Då var det en liten down igen. Tur att man är hemma när det händer. Eller så kanske det är när man är hemma som tankarna kan komma. Att det är då som såret rinner över. När jag är bland människor så känner jag oftast glädje.
Att det gör ont idag är för att jag insett hur olika man ser på saker och ting och att det "kostat" så mycket. Det är konstigt när jag för en enda gångs skull varit rädd om mig och mina känslor så faller den ena käglan efter den andra. Allt jag vill är att få vara mig själv och att när jag för en gång skull ber om hjälp så vill jag känna ett stöd.Att inte ha det stödet där man borde ha det gör riktigt ont... Men det är så livet är. Och jag kommer att sluta gråta även idag och se framåt mot ny glädjeämnen och nya äventyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar