Fasa, men samtidigt glädje för sonen. Har idag fått veta att nu tar han steget och flyttar till sin pappa varannan vecka. Det kommer att bli såååå tomt. Visst kommer det att vara skönt att inte behöva tjata så ofta, men hade hellre tagit tjatet än tomheten. Gillar ju inte alls att vara själv, hoppas att jag kan finna lugnet i det så småningom. Tur att jag har lite projekt på gång i huset och att en vecka går ganska fort så att han och småsyskonen åter kommer till mig.
Att det är dubbelbottnat är för att samtidigt som jag är en person som gärna vill ha för mig själv, så vill jag naturligtvis att min plutt ska bo hos sin pappa. Jag vill att han ska få ta del av alla de fina sidorna som hans pappa har och känna sig mer hel igen. Det är därför som mina känslor är så delade.
För helt ärligt jag gillar det inte, jag vill ha honom hos mig varje dag. Jag vill "bråka" med honom för då finns han ju hos mig. Det bara att inse att jag kommer att gråta av kärlek och saknad, men eftersom det är rätt att gråta av saknad så tänker jag inte ha dåligt samvete för att mina tårar kommer att trilla. Utan jag kommer att låta dem rinna och samtidigt känna hur värmen och kärleken till mina barn kommer att fylla min själ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar