Då kom det i fatt allt som hänt. På grund av ett litet sms så kom saknaden. Saknaden över alla som inte finns i mitt liv igen. Tomheten efter min syster och min kusin samt alla andra änglar. Tårarna över att ingen finns nära som kan hålla om mig när jag känner så här. Saknaden över de människor jag valt bort i mitt liv pga att de inte tycker att t ex otrohet är så farligt. Tänk om man kunde röntga en människas själ. Alla fina minnen gör att jag trots allt för det mesta mår gott över allt vi gjort. Men just idag, just denna stund ska jag bara sakna dem en stund. Låta tårarna få rinna och inte kämpa för att vara stark. Jag äter ju inte medicin bara för skoj skull, kroppen visar ju att det faktiskt har blivit lite för mycket käftsmällar i mitt liv. (Tro nu inte att jag tänker vara pessimist så länge, snart ska jag planera en mycket rolig mordmiddag som jag ska ha tillsammans med vänner, men just nu tänker jag bara vara i min sorg.)
Många gånger har jag undrat om jag skulle valt en annan väg, men varje gång trots alla förluster, så får jag samma svar. För att jag ska bli så hel som möjligt så har jag gått rätt väg, inte den enklaste och inte den smartaste i vissa ögon men den som har visat mig att jag är rädd om mig. Och de människor som ser mig för den jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar