Jaha varit hos företagsläkaren idag. Han summerade mig så här, hur kan någon som är så klok vara så oklok och inte rädd om sig själv. Han var mycket bra och vi träffades i nästan två timmar. Han tror, precis som jag själv, att det största "felet" på mig är min sorg över hur jag blivit behandlad av min fd. Inte har det blivit bättre av alla annan stress men sorg ska arbetas igenom och inte tas tabletter. Om det nu inte är något annat fel på mig också. För jag ska ta en massa prover och har en liten förstorad sköldkörtel. Men väldigt liten så det är nog i så fall endast en liten del av mitt problem.
Läkaren sa att det finns tre saker som jag bör göra för att kunna läka så mycket som möjligt. Och det är att berätta och berätta och berätta.
1. Berätta för mamma och min bonuspappa, för att kunna gå vidare. Antingen genom att skriva ett brev eller ringa, men de har rätt att veta.
2. Berätta för mina fd svärföräldrar. Detta för att de ska veta inget annat. De har också rätt att veta att det inte är jag som betett mig illa i deras sons och mitt förhållande.
3. Berätta för mina två minsta söner. De har rätt att veta varför deras mamma mår som hon gör. Inte så att jag ska snacka skit om deras pappa utan bara sakligt berätta varför jag inte alltid mår så bra. Som förslag fick jag att prata med min store son och se om och när han tycker att jag ska berätta för hans syskon, eftersom han vet vad som hänt.
Tre tuffa saker att göra. Nr ett ska jag väl klara av, för det är dags att bry mig om mig själv. Inte skydda honom. Det är dags att de får veta, även om det är jobbigt. Detta för att de har all rätt att få veta varför jag valt den vägen som jag gjort. Att det inte är för att han "hittade" en annan utan att det är mycket mer kränkande.
Nr två och tre blir tuffare. Har väl alltid önskat att jag sakligt berättat för min svärföräldrar för att de ska förstå men samtidigt varför? Ja för att de ska förstå mig, det kan jag köpa. Svårt dock att inte låta som om man pratar illa om deras son. Att berätta för mina söner är ett stort berg att bestiga. Är de redo, han hade så kloka svar på det läkaren. Att de nog annars kommer att vara arg på mig eftersom jag INTE berättat varför jag ibland mår så dåligt. Att det kan slå bakut mot mig om och när de får veta. Då är det bättre att det kommer från mig. Dessutom om jag bara berättar vad deras pappa gjort utan att prata skit om honom så kommer de älska honom ändå och inte må så dåligt, men än kanske för en liten stund.
Lite och grubbla på som ni säkert förstår. Men ett av tre är väl inte så dålig det heller ;).
Jag kommer samtidigt fortsätta leva och njuta av livet så gott det bara går. Ju bättre vardagen blir desto mindre av deppen kommer :D.
Var rädda om er alla där ute, jag försöker att lära mig det. Fredagskram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar