rädd om mig för att inte gå in i den berömda!!
Och det får jag väl se som något positivt, att jag känner efter och säger till innan det blir för sent.
Nu återstår det ju bara att se om jag kommer att be någon av mina vänner om hjälp, eller om jag kommer att lämna in bilen.

Tilläggas kan att jag igår fick veta att min kollega var sjukskriven i tre veckor till. Det är tungt och jobbigt att ha huvudansvaret för 40 elever och vet att det ska skrivas betyg mm. Att planera mina egna lektioner, på ett sätt som inte är helt tillfredsställande, för att också hinna med min kollegas. Dags att säga ifrån (har sagt ifrån lite grann, men känner jag mig rätt så jobbar jag en hel del ändå, för det är sådan jag är ;) )

Var rädda om er allihop där ute. Var glad för varje dag som går i rätt riktning och ta lärdom av de som inte gör det. Kramar från mig.

Ett steg till i rätt riktning!

Har haft en tuff vecka, varit alldeles för mycket. Det går inte att jobba för två när man bara är en, (och dessutom en dag fick arbeta/planera för tre då min andra kollega inte heller kom och inte hade planerat upp några lektioner) hur mycket man än vill det. Att sen vikarien till min kollega, en underbar vikarie och vän, blev sjuk gjorde ju inte saken bättre precis. Då slogs man ner igen och fick planera om allt. Blir en vecka till så här, sen tänker jag säga till att jag inte orkar mer.  Om det nu inte blir förändring förstås. För min förhoppning är att min kollega kommer tillbaka snart. Att de kommer på vad det är för fel på henne, även om man nu kan andas ut över att det inte är MS eller hjärntumör. Vad är det då??? Ja det kapitlet fortsätter ett tag till.

Det jag idag konstaterade, trots allt, är att jag kommit en bit till på väg. Hade ingen koll på att min fd fyllde år. Inte så att jag någonsin kommer att glömma vilket datum han fyller år på, men jag hade faktiskt kopplat bort det totalt och det känns så gott. Tror inte man förstår hur stort steg det är, om man inte har varit där själv. För en födelsedag är väl inget?!! Jo för mig är det faktiskt så. Jag har mått dåligt över att inte kunna fira hans födelsedagar, inte för att jag har några känslor kvar för honom, utan för att han har funnits i mitt liv så länge och för mig är födelsedagar jätteviktiga. Så även hans dag, även om det är tredje året den inte firas. Detta året dock utan en enda tår och ingen ångest alls över att vårt liv blev som det blev.

Förra året hade jag så fantastiska vänner här, då han fyllde 40 och det var superjobbigt för mig att bli påmind om det onda han gjort mig som gjorde att jag inte kunde fira den med honom. Då förgyllde mina vänner min kväll, så tårarna blev färre än vad de annars skulle ha blivit.

Som sagt detta året, tar jag ett stort steg framåt och är stolt över mig själv!!!