Fyller på med energi men...

Åh vilken underbar helg jag hade förra veckan med fina vänner. Åkte på Stiftelsen och hade en "tjejhelg". Vi åt gott, drack gott, skrattade gott och öste loss. Vi bubblade och vi bowlade. Så det var en helg som gjorde att jag mådde gott när jag kom hem på söndagen. Det enda som var mindre bra den helgen var att det blev strul vid huvudrätten så det blev inte lika mysigt som det kunde bli. Dock så fick vi alla huvudrätten gratis på grund av det.
Därefter har veckan rullat på, jag har varit hos kurator igen och känner att jag är på väg, men har en bit kvar tills orken är där den ska vara. Det är ändå alltid skönt att prata med någon som inte är mina vänner och som säger sådant som de inte säger. Och jag är extra glad att hon säger saker som gör att jag ännu mer känner mig säker på vissa beslut och varför min kropp är slut.
I går när jag slutade jobbet så passade jag på att njuta av en fika med en väninna.Tog mig en pistagesemla, så gott.
När jag kom hem så säger mitt minsta hjärta, när jag frågar honom om han fikat, att han väntat på mig. Så då var det bara att njuta av en kopp med honom också, men jag tog bara en slät kopp denna gång ;).
På kvällen var det dags att njuta lite till. Då gick jag med mina två minsta hjärtan och en väninna på krogen och åt plankstek med ett glas vin. Åh vad hände då, jo de måste ha missat oss så vi fick vänta i en timma på maten. Lite argt och irriterat, trots att vi hade en del att prata om. Detta resulterade i att vi fick ett glas vin till var och barnen fick glass, lite bonus då trots väntan.
Idag har jag passat på att städa lite medan energin ändå var igång, men nu är jag sittande igen. Har pusslat lite och nu bara är jag. Det är vid sådana här stunder som jag förstår vad stressen har gjort med mig. Dock tänker jag fortsätta att leva och vara glad, en dag släpper stressen sitt tag över mig. Om det blir med hjälp av medicin eller utan det återstår att se. Det jag tänker göra är att sitta med gott samvete, för att jag är viktig. Precis som du är viktig.

Äntligen!

Då har jag äntligen tagit MIG tid till att reparera MIG lite mer. Varit hos kurator igår för att se vad det var/är för "fel" på mig. Varför jag är orkeslös och fryser mm. Ja egentligen visste jag nog svaret men ändå, jag har äntligen tyckt att även jag är värd en tid med någon professionell. Tidigare har jag resonerat att det finns andra som behöver den tiden bättre, jag vet ju hur jag ska göra, jag har strategier mm för att klara av det. Och strategier det har jag fortfarande,men som kuratorn sa jag bär alldeles för mycket på mina axlar och jag "skyddar" alldeles för många och glömmer bort mig själv. Jag skyddar min mamma och "pappa", de vet inget om vad min fd gjort mig, jag "skyddar" mina fd svärföräldrar då jag lovat att aldrig prata illa om min fd till dem, jag ber inte om hjälp mer än när jag verkligen behöver för att jag "skyddar" mina vänners tid, Jag "skyddar" min kollega för att hon ska orka och må bra, jag skyddar ju tilll och med min fd, genom att endast prata om det han gjort mig - aldrig genom att prata illa och säga vilken jävla idiot han varit/är som gjort mig så illa, och jag har aldrig pratat illa om honom inte till mina barn och inte ens till mina föräldrar. (Jag till och med har denna blogg "hemlig", inte för min skull för jag har inga problem med att prata om vad han gjort utan för att skydda honom mfl...) Ja våra barn ska absolut kunna bara njuta och vara med sin far men mina föräldrar, nu är det dags att de får veta. För MIN skull! Det kommer att bli så att jag, som vanligt, inte kommer att skriva något ont om min fd, endast skriva vad han faktiskt gjort mig.
Ja, nu gick jag ju inte och tog hand om mig bara för det som hänt med min fd utan också för att jag känt att jag troligtvis har stress i hela min kropp. Och visst har det varit så, som kuratorn sa till mig du har både haft den stressen, från allt som hänt i vår skilsmässa i över tre år (och varit duktig och visat mig positiv nästan hela tiden, eftersom jag är oftast är en positiv och glad person), men jag har också burit på en stress av att "bara" få nya kollegor hela tiden som jag måste hjälpa igång. Missförstå mig inte nu, jag har gillat alla mina kollegor väldigt mycket och tycker att det är kul att hjälpa och utveckla men då man går på stress för länge, speciellt när en del av stressen är negativ så säger kroppen STOPP! Och det är det som den till viss del gjort nu ett tag. Att nu får lite tid, även jag, är guld värt. Och jag kommer till och med få tid hos företagsläkaren, för det kanske behövs mer än "bara" johannesörtstabletter.
Idag ska jag åka med två av mina söner och ha en mysig lördag. Detta då min mellanson spelar fotboll och försöker bli vidare uttagen för spel i andra lag. Vi kommer att sätta oss i bilen tidigt nu på morgonen, ja om några timmar förstås för nu är klockan halv sju, och åka många mil, shoppa lite (då där vi bor finns det inte så många ställen att shoppa på), sonen tränar två timmar, sedan blir det bio eller något annat kul tillsammans. Att få njuta vi tre tillsammans, det är kvalitetstid. Den tredje sonen njuter förhoppningsvis han med, då han är i Stockhom med tjejen och de går säkert på bio där de med.

Kram på er alla där ute i etern. Glöm ALDRIG bort att du är lika viktig som alla andra. Det är något som jag håller på att lära mig.

Idag ska jag njuta av en dag med mina

Tonårsmammans baksida!

                              

Usch och fy och usch igen! Nu börjar det med nr 2. Det finns en baksida med att vara tonårsförälder och det är att man måste vara arg och sur med jämna mellanrum. Förra gången jag var mitt inne i det höll jag på att stupa. Detta då, pojk nr 1 var inne i den värsta ruljansen, så var hans pappa inte så delaktig i hans liv. Så jag fick ta allt jobbigt, alla nätter man var tvungen att ställa klockan för att återigen få honom i säng eftersom han smög upp och satte sig vid datorn. Någon dag då jag fick "jaga" honom hos sina kompisar och på fritidsgården där han var. Allt för att sätta gränser och visa att man fanns där, även om han hatade det just då. Att varje natt, nästan, i över ett års tid inte få sova ordentligt det tär på en. Men det är något jag med självklarhet gjorde, då mina grabbar är det bästa som finns.

Och nu är det alltså dags för grabb nr två att vara på väg in ordenligt in i den. Efter en mycket trevlig kväll, baconlindad kyckling med hasselbackspotatis och rödvinssås, trevlig sällskap och vin, härliga diskussioner, så kom huvudvärken åter och jag gick och la mig relativt tidigt. Nu mitt i natten fick man gå upp och vara arg, för att sonen inte gått och lagt sig. Och hos mig är det så att man går och lägger sig inte allt för sent. Det vet de.

Så nu ligger jag här och inte kan sova eftersom jag fått vara "arg och sur". Dessutom är det ofta så att om jag måste vakna vid morgontimmarna så har jag mycket svårare att somna om. Naturligtvis är det en del i deras utveckling att testa gränser,  jag har inte glömt min egen tonårstid. Det är bara frusterande att den där datorn ska vara så viktig att sömnen blir mindre viktig!

Jag vet också att hellre datorn på nätterna än att de är ute och flänger och far. De finns hemma och jag behöver inte "åka" så långt för att visa att det är jag som är föräldern. Dessutom bor ju denna son hos sin far halva tiden, så här får jag nödvändiga andningspauser från att vara en tonårsförälder.

Som sagt, tur att man hade trevligt, snyggt och diskussionsvilligt manligt sällskap här tidigare på kvällen. Nu blir det, igen, än viktigare att fylla på med egen energi och livskraft. Detta för att man då lättare orkar vara tonårsförälder.

Just nu hatar jag vissa delar av mitt älskade hus!

Jaha då sitter man helt slut och tårarna bara rinner igen. Att det ALDRIG kan få vara lugnt i mitt liv. Har haft lite problem i mitt avlopp och fått ministopp till och från men nu är det inget j..la ministopp längre. Att behöva be sina vänner komma hit varannan dag för att man måste torka upp en massa vatten, pga avloppsstopp är inget roligt. Och när det idag hände igen så brast allting. Jag älskar mitt hus men jag hatar att behöva be mina vänner hjälpa mig med att fixa sådant som jag inte kan fixa.
Ja, jag vet att jag är lyckligt lottad som har sådana vänner och jag vet att de gärna hjälper mig, men just nu vill jag bara ha det lugnt. Jag vill njuta av att barnen är hos mig, jag vill umgås med de och mina fina vänner. Jag vill få lugn och ro, för att kunna fixa sådant som stannat av.
Jag älskar mitt vackra hus, jag älskar att vara i det med vänner och jag till och med njuter av att vara i det själv, och det är ett STORT steg. Men just nu är jag lite trött på  att det strular här och där så jag behövde få spy av mig. Vill juu bara få  i ordning på det jag har börjat med. Vil ju bara få njuta av de små sakerna i livet, och de stora med förstås.

Jaha!

Då var det dags att komma igång med lite av varje då igen. Märks att jag eller min kropp varit i en downperiod. Har köpt lite medicin och börjat få fart på mig själv och det känns bra det. Tycker bättre om den personen, som gör en massa och tränar en del.
Har också förändringar på G här hemma, då mellansonen inte vill flacka så mycket och det kan jag förstå. Även om jag önskar att följden skulle varit att han bara ville bo hos mig, av egoistiska själ, så är jag glad att han mår så bra han kan på båda ställena. Förändringen ska i stället bli att han ska bo två veckor åt gången. Detta medför att hans lillebror också troligtvis kommer att vissa tider bo lika, även om han vill bo varannan. Att ha mina fina hjärtan två veckor i rad är underbart. Då kommer jag njuta till max, även om det är en del tjafs med tonåring nr 2 ;), Som ni säkert förstår kommer jag att tycka mindre om de andra två veckorna. Men ska verkligen försöka att inte bli sittande utan göra mycket mer då, tur att ljuset är på väg. Det väger över att han mår bra, det väger över att jag får längre sammanhängande med honom.
Den störste sonen kommer nog "sova" mindre och mindre hemma. Tror att det börjar bli allvar med tjejen och hon har egen lägenhet...Undra vart han helst sover. Smile. Det är ju en del av livet :). Men en del middagar och annat gör väl att man kan få se och träffa honom en hel del trots allt.

Ha det gott ni alla där ute. Njut som sagt av de små sakerna. I morgon ska jag åka till min kollega, vars dotter fick leukemi som två-åring. Nu har det gått lite mer än ett år och dottern är av med leukemin, hoppas verkligen att den stannar borta. En del medicinering kvar dock. Det är ändå skönt för dem att det har gått så framåt. Dessutom har deras lilla prinsessa fått sig en lillasyster, precis som hon ville. Så i morgon blir det present, såväl till lillasyster som till storasyster.

Kroppens mysterium?!!

Vissa saker går bara inte bort. Att kroppen bestämt sig för att det är så man känner och så fortsätter man att känna så fast det inte är särskilt bra. Ja det är bara att konstatera att det som från början gjorde mig gott nu gör mig mindre gott. Detta för att det är så många fler känslor inblandade nu. Att då hjärtat vill en sak men hjärnan en annan, då är saknaden efter någon att hålla om svår. Att dessutom inte kunna göra något för den saknaden gör saken inte lättare. Visst, vissa människor tycker ju att jag ska passa på och skaffa en bara för stunden, men det är inget för mig. Jag behöver så mycket mer. Och under tiden så får jag helt enkelt nöja mig med att vara ensam, jag vet ju att jag tydligen väntar på någon som kommer att göra mig så lycklig. Men att han troligtvis inte är här för mig än. Det har både jag och ett medium tydligen förstått. Så under tiden som jag väntar på Mr Right, så får jag vara beredd på vissa ensamma nätter. Jag vet ju att det kommer att komma sååå mycket mer.

Ni som har kärleken hos er, var rädd om den och vårda den. Ni som inte har kärleken just nu, var inte rädd för att ge er hän. Jag väntar för att min kärlek finns runt hörnet någonstans. Kram på er alla.

Jul och jullov!

Jaha, är mitt i mitt jullov, men tänkte ändå uppdatera lite. Har inte haft orken riktigt tidigare, men nu tänkte jag passa på när jag ändå är lite förkyld och trött. Då jag har varit frusen, trött och lite orkeslös ett tag, tror jag att jag ska kolla upp min kropp på vårdcentralen. Detta då jag även har haft undertemperatur flera gånger under de senaste veckorna. Första gången när jag tog tempen, för att bara kolla hur jag låg då jag var frusen så låg jag på 34,1 och sedan har det med vissa dagar då jag är uppe på 36,5 varit en del runt 35-36. Fanns inte mycket att läsa på nätet, eller så hittade jag inte det. Men såg att det kunde ha med depressioner mm att göra, så man kanske behöver lite medikament. Inte så att jag är jättedeprimerad men jag känner ju att jag inte är riktigt mig själv. Och denna jul var dessutom en riktig berg och dalbana.
Mina barn och jag for ner till mor och "far" för att fira jul. Körde mina två minsta till den byn jag bodde i när jag bodde där nere. Där lämnade jag den ena sonen till min saknade vän, eftersom jag inte kan förstå att mina riktiga vänner kan först umgås med mig och sedan med den som gjort min själ mest illa i hela världen. Trots att jag valt bort henne så gjorde det ont, ont eftersom saknaden finns där. Ska dock fokusera på allt underbart vi gjort tillsammans.
Att sedan släppa av min största son hos sin moster gjorde väl inte saken bättre. Men jag är så glad att mina barn inte märker eller i alla fall ser att jag tycker att det är viktigt att de får ha dessa människor i sitt liv även om jag inte längre har det. Det finns ju orsaker till det. Orsaker som ibland gör att jag skulle vara kallare och orka med dubbelspelet, där man först umgås med mig och sedan med min fd. Att jag kunde skaka av mig dessa känslor, men tyvärr kan jag ju inte det. Som en vän tll mig skrev, du är så varm och känslofull/kärleksfull, det är det som gör dig till den du är.
Skulle dock kännas falskt och inte rätt för min själ att de människorna som jag litar på och berättar/berättat om mina sår i min själ, sedan kan sitta och skratta tillsammans med mitt ex, för skratta tillsammans med honom det kan man. Det är dock för mig en väg som gör att jag inte kommer att känna mig trygg med dessa personer, vilket gör att jag för att bli så hel jag bara kan, väljer andra människor att umgås med.
En annan jobbig händelse där nere var att träffa mina fd svärföräldrar. (Tur att barnen var med) De har varit och är såååå saknade i mitt liv. De vet dock ingenting om vad som hänt mellan mig och deras son, tror jag inte i alla fall. . Trots det har jag haft det jättetufft att träffa dem, men efter att jag skickat tårtan så tänkte jag att det vore skönt att få träffa dem. Och det var det, men ångestfyllt samtidigt. Att se sin "svärfar" vara så smal och orkeslös (trots att det varit värre) var jobbigt. Likaså att få kramar och känna att de också saknar mig. Det var samtidigt skönt att få prata med dem, efter första ångesten, att se att det går framåt med sjukdomen och att de fortfarande bryr sig om mig.
Nästa dalbana var att mitt fd varit hemma hos mina föräldrar. Detta säkert för att jag skickade tårtan till hans föräldrar, för det var veckan precis efter att de mottagit sin tårta. Att han ens kan, eftersom det är han som gjort mig illa. Fast det var väl så att han skulle visa att han också kunde... Att mamma och "pappa" lät honom komma in, ja där får jag väl skylla mig lite själv eftersom jag inte berättat vad han gjort till dem. Har inte så innerlig kontakt med dem, men kanske dags att de får veta. Vill inte att den som krossade min själ och inte skämdes över det/ inte ångrade sig ska börja umgås med min mamma, där går gränsen.
Som tur var, emellan dessa dalar, så hade jag några härliga toppar. Att få träffa systerdottern med sambo och barn var jättetrevligt. Att få träffa lillebrors familj och mysa med sonen hans var så skönt för min själ.
Två av mina fantastiska vänner fick jag några timmar med var, den ena och jag åt golunch tillsammans och shoppade lite, den andra tog jag en gofika med tillsammans med skön pratstund. Dessa stunder var så sköna för det var mycket skratt och glädje.
Att dessutom få träffa en barndomsvän på en räkmacka och te, ja det var också en av mina go´punkter.
Mina barn har varit hos mig mycket detta lov och det är jag så glad för, att ångesten fortfarande finns där i bland visar att såret var djupare än vad jag förstått. Att jag ändå lever och har kul visar att jag är levnadsglad, stark och att djupa dalar alltid går att ta sig ur.