Ångest, men kanske ändå en början!

Har idag fått ett sms från min fd. Ett sms som har gjort att jag har gråtit, haft attacker av ångest, men ändå med en förhoppning om att detta kanske är början på något nytt.
Vår mellanson är jättedålig i sin diabetes och just nu hos sin pappa, så vi har bollat några frågor via sms, för det brukar gå bra numera. Nu var det så att min fd skrev en massa saker, efter att ha varit kontakt med sjukhus mm, att vi kanske borde träffas om inte annat för sonens skull. De som inte vet vad som hänt i vårt liv eller så, tycker säkert att det är självklart. Att man gör allt för sin son, ni som känner mig väl vet vilka såren är i min själ. Så under dagen, där dessutom en elev till mig stack från skolan så jag fick ut och leta, hade jag ångest över hur jag skulle svara för att inte skriva något provocerande eller dumt men ändå visa hur jag mått mm. Så här blev en del av mitt sms: (eftersom han ställde mer än en fråga), ...

Vad gäller dig och mig så är tyvärr den frågan svårsvarad.

En av mina högsta önskningar, trots allt som du och jag har varit med om,

 är att du och jag en gång i tiden kommer att bli vänner igen.

Du kanske tror att jag hatar dig men så har aldrig fallet varit.

Men det du gjorde och att du INTE kunde berätta, trots många år tillsammans,

har gjort ett väldigt stort sår i min själ så är det bara.

Och då menar jag inte att vi bråkat i skilsmässan för det gör många.

Är du beredd att vara ärlig mot mig så är jag beredd att mötas!

Men jag kan inte bara gå vidare och träffas som om inget har hänt.

Sådan är inte jag, även om livet vore enklare då.

Hoppas att du förstår vad jag vill ha sagt med det här.

Om du tror att jag bara pratar skit om dig så är så inte fallet.

Jag har berättat för mina vänner att du har många fina sidor,

men att det du gjorde sårade mig djupt, djupt.

 

 

Så nu när tårarna snart har stillnat och ångesten krypit tillbaka in i sin lilla vrå, lite mindre för varje gång, så hoppas jag naturligtvis att denna ångest är en början på något nytt och bättre. Att att förlåta är bättre än att hata. För det är allt jag vill, förlåta, förlåta, förlåta. 

För tre år sedan!!!

Tänk att det gått tre år nu sedan min berg och dalbana började, en berg och dalbana fylld av kärlek och helvete. Det är tre år sedan min fd kom hem och sa de ord som så småningom har gjort oss så långt ifrån varandra som bara tänkas kan. Jag är dock glad att trots allt han gjort mig så är det inte hat jag känner för honom utan saknad över den vännen som fanns i mitt liv så länge.
Att han sedan valde en dag som för alltid ändå finns fylld av saknad gjorde ju inte saken bättre. Fars dag är en dag som jag egentligen inte brukar fira speciellt, jag tycker att man ska visa sin omtanke vid dagar som känns rätt för en själv. Men trots allt så hade jag ju den dagen för tre år sedan planerat en mysig middag och något från barnen till honom. Dessa planer sprack totalt...Jag vet att de flesta dagarna är helt fel dagar kring ett sådant här beslut, men...

Dagen till ära har också fått mig att sakna min pappa...En saknad som aldrig försvinner, men som är fylld av kärlek och längtan. Jag tror säkert att längtan vissa dagar är tyngre eftersom jag vet att pappa hade funnits för mig på ett helt annat sätt än vad mamma gör och pappas sätt är egentligen det sättet jag behöver. Jag vet att min mamma älskar mig och jag älskar henne. Men vi har olika sätt på att visa det och för mig är kramar viktigt.

Tänker dock inte låta denna dag bli helt förstörd. Ska sörja en stund och tänka på allt fantastiskt som jag och pappa gjort ihop, pratade med min minsta son i veckan, där jag berättade att han skulle älskat sin morfar då de är så lika. Skrotsamlare båda två :), kanske tur att det inte finns två av dem i familjen ;).
Jag ska också sitta och ta stöd genom allt fint som jag och min fd hade. Då går nog smärtan och saknaden fortare över.

Skrattretande!! Prioritering åt pipsvängen!

Ja, skrattretande är väl bara förnamnet. Inte för att jag hade trott att det skulle blivit något annat svar än nej, när en mamma i sonens curlinglag frågade min fd om han kunde vara med i ungdomskommitten. Hon fick då som svar att han hade inte tid eftersom de hade fem barn och för mycket, och att jag var väl ändå engagerad där. (Att han kunde köra och så någon gång om det behövdes).  Men när ska han prioritera sonens hobby?? Visst förstår jag att man har mycket, det är därför som jag sa nej den här gången. Men det beror också på att jag är med sonen på både det ena och det andra, går på alla möten (som jag bara kan) och finns där när han har match mm. Tror inte att min sons pappa har varit på mer än en curlingmatch och jag vet inte om han ens varit på en enda fotbollsmatch. Nu ska han i och för sig köra sonen 20 mil enkel till helgen, det ska jag ABSOLUT inte ta ifrån honom. Jag vet att han älskar sina barn, men jag vet också att han visar att deras intressen inte är så viktiga. Vet också att jag inte ska lägga krut på detta, men vis av erfarenhet så mår jag bättre när jag fått skriva av mig. Att jag bryr mig är för att jag är rädd att innerst inne blir det sår som inte syns så väl, när någon man älskar inte kommer och tittar på det man tycker är kul. Vet att jag inte kan göra något åt det, mer än att finnas så mycket jag bara kan. Ikväll fick jag  slänga i mig maten, för att vara på ett möte en halvtimme senare. Ett möte jag fick veta idag, men som jag naturligtvis gick på, för sonens skull. Våra barn har vi en sådan liten del av våra liv och att prioritera dem (men inte till överdrift naturligtvis) borde vara något som är självklart.
Det positiva är väl att jag inte behöver ha någon ångest över att behöva träffa min fd här och där, att ärret i själen får frid när jag är med sonen vid olika tillställningar.

Trött, trött, trött!

Nu är det dags att ta tag i mitt liv ordentligt. Trots att jag nu har barnen hos mig så är jag så trött, så trött. Försöker göra saker med dem men känner att tröttheten kryper längre in. När jag är med vänner så känner jag mig trött, när jag kommer hem från fantastiska saker så känner jag mig trött. Vet att den mörka hösten kan göra en riktigt trött, men jag känner att detta är något annat.
Vet att jag jobbat för två och att lugnet kring jobbet lär dröja ett tag till, men trots det så är nog det bara en del av tröttheten. Det tror jag i alla fall.
När jag rört på mig brukar jag i vanliga fall känna mig pigg och glad, men nu känner jag mig bara trött. Så nu är det verkligen dags att ta tag i det här. Beställa tid hos en osteopat och se om det hjälper, ut och gå ännu mer, för att se om tröttheten i alla fall blir lite mindre. Beställa tid på vårdcentralen för att helt enkelt se till att jag inte saknar något i kroppen. Kanske se om man ska köpa in en ljuslampa, för att få lite extra hjälp. Denna trötthet som bara kryper längre och längre in i själen vill jag bli av med så fort som möjligt. Så jag måste helt enkelt be mina vänner ta mig ut fler dagar i veckan, ta tag i telefonen och boka några möten. Allt för att må så bra som jag bara kan.

Kan man? Får man?

Kan man vara glad över att sonen tydligen inte vill åka till sin far? Får man känna att äntligen får jag ha honom lite mer igen? Har faktiskt undrat varför hans pappa inte har kommit och hämtat honom, men nu ska (väl) hans pappa har lite upprättelse i alla fall. För, enligt honom, så har han tjatat på sonen att han ska komma till honom. Jag har själv tänkt att varför kommer han inte och hämtar honom, jag hade inte velat vara utan sonen så länge nämligen. Men tydligen har då mitt ex tjatat på sonen men inte fått honom dit.
Då, nu när mitt ex skrev om detta kunde jag äntligen ta upp, utan att få någon skit, att jag tycker att sonen antingen ska bo bara på ett ställe eller så måste strukturen finnas, för att jag ska veta om jag ska laga mat till en eller två. Inte för att jag vill att sonen ska vara hos sin far, för jag vill ha honom boende hos mig hela tiden, trots att han snart är utflygen. Jag blev mamma för att få umgås med mina barn så mycket som det går och de vill förstås ;). Och min fd höll med mig, men på ett litet annat sätt än vad jag gjort. Men det är ändå något att vara lite glad för, ingen skit alls där...
Kanske får jag nu njuta av att få ha sonen lite mer. Vore så gott att få denna bekräftelse på att han känner sig hemma här. Att här som han hela tiden har bott, under skilsmässa mm när han inte hade någon plats hos sin pappa, känns som den trygga punkt han behöver innan han flyttar hemifrån. Att allt tjat och bråk lönar sig för att trygghet mm finns mellan oss. Att allt slit som jag alldeles själv fick uppbåda, då jag kände att jag höll på att gå sönder, nu ska ge lite frukt. Hoppas, hoppas, hoppas!

Hur mycket ska man orka!

Jaha, då kommer det att bli så att jag ska skriva 40 skriftliga omdömen, även i en del ämnen som jag själv inte har (naturligtvis med hjälp av henne som är vikarie i min sexa), ha närmare 40 utvecklingssamtal samt att jag just nu håller på att strukturera upp betygen till mina elever. En sådan här arbetsbelastning har jag aldrig haft. Det är en tung börda som finns på mina axlar just nu. Men bara att gilla läget. Tur att chefen ändå ser att om vi inte passar oss så kan jag gå in i väggen och ska försöka hitta en så bra lösning som möjligt för att undvika det.
Dessutom är det indirekt tur att jag en gång tidigare varit där, i den berömda väggen, vilket gör att jag själv är räddare om mig denna gång. Dock kan jag helt ärligt säga att det inte var långt till tårarna i eftermiddags. Fast då försöker jag att få ur mig dessa tankar så gott det bara går. Denna dag var det en underbar kompis som jag fick prata av mig till. Jag har sagt det förut men jag kommer aldrig att säga det för ofta. Jag är lyckligt lottad med sådana vänner som jag har.

Pessimist för en dag

Idag tänker jag bara tänka som så här:

Jag vill ha någon att krama om - vill inte sitta ensam.
Just idag vill jag bara flytta härifrån - för att vara nära mina släktingar.
Jag vill vara omslukad av vänner - men sitter här helt själv. (Vet att jag kan åka till vänner och vet att de finns här för mig, men idag är en sådan dag där jag inte vill ringa någon eller åka iväg).
Idag vill jag inte vara positiv - idag vill jag bara att denna dag försvinner och att livet samt morgondagen blir bättre. Att sakna någon så mycket och att samtidigt känna sig som en utböling är inte lätt.
Försökte få med vänner på mat - men de var just idag upptagna, så det fick bli något riktigt smidigt då jag ABSOLUT inte kände för att gå ut själv.
Idag är jag trött på allt som går åt fel håll och på att titta på tv. Men orkar inte göra något annat.
För att alltid vara tvungen att kämpa tar på krafterna. Och just idag tog krafterna slut.
Idag vill jag knappast ens ta mig en kopp te för även det är något sällskapligt över det och det är sällskap jag saknar. Sällskap i form av en varm och kärleksfull man som kan värma mig och läka de ärr som inte läkts tillräckligt än. Sällskapet i form av mina hjärtan, som nu INTE är här...Sällskapet av mina vänner, som är upptagna, vilar, ligger på sjukhus mm, när jag helst hade velat ha dem här. (Men jag har inte bett om det och VET att de inte är tankeläsare ;) )
Så idag tänker jag inte heller tända några ljus utan bara sitta här.
Imorgon är jag säkert tillbaka. Då ska jag vara positiv och glad igen. Arbeta med min groventré och göra fint här  hemma. Nästa helg är full av vänskap och barn så jag överlever :)

Men jag vill, just nu, vara en pessimist för en dag. För att det är så det känns i hjärtat just nu.